Brösten som aldrig slutade växa

Jag känner av cocktailen av tabletter i mig idag. På väldigt gott och otrevligt ont. Låt mig gå djupare in i ämnet.

Morgonen började klockan tolvish. Jag skulle kunna sova hela dagen (två tabletter som gör en slö hjälper inte om man redan är motvillig till att gå upp på morgonkvisten) men kom på fötter. Det gick långsamt tills jag vevats igång.

Sen planterades det om blommor så att jorden yrde. Diskade i den isande kalla vattnet, eftersom renoveringsgubbarna nu äntligen gett oss en fungerande kran fast utan varmvatten (ja varför göra någonting ordentligt då man kan göra det halvdant?). Sen började inrednings-Elin besatt flytta runt muggar, växter och te för att få det ultimata öppna skåpet i köket.

När jag tillsist fick sätta mig ner med en kopp kaffe hade jag varit igång i flera timmar. Klockan fick mig att häpna. Den var halv fyra och jag hade inte haft några Endo smärtor alls. (Smärre överdrift. Hade känt av dem men inte så att de inte gick att ignorera). Men inget ont som tvingade mig att sitta ner eller ens tänka på värmedynan.

För er som undrar: Ja, jag grät en skvätt av lycka. Sen fick jag ont igen. Men det var så längesen jag varit smärtfri så länge!

Jag mindes att jag ökat mina Tiparol med 200 mg morgon och samma kväll. De har gjort susen ta mig fan! Sen kan ju också Lyrican har börjat göra sitt jobb också! Och Primolut-Noren!!

Om detta gör mig lite förvirrad så är det ju ingenting emot de biverkningar som håller på och rör till det för mig just nu. Idag fick jag mig en käftsmäll av dem allihopa och samtidigt vet jag inte riktigt vilka som ger mig vad. Eller om det är en kombination av dem allihopa som ger mig vissa reaktioner.

Idag fick jag en huggande smärta i båda knäna, som strålade er i vaderna. Det var inte som den smärta jag fick av endast Primoluten, som var mer som en blandning av växtvärk och träningsvärk. Detta känns mer som att en elak liten puttefnask högg mig med sin folkilskna haj.

Samtidigt har en berusande yrsel ökat mer och mer. Det påminner väldigt mycket om hur världen har en tendens att inte riktigt hänga med då man rör på huvudet. Ungefär som om man vistades på en båt. Förutom att man är i en lägenhet, inte en båt, vilket gör det hela aningen bisarrt.

Jag drömmer helt galna drömmar, tappar väldigt ofta bort ord (beskrev precis en Extern Hårddisk för "Det lilla huvudet som saken bor i") (gissa om Christoffer bröt ihop av glädje av det uttalandet).

Ena stunden är jag svullen som Barbapappa . Vilket gör att jag känner mig så motbjudande att jag borde bli undangömd i en liten håla ihop med Bin Ladin. Och andra stunder njuter jag av mina melon tuttar som har en tendens att öka i storlek (fortfarande!). Fast jag tror inte att folk skulle bromsa sina bilar med tjutande däck och skrika av chock över de gigantiska bröst som kommer skumpandes. De är stora för mig (och Christoffer naturligtvis).

Hormonerna ger mig fortfarande ett aningen obalanserat humör (som man så fint kan beskriva det). Jag gråter åt höger och vänster. Av tacksamhet, glädje, sorg, kärlek, frustration, ilska, rädsla, hopp, hunger, trötthet, tjockhet eller ibland bara för att. Det blir också väldigt svårt att hantera saker omkring mig som är jobbigt just nu. Gör det riktigt ont så blir jag lättare ledsen. Eller om någon beteer sig som en skitstövel blir jag så sårad att jag knappt kan andas i flera dagar.

Fast oftast är det nog rätt underhållande. Många har skrattat åt mina schitzofrena humörssvängningar eller åt vad jag kan bli rörd utan.

Favoriten, än så länge, är nog då Sanna diskade min matlåda och jag bölande av lycka som om hon precis räddat min minigris från att ramla ner från balkongen. "Jag hatar ju verkligen att diska matlådor! Ni är så snälla som låter mig va hääähäähääär!" Ylade jag som förklaring till bror (och Sannas stora kärlek) David.

Idag har med andra ord varit en underlig blandning av plus och minus. Pluset var gigantiskt och minuset var väldigt tungt. Smärtan suddade ut det underbara som hände innan men nu när värktabletterna lugnar ner kramper och hugg kan jag le åt det igen.

Och ler det gör jag, groggy som jag är! Ska se på den gamla serien "De Drabbade" med Christoffer, om jag nu kan se Tv.n för denna bautastora byst.