Jag Gråter, Ni Skrattar

Jag gråter lika lätt som Christoffer nyser då han ser in i skarpt ljus. Jag snyftar över de mest simpla saker. Jag sörjer saker och blir rörd av handlingar som är banala. Blir glad-ledsen varje dag, och ansiktet krymper ihop till ett litet russin i mitten av fejjan medan jag hulkar någonting som oftast är svårt att förstå.

Det låter kanske väldigt jobbigt. Men det är det faktiskt inte. Oftast är det bara en reaktion på något så simpelt att jag själv vet att det är löjligt. Samtidigt är det naturligtvis obehändigt att bli tårögd i mataffären för att man sett en liten bebis som vinkat till just mig. Eller att stå ut med smärtor som vanligtvis är hanterbara, nu gråter jag så mycket lättare då det gör ont.

Men denna biverkning har bjudit på väldigt många skratt. Många av mina ologiska känsloutbrott blir underhållande för min omgivning.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Christoffers stirra på mig i chock samtidigt som han skrattar så han tjuter (medans jag grinar och skrattar så jag tjuter). Då jag ser hans förtjusta och förbryllande ansiktsuttryck vet jag att jag är ute och cyklar (inte bokstavligt talat) (jag har ingen cykel). Det hjälper mig då underläppen börjar darra och jag ger ifrån mig ett djupt gurglande läte som tecken på att en tårdrypande klagosång är på G.

Eftersom jag själv vet hur bisarra mina explosioner av gråt är kan jag ju fnissa åt dem också. I ärlighetens namn (betyder det nu att jag varit oärlig hela min blogg innan detta uttalet?) så är de faktiskt jätte lustiga. Så varför inte bjuda på några av dessa förnuftsvidriga hormonkänslor.

____________________

Första gången vi verkligen skrattade åt att jag hade fått lite "humörpåverkan" var då jag mötte kattungen Fjant. Eftersom jag skrivit om den gullekatten innan så ska jag bara kort berätta hur jag liggandes i mina föräldrars säng och bondade med (någon annans kattunge) Fjant som om han var ett spädbarn.

När jag var tvungen att släppa ut honom igen grät jag och hulkade som om jag lämnade ut vår första dotter i skogen åt vargarna. Han behövde ju mig! Han var ju med i min och Christoffers familj nu! Jag spejjar fortfarande efter hans oragnea lilla huvud då vi är ute och promenerar.

____________________

Nästa stora attack var vid Valet. Jag och Christoffer hade köpt lite snask, hällt upp gott att dricka och höll vår egna valvaka (nu ser jag framför mig hur vi håller en vaka för en död val) (inte en sådan vaka, bara så att du vet).

Rösterna rullade in och i jämt takt växte sorgen i bröstet för att tillsist brista och läcka över hela mitt ansikte. Till råga på allt råkade mamma ringa i denna stund, samtidigt som jag förstod att Alliansen hade vunnit och att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Jag ylade: "Vem ska ta hand om alla sjuka nu då?"

När vi trodde att sorgen lagt sig brast fördämningen än en gång då de visade resultatet om och om igen. Christoffer fick hålla om mig medan jag desperat snyftade: "Jag vill inte ha nazister i riksdagen!"

"Om jag vetat för två år sen att jag skulle hålla om dig, Elin, Davids syster, medan du grät att du inte ville ha nazister i riksdagen, så hade jag haft svårt att tro att det va sant."

Garvade Christoffer filosofiskt.

____________________

Nästa historia utspelar sig i en mysig stylish lägenhet, flera våningar upp i ett våningshus. På grund av renoveringen av vår lägenhet har jag till och med en alldeles egen nyckel med tillhörande Doris (från "Hitta Nemo") som blinkar om man trycker henne på näsan.

I detta hem finns två personer som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Min goe bror David och hans flickvän och min tjejvän Sanna. Denna speciella dag låg jag på deras soffa på värmedynan och tittade på deras stora platta TV.

Sanna studsar in (hon gör det, hon liksom skuttar runt som en liten sagoprinsessa då hon fixar och grejar hemma hos sig) och rensar upp soffbordet på diskt. Samtidigt plockar hon med sin min matlåda jag tagit med mig. Här börjar det...

Jag ber henne ge mig locket på lådan så att jag kan lägga undan den i min väska. Snällt och glatt erbjuder hon sig att diska den åt mig. Och klumpen i halsen blir tjockare. Jag säger att det inte behövs, det är jätte trist att diska såna matlådor. De blir flottiga och aldrig riktigt rena. Avskyr rent av att diska dessa trista föremål. Men Sanna insisterar. Och jag gråter, rörd av hur godhjärtad hon är! Snälla snälla rara goa Sanna!

David kommer in i rummet med stora lyckliga fashinerade ögon. Nu såg han känslomonstret In Real Life och ler med samma chockade min som Christoffer brukar ha. "Du gråter väl inte?"

Jag hulkar och försöker förklara. Och nu kommer känslan av tacksamhet mot dem båda över mig likt en tsunami. De är så snälla som låter mig vara i deras lägenhet hela tiden. Och jag bölar full av glädje medan David överlyckligt skriker: "Sanna! Hon gråter över matlådan Sanna!"

____________________

Ungefär samma sak hände då pappa köpte mig två flaskor bubbelvatten en kväll då han jobbat över. Snyftande hyllade jag den mest godhjärtade pappan i helaste världen!

____________________

Och senast idag hände det ännu en sak. Jag och Christoffer såg på en film. Redan efter ett par minuter hade jag tappat intresset av historien och jag tyckte helt enkelt inte om den. Jag försöker övertala Christoffer att stänga av den. Det är inte ofta jag inte ser klart på en film men denna gången ville jag inte se mer av skiten. Men han ville så gärna se den så jag lutade mig tillbaka med stickningen och fick härda. Ett par minuter senare visas en bild på en flicka som dött innan filmen. Och jag gråter förtvivlat.

____________________

En anna gång såg jag på ett avsnitt med Derren Brown. Han gör en massa mindtricks och jag älskar att kika på det han hittar på. Denna gången skulle han få en kille att landa ett plygplan som han tror är påväg att krascha.

Under hela tiden fnyser jag och hånar killen som är rena tönten, mesen och jätte fånig. Fast på slutet håller Derren om tönten och säger (med egna tårar i halsen) hur stolt han är över fånet. Detta gör mig så rörd att jag, sekunder efter hån, läcker som en dålig kran. David var tyvärr mitt vittne även denna gång.

____________________

Jag kan ändå skylla mina känsloutbrott på en sak. Det är faktiskt inte bara mitt eller Primolut-Norens fel. Hade jag inte haft så fantastiska människor omkring mig som hjälper, stöttar, överraskar, bryr er och är mina vänner så hade jag inte haft lika mycket att bli rörd över.

Som då jag kom hem till David och Sanna, trött och sliten, och där stod hon med en present till mig! Ut ur presentpåsen tog jag grisen Trynolf som jag hittade på Bokia för ett tag sedan. Grisen jag föll för direkt!

Eller då mamma överraskar mig och tar mig till en skoaffär, där jag får köpa vilket par jag vill.

Eller då pappa köper bubbelvatten...

Eller då Christoffer tappar upp ett bad (och håller om mig)...

Eller då lillebror Niclas stryker mitt hår då Endon jävlas som mest....

Eller då... eller då... eller då...

Det är så många saker ni gör för mig som gör mig lycklig! Så lycklig att jag gråter!

Att det ibland blir lite gråt över lustiga saker, det bjuder jag på.