10 maj 2011

Femte sprutan blev för mycket


Jag tog femte sprutan igår. Eller ja, distriktsköterskan Kärringen gav mig Enantonen. Christoffer kunde inte följa med denna gång så min snälla lillebror Niclas var standin. Vilket visade sig bli en succé eftersom Niclas hade sin fina Socialdemokrat jacka på sig. Kärringen är visst också Socialdemokrat så hon föll pladask.

Niclas flickvän Johanna lär inte behöva oroa sig dock, eftersom Kärringen inte bara är en kärring utan också en gapig medelålders kvinna som åldrats illa. Fast Johanna hade inte behövt oroa sig om det så var en Cugar i latex sköterskeuniform, Niclas älskar sin söta fräcka puma.

Blev groggy berusad som alltid efter injektionen. Har vaga minnen om att jag utsatt Niclas för bölande tjut som "Jag vill gifta mig med Christoffer NUUUU" och kanske ett och annat visdomsord om oviktiga saker. Han borde ha fått betalt för att passa mig.

Framåt förmiddagen började smärtorna öka. Jag har trappat upp och ner på Tiparolen dagen innan sprutan vilket gjorde att smärtlindringen inte alls var i samma jämna bra nivå som innan. Antog att jag skulle få lite extra ont på grund av det. Men jag var absolut inte beredd på hur det skulle bli.

Den gjorde ont i hela kroppen. Från huvudet ned till fotsulorna. Svanken krampade. Vaderna krampade. Lederna ilade. Jag fick ont i magen, vid injektionen, på samma vis som första gången jag fick sprutan. Jag kunde inte hitta någon liggställning som gav mig andrum, vilket kan göra en smått galen.

Sedan hade jag ett sånt illamående att jag fick panik. Ni vet det där illamåendet som ligger som en kvav filt över en, som gör att man får svårt att andas. Detta illamående i kombination med en smärta som pulserade från skrev upp mellan revbenen och tryckte som en tennisboll genom bröstkorgen till svalget. Ett illamående som gjorde ont.

Fy fan, sammanfattar nog denna dag bäst.

Värst av allt var att jag inte var beredd. Jag hade haft ont av sprutorna innan men det hade inte gjort ont som igår, inte på flera sprutor. Att jag sen inte har ont lika kroniskt gjorde också att smärtan eskalerade så kraftigt. Jag gick ifrån att känna mig helt okeyish till olidlig smärta.

Christoffer gjorde att jag klarade av det. Han höll mitt hår då jag började kräkas inatt. Tvingade mig tillbaka till verkligheten då jag fick panikångest. Viskade till mig att imorgon skulle bli bättre, att detta var biverkningar och att detta inte var ett "onödigt ont", att jag var vacker (vilket lät otroligt enligt mig själv) och att jag var stark. Att jag klarat av detta förut. Att nu var det dags att kämpa allt jag orka.

Igår tyckte jag fan synd om mig själv.

Sen fyllde mamma på med allt som kunde lugna magen och lindra illamåendet. Och som avslutning fick jag den stora äran att ligga kvar och sova i mamma och pappas säng. Under deras fläkt.

Det kändes som att min kropp inte orkade med mer och att min hjärna snart skulle implodera. Men det har den inte gjort innan och inte heller igår.

Du anar inte vilken fantastisk lättnad det var att vakna idag utan de ihärdiga smärtorna. Utan illamåendet. Precis så som Christoffer lovade mig är det bättre idag.

Min kropp är utmattad och öm men samtidigt känns den helt len och avslappnad. Ta aldrig förgivet hur fantastiskt härligt det är att ha en kropp som mår bra.

Nu ska jag ligga hela dagen och ta igen mig framför dåliga filmer. Det tycker jag faktiskt att jag förtjänar.


1 kommentar:

Sandman sa...

Du var riktigt stak igår älskling! Jag vet att du sa att du inte hade klarat det utan mig, men det finns inte någon som hade klarat av att uthärda all den smärtan blandat med illamående utan hjälp. Alla hade blitt galna av det om dom var själva.

Att vi fick stanna kvar i Pether och Sirpa’s säng var ju också en riktig lifesaver, och sen är det ju inte fel med en karta Novalucol och bra-dåliga komedier!

Älskar dig så mycket baby! Du är starkare än du förstår. Finns många som fortfarande hade legat och klagat över gårdagen och grävt ner sig.

<3