Jag stegar fram

"Ser du vad du gör just nu? Du är ute och går med en hund!"

Sanna, från sin balkong igår.

Ibland är det svårt att se sina framsteg själv. Särskilt då man fortfarande får ont. Det är lätt att glömma hur mycket smärtor man haft och hur lite man orkat. Antar att det är psykets sätt att hantera situationen på, för tänk hur rädd man hade varit om man mindes varenda skråma och smärta man varit med om. Man hade rullat in sig själv i bubbelwrap, suttit i ett vadderat rum med en hjälm på huvudet. Tänk vad dum man hade sett ut.

Men jag gör kolossala framsteg. Även då jag ser dem kan jag behöva lite påminnelser ibland. Som när jag stod med våran lånehund Murre, i regnet, och prata med min bror David och fina Sanna slog mig aldrig tanken vilken framgång detta var för mig. Att kunna rasta en hund. På kvällen. Utan Rullis. Själv. När Sanna påpekade det svarade jag automatiskt "Jag vet!" men precis då jag sa det fick jag gåshud. Sedan log jag hela vägen hem. 

Det känns overkligt att i Februari kände jag mig såhär:

Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.

 Den där kokosnöten har jag bara haft på besök samma dag som jag fått sprutan. På vardagen har jag inte den outhärdliga smärtan längre. Jag får ont men inte så illa att en kokosnöts buss rullar över mig. Och det känns som om att någon annan har skrivit det där. För jag minns det knappt.

Dessa framsteg är den bästa födelsedagspresent jag skulle kunna få. För på Lördag, mina kära läsare, blir jag hela 28 år gammal. Och den ska firas med cupcakes, mer muffins, kärlek och överraskningar. Det var längesedan jag längtade så här mycket till min födelsedag! 

För i år kommer jag ha huvudrollen på min dag inte Endon.