Detta är till dig!

När jag startade denna bloggen var det för min egen skull. Christoffer hade precis börjat praktisera och jag hade mycket tid över att fördriva på egen hand. Endon var jävlig och jag Googlade information som om jag fick en kick av det (det fick jag inte). Där någonstans föddes tanken att skriva en blogg om Endon ur min synvinkel. Där jag samlar information som jag letat reda på och där jag kanske kan lära ut eller hjälpa. Och en blogg som jag kunde dela med mig av min sjukdom i. Min historia.

Fast jag trodde aldrig att någon, förutom min plikttrogna familj och pojkvän, skulle läsa det som jag kludda ner. Hur kul är det att läsa om Endo?

Första dagen hade jag ordentlig koll på mina kommentarer. Jag gick in på min blogg löjligt många gånger och hoppades att någon skrivit ett litet hej. Men ingenting stod där. Inte ens Christoffer lämna sina fotavtryck. Jag blev besatt av grejimojjen som man kan se sin statistik på, även då ingen läste någonting. Men så en dag...

Jag hade haft en besökare! Jag var så lycklig och visade det om och om igen för Christoffer. Någon hade läst min blogg!

Det visade sig vara mamma. Som jag hade tvingat gå in och läsa det jag hade skrivit.

Jag blir helt förbluffad då jag kikar in på min statistik nu för tiden. Sedan jag satte in en räknar-grej på bloggen så har jag haft ungefär 3900 besökare! Till och med då jag inte skrivit någonting nytt har folk kikat in hit och läst det jag har skrivit! Jag blir fånigt stolt, måste jag erkänna.

På något vis gör det också att man känner sig mindre ensam i Endon. Jag har vänner som berättat i efterhand att de följer min blogg. Det gör mig så tokigt glad och rörd att jag inte riktigt vet vad jag ska svara. Särskilt nu när jag har så lite energi och funktionell tid att uppdatera och prata med mina vänner. Eller att min moster Seija och kusin Mickaela läser min blogg långt där upp i norra landet.

En annan kul funktion på denna räknar-grejsimojs jag har här är att man kan se var besökaren kommer ifrån (besökaren är du). Inte exakt. Inte så att jag helt plötsligt står i ditt vardagsrumsfönster och glor på dig med tungan ur mungipan.

Men jag vet ungefär var du är ifrån och hur du hittade mig. Där underhåller jag mig ibland med att kika på vad folk har använt för sökord på Google för att komma till EndoElin. Vissa sökningar är väldigt logiska! Andra är lite mer... underhållande. Personerna sökte på:

"kvinnan råkade sätta sig på barnet som låg i soffan"
Och kom till min blogg. Jag må vara klumpig men jag har aldrig suttit på en unge.

"ångstrykjärnets historia"
Och kom till min blogg! Vilken besvikelse för den som Googlade sig hit, jag stryker knappt gardinerna.

"Elin David fick bära"
Va?! Tre gånger söktes det på detta och personen återkom till min blogg. Min lillebror heter David men men... hur... va? Detta är helt klart min favorit!

Sen finns det sökningar som är kloka, som denna:

"meningen med mensvärk."
Hittar du svaret på detta vill jag mer än gärna höra vad ursäkten till dessa
plågor egentligen är. Och det ska då bannemej vara något ruskigt bra!

Och sist finns det sorgliga sökningar som denna:

"jag vill inte vara ledsen mer."
Och jag önskar jag kunde krypa ut ur Google och krama den som sökte och bjuda honhan på JulMuffins.

De sökningar som får mig att riktigt mys le, är de som undrar saker som jag vet att jag har svaret till. Som en sökning där de frågade om smärta i benen då de tog hormonerna jag tog. Det ska vara enkelt att hitta dessa svar tycker jag. För det är jobbigt att ha Endo och man har så många frågor som surrar i huvudet.

Det är i alla fall väldigt spännande det här med att ha en blogg. Och även då jag skriver den för mig själv så är det ju också för er jag skapar inläggen. Jag vill ju att ni ska hitta hit. Och jag älskar att få kommentarer, även om det bara står någonting litet. (Host host) (Hint hint) (Skriv skriv)

Jag har nu en förfrågan till er, mina älskade läsare! Jag skriver alltid det som faller mig in eller som jag funderar mycket på för stunden. Har du något ämne du vill att jag ska ta upp? Någon fråga, som kan gälla vad som helst?

Tipsa mig och hjälp mig att ge denna bloggen ännu mer liv! Jag vill inte missat något ämne som kan vara intressant eller kul för er att ta del utav.

Tusen och åter tusen tack till er alla som läser min blogg!
Det är så otroligt roligt och skönt att ha er som mitt stöd i kampen mot Endon.

Tack!

Varning för Leif-Bob

Har växlat mellan soffan och sängen hela dagen. Inte bara varit Endon som varit svårbemästrad. Idag och igår har jag känt mig inflensa rutten, med tillhörande kroppsvärk, obehag och svettningar. Men eftersom det kan ta flera veckor innan Lyrican helt är ut kroppen så vet jag inte om jag är ”riktigt” extra sjuk. I princip är det oväsentligt eftersom jag varken blir mer eller mindre ynklig beroende på vad som är boven.

Det jag istället tänkte dela med mig utav nu är det som oftast hänger hack i häl med att jag inte orkar lyfta ett finger, mitt största mega hjärnspöke. Låt oss kalla honom Leif-Bob.

Leif-Bob är en stygg jävel. Han är ett sånt hjärnspöke som väntar på att hans byte är fullständigt distraherad av annat då han smyger in i dess hjärna. Och det är faktiskt väldigt underligt vilken bra smygare han är, då han har löjligt stora fötter.

När han väl är inne i skallen på sitt offer börjar han dutta ut negativa tankar. Inte tankar som ”Oj, vad jag är tjock” eller sådant trams. Utan tankar som:

”Har jag verkligen så ont nu? Är det inte så att jag i slutänden faktiskt bara är världens lataste person?”

Om jag nu inte riktigt fattat att Leif-Bob är i full gång med att göra allt jobbigare, än det egentligen är, så ökar han lömskt växel och blir ännu styggare. Då blir det tankar som:

”Jag är en usel flickvän, vän, dotter som bara ligger här och ligger.”

”Jag kommer få ont igen. Jag vill inte ha ont mer! Åh, herre Gud, tänk om det blir som då jag åkte hem från Göteborg! Tänk om...”

Och som grädde på potatisen varför inte lite: ”Jag är ju så jävla lat!”

Nu skrattar Leif-Bob sitt hesa skrovliga garv. Han borde verkligen sluta röka. Och kanske klippa näshåren. Medans han gnuggar fingertopparna mot varandra skickar han ut det sista Esset. Tanken som kan knäcka mig och ger den hemskaste känslor av alla: Hopplösheten.

”Jag kommer aldrig bli bättre. Mitt liv ser ut så här ni. Jag blir aldrig friskare än så här...”

Jag sa ju att Leif-Bob är jätte hemsk!

Oftast behöver Christoffer ta tag i mig och prata mig in på rätt spår igen. Han liksom skakar ut Leif-Bob ut ur ena mitt öra. Sen stampar min hjälte på detta bittra lilla hjärnspöke tills det inte ens finns svett kvar av honom.

Jag kan lyckas bli av med Leif-Bob på egen hand men det är alltid så mycket svårare om jag har ont eller är full av humörsvängande tabletter.

Sedan minns jag. Då Leif-Bob inte styr och ställer i min gråa geggiga hjärna är det enklare att tänka klart. Och jag skämms alltid en skvätt för det som jag har tänkt och känslor som svallat inom mig.

Jag är inte lat. Klart har jag slappar stunder som alla andra men jag är ingen soffliggare. Problemet är ju att jag har ont. Jag har ont och har Endo. Hur jag kan glömma det är oförklarligt.

Och jag vet att jag inte är en dålig flickvän, jag älskar Christoffer och vi har en underbart förhållande. Så mycket som den mannen ler, skrattar och säger att han är lycklig kan han ju inte vara missbelåten med mig.

Endon gör ont. Tyvärr har jag också den kroniska varianten och det är klart att det är förjävligt och trist. Men jag kan hantera smärtan största delen av tiden. Och jag har mindre ont nu, annars hade jag ju inte haft tid att bli riktigt nervös över att inte vara smärtfri längre. Men idag, då jag gick in på min Facebook sida hittade jag en citat från en författare som jag gillar. Han har en tendens att skriva väldigt fjoskiga citat men den senaste tiden har deras mening varit väldigt inriktat på sånt jag går igenom. Idag stod de sanna visdomsorden:

"Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself."
(Paulo Coehlo)

Endon gör ont och det ställer till det i min vardag. Men det är då Leif-Bob smyger sig in som en storfotat ninja som det blir riktigt tufft. Christoffer har ett visst minspel då han ser att Leif-Bob är på besök. Hela existensen av Leif-Bob förbryllar honom.

”Räcker det inte med att du ska ha ont? Måste du ha dåligt samvete också? Måste du klanka ner på dig själv? Har du det inte jobbigt nog som det är? ”

Jag hoppas att Leif-Bob läser detta inlägget och förstår att han måste lämna mig ifred. Christoffer har ju helt rätt, jag ska fokusera på att bli frisk. Vilket jag ta mig tusen kommer bli också!

Kan ju njuta av vetskapen att så fort jag mår bättre hittar vi på underligheter som att mata vi måsar i snön, och då minns vi inte ens vem Leif-Bob är. Precis så betydelselös kommer han bli då jag är klar med honom.

Lyrica borde skämmas för att de finns till...

Att ta Lyrican var enkelt. Ett glas vatten, piller i handen, flopp, piller i munnen, gluffs, piller i magen, klar.

Att ha Lyrica i kroppen var mindre enkelt. Smärtor jag inte kände igen klev upp på scenen och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med det eller åt dem. Endon blev värre och jag kände mig tyngre. Skrattade jag så gjorde jag det inte fullt ut. Det var som om min glädje nådde til 75% men alla andra känslor vägde tyngre och skakade upp mig på ett sätt jag bara kan jämföra med då jag tog P-pillerna Neovletta vars stygga biverkning var att jag blev deprimerad.

Kombinationen av dessa fysiska och psykiska reaktioner var rent av fjantigt. Här fick jag en medicin som skulle göra min vardag enklare och nu kunde jag inte ens tröstäta lite snask utan att vara på gränsen till att kräkas. Befängt helt enkelt. Kanske en gnutta komiskt om några dagar, då jag återhämtat mig mer. Just nu är det mest idiotiskt.

Att sluta med Lyrican var/är avskyvärt.

Nu ska jag understryka att alla som tar denna medicin inte kommer ha samma utsättningsproblem som jag har haft. Jag har alltid varit känslig för tabletter och får lätt de mest udda biverkningar.

Jag mådde ohyggligt dålig då jag trappade ner på de där satans-pillerna. Först gick min kropp igenom en ren protest, den pinade mig med vär, svettningar, toalettbesök (som var så smärtsamma att jag inte blivit förvånad om en liten bebis visade sig ligga där i holken och jollra efter mina krystningar), illamående som gjorde mig kallsvettig och skakig. Benen sved, brände och krampade så mycket att jag fick svårt att gå på dem (vilket gör de där kroppdelarna rätt så meningslösa, för jag kunde inte heller ha på mig byxor som skulle kunna ge magen minska lilla kläm).

Sen kom ångesten. Och den smög sig in i mitt huvud som en rysk spion. Jag kände och tänkte på sätt som inte ”var jag” men lade inte märket till det. Tills jag bröt ihop. Att bäva inför allt och ingenting tar väldigt mycket energi. Energi hade jag ju också så lite att ta utav.

Att ha ont är ju inte kul. Det behövs väl egentligen inte nämnas. Men att må psykiskt dåligt är knäckande. Man kan inte hantera någonting, allt blir tuffare och tyngre att acceptera. Det blir problem och ”end of the world” födda som inte finns i mitt liv.
Men i går hände någonting nytt. Jag hade så mycket energi att jag darrigt påbörjade projekt, irrade runt och kunde inte sluta skratta. Ångesten kom i en stor klump, en gång mitt på dagen, och sen kände jag mig som mig själv. Som mig fast 20% mer, kan man väl säga. Det var som att alla tankar jag inte orkat tänka, alla planer jag inte orkat planera och alla skratt och bus jag inte fått ur mig nu bubblade fram som en diskmaskin fylld med badbubblor.

Allt skedde i super fart. Jag rörde mig snabbt och hackigt, skrev fort och hårt (så handen gjorde ont efter två meningar) och fnissade hysteriskt. Jag kände mig lycklig. Lyckligare. Jag kände igen mig själv fullt ut igen.

Jag hade inte märkt skillnaden fullt ut förrän igår. Enligt Christoffer så är jag en ovanligt glad människa. Så när jag inte är ”genom glad” som vanligt är jag som en ”vanlig” människa. Alltså märks det inte lika väl som det hade gjort på alla andra. Jag vet inte om det stämmer. Men det lät väldigt gulligt!

Nu kraschar jag snabbt någon gång ibland. Kommer av mig i min hyper lycka där jag städar och fixar och njuter av att inte ha ont i benen. Men det är så mycket enklare då jag fått bort den konstanta ångesten och oron. Inte konstigt egentligen.

Som plus på taket (mitt egna ordspråk, som jag precis hittade på) så har smärtan minskat! Idag var första gången på evigheter då jag inte åmade mig av pinor klockan 16:00. Jag plockade i vårat hobbyrum klockan 17:00 och vilade upp mig på soffan 18:00. Ingen intensiv plågsam smärta alls idag! Klockan är nu 21:31 och jag kan i och för sig inte sitta upp och vandra runt i lägenheten. Men jag kan halvligga, lindra med värmedynan och fortfarande le.

Det är ju rätt konstigt egentligen. Jag är (nästan) tillbaka där jag var innan jag åkte till smärtbehandlingsenheten. Fast jag har smärtfria mornar och jag har lärt mig uppskatta att jag kan skratta åt allt.

Men en sak är klar. Lyrica tar jag aldrig igen. Inte ens under pistolhot.

Pyssel Frenzy

Det är lite rörigt i skallo och kroppo just nu. Jag hade första Lyrica fria dagen igår men det innebar tyvärr inte att utsättnings symptomen var borta. Blev lite lättad då jag såg att nervositet är den del av biverkningarna, för jag har verkligen känt mig lite stissig flera dagar nu.

Fast jag har inte velat tänka för mycket på exakt vad som påverkar vad. Jag vet bara att allt kommer bli tydligare då Lyrican är väck och kroppen har samma medicin-mix som förut.

Så vad gör man för att inte känna hur benen värker sönder, Endon har ett humör som en trottsig unge och det känns som att man är på vippen att få influensa?

Man pysslar och ser på Gudfadern.

Så nu vet ni vad som ska göras ifall att ni är i samma situation som mig.

Det har skett mycket roligheter kring mig den senaste tiden. Det är väldigt passande eftersom jag då har en nedrans massa ursäkter att klippa och klistra lite kort, lära mig att virka och söka inspiration.

Jag gjorde detta kort till Ella (som är min barndomsvän Veronica och hennes kärlek och make Andreas nyfödda). Då det kändes uppenbarligt futtigt med bara ett kort lärde jag mig att virka lite. Vet inte hur det gick till, då jag bara gjort blommor förut men det blev också en rosa elefant.


Min härlige bror Dan fyllde också 30 år igår (som man ser i gårdagens inlägg) och till honom gjorde jag ett albumliknande kort. Tog flera veckor att få ihop det men det var verkligen jätte roligt att klippa ut hans roliga miner och stora kärlek Leila (från det usla programet ”Leila bakar”) (eller vad nu den bull-slampan egentligen gör).

Jag har också en tendens att pyssla någonting till Christoffer så fort jag får en chans. Jag vet inte exakt hur allvarlig har var då han sa att han ville ha en virkad zombie... men här är den i alla fall.


Nu har jag däremot nåt en liten dipp tyvärr. Jag har också ont i händerna just nu. Så jag måste ta en motvillig pyssel paus. Och efter alla underliga drömmar ska jag nog skatta mig lycklig att det inte finns fler än tre Gudfadern filmer.

Fast jag tror att jag kan skylla alla mardröms mord, lik och ruttna ansikten och vidriga ex på Lyrica också.

Ska bli skönt att få mina fingrar tillbaka igen. De må vara korta och korviga... men de pysslar ihärdigare än en hel tomtenisse arme’ på amfetamin.

Jävla knarkar nissar.

Till dig, Dan!

Ett stort grattis till min storebror Dan som fyller 30 år idag!

Jag hoppas att du har en toppen kväll och har en fest som det kommer skrivas böcker om tills du fyller 40. Alla händelser som förtjänar att skvallras om imorgon kräver jag första parkett till.

Det kändes så bra att få träffa dig idag och ge dig en ordentlig grattis kram. Din lägenhet är jätte fin, rymlig och fräck (jag är intensivt avundsjuk på dina TVÅ ballkonger). Ännu en present inväntas att ges till dig, bara för att upprepa det jag antagligen sa tio gånger tidigare idag.

Så fort jag har mördat Endon ska vi, ta mig fan, ut och fira din 30 års dag i efterskott.

Ett stort grattis till Dan! Han leve: Hurra! Hurra! Hurra! HURRA!

Älskar dig broh!

Torpet är hemsökt

En kort uppdatering om vad som har skett här mitt i snökalaset. Vi har flyttat oss tillbaka till vår lägenhet igen. Renoveringen är så gott som klar och vi har nu ett badrum som skulle passa in i ett hotell. Mycket stylish må jag säga. Fast toastolen är lite väl högt uppsatt på väggen så jag når inte riktigt ner på golvet då jag sitter på den. Detta roar Christoffer omåttligt mycket.

Jag har blivit tvungen att trappa ner på smärtlindringen Lyrica. De har inte gjort någon direkt nytta utan har mest varit till besvär tyvärr. Biverkningar som bensmärtor och ökat vikt har varit jobbigt men ändå gått att uthärda ifall de gjorde någon nytta. Och vi har inte velat ge upp hoppet om dem heller. Kunde den ta bort magontet på minsta lilla nivå så hade den varit värda en överraskningsfest med tårta, serpentiner och champange. Men nu gjorde den, till råga på allt, det också omöjligt att kissa. Där gick gränsen för Fröken Elin (efter flera veckor) (envishet har den påverkan på mig).

Gott folk. Att kunna släppa på trycket när man vill är helt klart taget förgivet. Så; nästa gång du sitter eller står vid toaletten och ska ta dig en drill (kan man ens säga så?) ge din blåsa några uppskattande ord. Kanske en liten sång. Känn hur skönt det är att kunna pissa när du behöver utan att behöva klämma dig blå i ansiktet.

Jag tyckte väl inte att det var ett så stort problem, förutom att det var jäkligt irriterande. Men då jag ringde smärtbehandlingsenheten reagerade sköterskan kraftigt. Hon klicka sig runt på sin dator (fast jag redan visste vad hon skulle hitta) (har jobbat på min "mediciner" länk ett tag nu) och sa lite förvånat att både Tiparolen och Lyrican har detta som mycket ovanlig biverkning.

Så jag håller nu på att snabbt trappa ner på Lyrican. Inte löjligt snabbt men med 25 mg varje kväll.

Först nu kan jag förstå hon blev orolig. På Fass hittade jag följande information om oförmåga att tömma urinblåsan (som det så fint heter) (fast på Dalslänska kan det heta; "Va pessarru äntä fööR?") (eller om du är en man: "oförmåga att kasta kobran"). I alla fall. Tillbaka till Fass:

”Det är av största vikt att snabbt avlasta njurarna.
På bara några timmar kan urinblåsan åsamkas övertänjningsskada som ej går att reparera och på sikt kan också övre urinvägarna ta skada.”

Samtidigt som jag pratade med denna mycket kompetenta och vänliga sköterska berättade jag att jag fick väldigt ont runt fyra tiden på dagarna. Hon ansåg att jag skulle flytta på när jag tog tabletterna så att det blev ungefär då jag klev ur sängen och kröp ner i den igen. Det lät vettigt. Kanske... Eller? Christoffer tyckte att det lät idiotiskt men jag ville testa.

Jag hade en usel morgon. Vakna med smärtor, vilket inte är lika vanligt sen jag börja ta Tiparolen vanlig tid. Men efter flera timmar gav vi oss iväg på äventyr. Jag hade en kofta som skulle bytas. Mat skulle handlas till Christoffers mormor och morfar (eftersom de inte kan ta sig ut i halkan).

Vi hade tänkt ha riktigt kul ute på Torp helt enkelt. Fast den senaste tiden brukar våra besök på Torp sluta med att jag envist rört mig för mycket ut. Att jag sen ligger på soffan och gnyr då vi bussat oss hem. Fast innan detta händer hinner vi alltid ha det jävligt kul. Denna gång skulle det i alla fall gå bra. Nu ska ju Tiparolen täcka upp bättre!

Det hela sluta med att min snälla lillebror Niclas och hans goa flickvän Johanna kom och hämtade oss. Jag kunde inte gå längre. Ryggen gjorde så ont att jag lade mig på träbänkarna utan att bry mig om att folk stirrade på mig. Det smärtade så att jag halv låg i en kundvagn som Christoffer knuffade runt på Maxi för att kvickt inhandla varorna. När jag såg Niclas och Johanna komma ur bilen var jag påväg att gråta av lättnad, smärta och tacksamhet.

Så det ska nog inte flyttas med med mina tabletter på en liten stund nu. Tog Tiparolen lite tidigare än jag hade planerat när vi kom hem och då kramperna sakta smällte bort ... då vill jag tillbaka till Torp igen.

Jag lär mig väl aldrig. Kanske är det en Torp förbannelse över oss?

Mirakel i Dalslands skogarna

Jag har blivit smått galen den senaste tiden. Endon har varit stygg och galen. Men idag hände något som gjorde mig glad-ledsen och fick mig att se ett ljus i tunneln (och inte ett sånt där vitt ljus man ska gå mot då man blivit söndertrampad av en elefant).

Idag hade jag en molande känsla i ryggen av och till under hela dagen. Irriterande och lite svårt att sitta hela tiden men absolut ingenting jämfört med min vanliga smärta. Då klockan slår 16:00 brukar jag lägga mig i sängen och tillbringa resten av kvällen på rygg (och det är inte den positiva antydan att Christoffer "fått mig på rygg" hela kvällen) (det hade ju varit snuskigt skrivet) (sån är ju inte jag). Men idag kunde jag gå upp på fötterna, vandra in i rummet vi bor i just nu och hämta mina värktabletter helt själv. Jag hade inte ens tänkt på att de borde tas innan mitt tablett alarm satte av klockan sju.

Tro det eller ej (blir enklare om du tror mig) men magen slog bakut först klockan 19:40. Magkramper som hade kunnat döpas till Hitler (eller valfri SD politiker)(då menar jag inte Svenska Dagbladet) (de är ju inte politiker) som retade igång ryggen som började mobba mina lår.

Det var evigheter sen jag slapp sängen så sent på kvällen. Naturligtvis är det enkelt att glömma detta då det gör ont att andas. Men nu när värktabletterna börjar sippra in i kroppen och hjärnan känns det som en kalasdag. Och inte för att jag är groggy utan för att jag minns igen.

Jag och Christoffer gick till och med ut på en promenad i skogen. Det hade redan börjat att skymma men vi var på ett uppdrag. För att bli eggade att gå ut på vår 30 minuters promenad per dag hade vi hittat på en fototävling. Man skulle ta det snyggaste fotot.

Här är båda våra bidrag. Christoffer måste ha försökt fiska ännu mer extra pojkväns poäng (även då han redan har kammat hem alla som finns) valde en pussbild på mig.

Jag ser gräslig och sliten ut, men jag håller med om att himlen blev fin. Och jag hoppas verkligen att jag inte ser ut så här då jag vill hångla på riktigt, ser ju skräckfilms hemskt ut.

Jag har en mörk bild där man kan se min älskade karl viffta med armarna, om man är riktigt uppmärksam.


Sicken cool dag...