När det går upp och sen väldigt ner

VMan får så snabbt smak för ett smärtfriare liv. Det är ett tillstånd som är ytterst underskattat då man är frisk. Och på de få dagarna jag mådde bättre, då jag glatt skrev överallt att nu har det vänt, la jag liksom de där olidliga smärtorna på hyllan medan en hel värld öppnades upp för mig (ungefär som i Narnia då de öppnar garderoben). 

Men så plötsligt vänder det så hastigt att jag blir lite chockad.

PLASK! Ner i badet igen!

FLOPP! Ligg på värmedynan!

ZUUUUMM! På med Tensen!

STRIIIIITCH! På med kinesiologitejp!

FJOMP! På med stödstrumporna!

AAAAAAHH! Stödstrumporna fastnar i tejpen!

BOMSSS! Tillbaka i den jävla soffan/sängen igen.

"How is that working for you?" Dr Phil mumlar från min mobil igen.

Jag trodde verkligen att det bara skulle gå bra nu och därför blir jag så ledsen av bakstegen. Hur länge ska det hålla på såhär egentligen? 

Men jag och Christoffer samlar oss igen, skriver listor och ger oss in i fighten än en gång. 

Jakten på tider och råd hos mina läkare.

Mer/annorlunda smärtlindring.

Alternativ medicin i alla dess former.

Och min fantastiska vän Ann har hjälpt mig få låna en rullstol så att jag kan komma ut i världen oftare! Jag blir rörd till tårar av den hjälpen! 

Jag har bestämt mig för att ta kontroll över min vård. Jag kanske blir en tjatig patient som hör av mig ofta, som kräver mycket med många frågor och önskningar och då får det bli så. 

För jag/vi väntar och väntar och väntar och jag härdar och härdar, nu ska vi sätta fart på karusellen! 

Goda och dåliga nyheter

De goda: hormonerna börjar äntligen funka och jag har varit smärtfri under flera stunder! Jag sover mycket bättre och är lika energifylld som en dagisklass som ätit godis till lunch med varsin burk Red Bull. 

Det dåliga: jag är lika energifylld som en dagisklass som ätit godis till lunch med varsin burk Red Bull. Och jag har uppenbarligen inte lärt mig någonting under de här åren med smärtor. 

Vi skulle få besök igår. Pepp som en ekorre på extacy börjar jag (håll i er nu) storstäda. Jag, som varit säng/soffliggande i flera månader, som fick ont efter en promenad ner på stan, som blir andfådd av att gå ner till postfacket, börjar att storstäda. 

Och klippa katternas klor. Och diska. Och sy ett fodral till min värmedyna. 

Gissa om jag vart trasig när Christoffer kom hem och vi kunde ju glömma något besök... 

Att jag aldrig lär mig!!! Idag mår jag som ett överkört päron. Jag skulle vilja påstå att denna iver att komma på fötter igen bara är ett tecken på optimism, men Einstein skulle sagt emot mig.

“Definitionen av galenskap är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”.

Jaha. Då vart man galen också då. 

Sprid Endometrios!

En kvinna kom upp till min mamma idag och hade hört talas om mig och min Endo. Hennes unga dotter verkar ha Endo och ingen läkare tar henne på allvar. Och nu stod hon på ett litet torg och frågade en främmande kvinna om råd.
Det är en så tydlig bild på den desperation som följer med den här sjukdomen! Man har så många frågor som ingen ger några vettiga svar på. Saker som kan vara skrämmande eller väldigt förvirrande. Som varför har vi så ont i svanken då vi har Endo? Varför blir vi lättare sjuka? Men det viktigaste frågan av alla är hur blir jag av med mina symtom?

Mars är Endometriosens månad. Det är nu det ska belysas hur vanlig denna sjukdom är, vad den innebär för oss som lider utav den och för att få vården slutligen att ta oss alla på allvar och lära sig mer om denna sjukdom.

Ingen kvinna att få höra att den olidliga mensvärk som hör till Endometriosen är naturlig. Att "det är så att vara kvinna". Och ni som har vanlig mensvärk, se inte på oss som om vi överdriver, för att jämföra de kramper vi får med vanlig mensvärk är som att jämföra ett nålstick med att en haj tuggar av dig fingret (inte världen bästa liknelse men men). Jag och mina Endosystrar har blivit hämtade i skolan, åkt hem från jobb, tagit ambulans, legat i fosterställning och till och med spytt av smärtorna.  Och för hundrade gången: "Ta en Ipren" är ett hån mot den smärta vi behöver utstå med. Tro mig, vi hade varit överlyckliga om en Ipren hade räckt, våra liv hade varit så mycket enklare.

Vi måste sprida kunskap om Endometrios så att det kan hittas ett botemedel.
För att få bättre behandlingar och så att alla dyra hormoner ska ingå i högkostnadsskyddet.
Endometrios ska inte längre kallas en "dold sjukdom" längre.
Endon är jobbig nog utan att vården ska med på spåret och göra den jobbigare, för det finns ingen av oss som önskat oss denna sjukdomen.

Detta är inte bara för mig och alla fina starka tjejer där ute som kämpar mot denna sjukdom och samhällets syn på den, det är för min blivande dotter, eller din dotter, eller din syster, eller din mamma. Vi måste sprida att Endometrios finns så att det inte tar flera år att få en diagnos.

Vi är så många som har Endometrios men vi är inte alltid de som orkar sprida allt kunskap. Vår energi kan vara väldigt låg (smärtan har tyvärr den inverkan). Så vi behöver er. Snälla hjälp oss sprida kunskap om Endometrios så ingen mer mamma behöver be om hjälp på ett litet torg för att ingen annan tar henne på allvar.

  Namninsamling för att Endometrios ska erkännas som en folksjukdom.

Du behöver bekräfta din underskrift per mail.    

Planen är att överlämna alla namnunderskrifter till folkhälsoministern Gabriel Wikström den trettonde mars.

Dagens tips

Idag använder jag mig av "hänga över soffan"-tekniken. Den bör inte behöva någon beskrivning.

Det är usel teknik så nu tar jag min prickigkorvrumpa till badet. 

Varning för värme!

Efter att jag blivit sämre har jag blivit beroende av värmedynan och de heta baden. Och ju sämre jag blivit desto oftare har jag använt dem. Natt som dag. Hela tiden. Skön mjuk intensiv värme som lindrar så skönt.

För ett bra tag sen såg jag i spegeln ett konstigt rödflammigt mönster med ett vagt ljust nätmönster klättra över min svank och rumpa. Inte direkt en look jag har strävat efter men antog att det helt enkelt var huden som blivit röd av värmen och att det skulle försvinna så fort jag svalnat.

Men med tiden gick färgen från flammig röd till en brunare nyans, och emellanåt såg det till och med lila ut. Och mitt i denna färgklick spred sig det vita nätmönstret bara tydligare för var gång jag kollade i spegeln. Min rumpa började mer och mer se ut som en stor salami. 

Som alltid googlar jag då jag blir förvirrad och fram pluppar det konstiga ordet Erythema ab igne. Eller "Toasted skin syndrome", "Fire stains, "Laptop thigh", "Hot water bottle rash" och så vidare. Kärt barn har många namn... eller nåt.

En förklaring till vad dessa fina namn innebar hittade jag i en läkartidning: 

"Erythema ab igne är en klassisk hudförändring, som orsakas av långvarig direktkontakt med en värmekälla som ger en förhöjning av hudtemperaturen till ca 43–47 °C. Dessa temperaturer är inte tillräckliga för att framkalla brännskada men orsakar en kronisk kärldilatation och inflammation i dermis, som med tiden ger hyperpigmentering av huden. Den typiska kliniska bilden är ett fixt, rödbrunt, nätmönstrat utslag på platsen för värmeexponeringen."

Alltså på ren svenska: Om du använder något som till exempel en värmedyna eller vetekudde ofta under lång tid så bränner du inte huden, men den tar skada av att kärlen blir vidgade och läderhuden (den mellersta av våra tre hudlager) blir inflammerat. Med tiden gör det att huden får en knasig färg, alltså som en salami, vid platsen värmen funnits.

Enda sättet att bli av med detta är att sluta använda värmen och efter några månader kan färgförändringen (salamin) försvinna. Men det kan också bli kroniskt.

Det är åkomma som kan ge symtom som att det bränner eller kliar på platsen som utsatts för värmen men annars är det utseendet som avslöjar vad som pågår. Det är ofarligt i sig men man får en något ökad risk för en viss sorts cancer så om man hittar någon konstig klump eller sår som inte läker eller liknande på stället så ska man kontakta farbror/tant doktorn(vilket man alltid ska).

Här är några bilder på olika människors utslag (nej det är inte jag som är på någon av bilderna, min gräns går vid att slänga upp rumpan på bloggen). 

Salami rygg

Salami mage

Man kan få detta var som helst på kroppen. Det har blivit vanligare med ungdomar som kommer in till läkare med denna sorts utslag på benet efter att ha haft laptopen i knäet. Sen är vi med kronisk smärta extra utsatta just för att värmen kan ge lindring.

Så mitt tips till alla er som använder värmedyna, vetekudde eller extremt varma bad: håll koll på huden. Börjar det bli rött ge huden en paus innan du använder den igen. Så slipper du detta problemet.

Nu har jag fått lägga min älskade värmedyna på hyllan (om jag inte behöver lindring för magen, där är huden fortfarande blek och salami-fri). Och jag kommer undvika heta bad så får vi se om jag ser mindre ut som ett pålägg i framtiden. Visst är det svårt, särskilt på nätterna då jag inte kan använda min TENS.

Det vi får hålla tummarna att smärtan kommer hållas under kontroll och att Endon börjat lätta lite.
Men om du plötsligt märker att det är mannafrutti-brist i hela Sverige så vet du att det inte går så bra.

My precious

Jag är härmed en stolt ägare utav en TENS.
Om du som följt mig ett tag vet redan vad en sån manick är och varför vi i denna stund gör en glädjedans. Om du inte vet så har jag gjort ett inlägg om TENS så klicka dig vidare här.

Hur det kom sig att vi köpte en TENS började med att jag satt i badkaret för sjätte gången den dagen och klockan hade inte ens hunnit bli 18:00. Jag hade hunnit med ordentlig fulgråt och mina tre killar (Christoffer, London och Poncho) gjorde allt de kunde för att hjälpa mig. 

Plötsligt kom Christoffer in i badrummet med en bestämd min.

"Jag har en idé och jag är inte säker på att du kommer gilla den. Men lyssna innan du bestämmer dig."

Det lät ju lovande.

"Jag satt i soffan och tänkte på alla grejer vi testat mot smärtorna och så kom jag på: TENSEN. Den funkade ju!"

"Ja just det!"

"Jag tycker att vi ska ta av våra sparade bröllopspengar och köpa en riktigt super bra TENS. Ingen billig skit utan en riktigt bra. Det kommer kosta en del men vad spelar det för roll om du kan slippa ha det såhär?"

Jag vet inte om det var ångorna från badet eller att jag helt enkelt lyssnade på min kloka kille och insåg att allt han sa var sant. Visst sved det att 2600 kronor gick till att köpa en manick som inte alls skulle passa som halsband till en bröllopsklänning men hade det varit Christoffer som hade ont så hade jag aldrig ens tänkt den tanken. Jag hade lagt alla våra besparingar på att han skulle slippa må dåligt. Jag hade rånat en bank. Och plötsligt, utan att ens tveka, ville jag göra detsamma för mig själv.

Så vi kollade runt på nätet och hittade denna skönheten, en Cefar Primo Pro, som hade fått bäst betyg. Samma TENS som jag fick låna hos sjukgymnasten.

Efter att vi skickat iväg beställningen så kunde jag helt plötsligt inte leva utan den. Vi kollade posten flera gånger om dagen, vi sa imorgon kommer den varje gång vi gick och la oss. 

Då jag äntligen fick den, klistrat fast elektroderna och den pirrande, lite nypande, känslan tog över den outhärdliga smärtan i ryggen och äntligen kunde jag andas normalt igen.

Och jag såg ut såhär:

Jag använder TENSEN hela tiden. Växlar mellan elen, badet och värmedynan men mest är det elen som får göra jobbet. Zumzumzum!
Det är så fantastiskt skönt att slippa bada fem gånger om dagen utan bara starta elen istället. Jag kan röra mig medans den zummar och framför allt ser jag ut som en cool robot med alla sladdrar stickande ut från min klänning.

Japp, det är den coola robot looken som är bäst.

Helt klart.

Jag rekommenderar verkligen TENSEN, men innan du köper en så låna en först och se om den är din grej. Kontakta din sjukgymnast och se om de har en magisk manick du kan testa! För om den funkar kommer den helt klart bli din PRECIOUS!

Enanton, Lush och två flinande idioter

Enantonspruta nummer två är nu i kroppen och jag påminner mig själv om det var femte minut. För i ärlighetens namn: det är tufft nu. Jag badar mer än en blåval med fobi för syre. Jag och min fina endo vän Melina arbetar på att bli de renaste kvinnorna i våra städer. Folk kommer resa statyer av oss och näsor kommer vädras efter oss då vi båda kommer lukta som varsin Lush butik. (För er som inte varit i en Lush butik så är den en sån affär som min mamma går in i, börjar vifta med handen framför ansiktet för att skingra dofterna och säger "jag får migrän!" innan hon rusar ut igen. För er som inte känner min mamma... använd fantasin.)

Inatt sov jag hela natten för första gången på en vecka ungefär. Och det var så skönt att jag vaknade med ett stort flin. Sen berätta jag för Christoffer som också började flina stort och så låg vi där i sängen och såg ut som två flinande idioter.

Sen gick jag upp och badade.

Man ska va glad för det lilla.

När man testar allt...

Idag har jag försökt sitta bort Endon. 

Det gick inte.

Den är kvar. 

Medan du sov...

... har jag lärt mig:

• Ingen uppdaterar sin Facebookstatus klockan 03:30.
• Bruce Jenner ska byta kön till kvinna.
• Hur man gör en brudbukett utav gamla böcker.
• Folk älskar att måla sina loppisfynd vita.
• Banan är faktiskt rätt gott.
• "Saga" är den bästa tecknade serien någonsin.
• Spikmattans "ont ska med ont fördrivas" kan funka (ibland) (en stund).
• Det händer en massa elände i världen jämt och ständigt.
• Rullar man runt som en säl i sängen väcker man sin fästman.
• Jag är osäker över om jag mest ser fram emot Tarantinos "The hateful eight" ,"True story" med Jonah Hill eller den animerade "Inside out".
• Googlar man "funny animals" hittar man:

• Ja.. dessa bilder är ännu roligare mitt i natten... då man varit vaken i tre timmar...och börjar snudda vid gränsen av galenskap.
• Lägger man sig i ett hett bad kan man sen öka värmen ännu mer än om man lägger sig i ett ljummet bad.
• Ibland tror jag mig att mina inälvor kokas i mina heta bad och att jag kommer bli kidnappad av en hungrig engelsman som kommer använda mina (färdigkokta) njurar till en (oväntat delikat) paj (det ju ändå mina inälvor).
• Om jag fick köpa ETT brädspel till så hade det blivit Dungeoun Petz, för även om jag inte hade orkat sitta upp och spela det så är bara lådan så jävla gulligt! 

• Att tänka på att skiva sötpotatis med en mandolin (köksredskapet inte instrumentet) funkar bättre än att räkna får. Man kan skifta tjocklek på skivorna potatis, lägga upp dem på en ugnsplåt... jag lovar (inte), du kommer sova som en stock kock (alltså en stock utbildad till kock).

 Efter denna intensiva natt ska jag nu lägga mig på soffan och titta på något kul (och kanske kanske slinker en mannafrutti ner) (eller tolv).

Kära nån, vad trött jag är (om nu inte alla parenteser och resterande inlägg är bevis nog på detta).

Sicken överraskning

"Nu har det gått flera veckor" tänkte jag.

"Nu kommer det bara bli bättre och bättre" tänkte jag.

"Ha ha ha! Ja värre blir det ju inte!" tänkte jag.

Så kom mensvärken.

Inatt kom jäveln på besök och som en enveten igel har den dragit in sin resväska och packat upp. Och möblerat om. Och ätit upp all min mannafrutti. 

Värst är att Christoffer blivit sjuk samtidigt. Han är utslagen. Jag är utslagen. Katterna fattar ingenting. Och mensvärken sitter där i vår nya soffan och skrattar ondskefullt. 

Cravings men slut på snask

Jag känner att tajmingen kunde ha varit bättre.

Vi bestämde oss för att sluta med godis efter julens frossa.  Våra kroppar mådde inte bra av all sött och min mage var arg och gnällig. Sen var jag heller inte nöjd med hur jag såg ut. Jag har gått ner lite efter att jag slutade med Enantonen och det har känts väldigt skönt, men nu är den ju tillbaka igen. Saken är inte den att jag vill vara super smal, så som jag alltid drömde förr (då jag också hade problem med maten) utan nu vill jag bara känna mig bekväm och nöjd. Och så har vi ju ett bröllop som kommer ske i sommaren 2016 och det är viktigt för mig att jag är bekväm nog i min kropp då att jag inte nojjar på vår stora dag utan bara kan njuta!

Det som ställer till det för oss, just nu, är min smärta (man vill unna sig något då man går igenom något jobbigt) och hormonbehandlingarna. Jag vet att jag kommer gå upp i vattenvikt under behandlingen med Enanton men annars så är nog mitt största problem CRAVINGS.

Särskilt i början av behandlingarna.

Och mina cravings brukar luta åt snask. Gärna nötter i snaskformat. Men jag har också haft andra saker som jag som besatt ätit gigantiska mängder utav. Det var ju helt okej då jag var besatt av extra saltad havregrynsgröt eller apelsiner. Värre då jag kunde äta min kroppsvikt i cashewnötter eller lakrits eller kladdkaka med vaniljvisp.

Det är också viktigt att fatta att en craving inte bara är ett normal sug efter något. En craving är så intensiv att man skulle kunna stjäla det man cravear från småbarn (ungefär). Och när man väl äter det, åh, det är som om hela kroppen kuttrar av välbehag. Man spinner som en katt, och jag får bokstavligt talat gåshud över armarna. Det är så gott! Det godaste man någonsin ätit!

Sen kan det gå någon månad och plötsligt smakade apelsinerna bara vanlig apelsin, eller ännu värre äckligt.

Jag har hunnit med två olika cravings sen jag började med Enanton. Först morötter och dipp. I massor. Men igår var det plötsligt inte lika gott längre. Vips så vart den cravingen slut.
Men kvar har jag min stora kärlek: mannafrutti. Det är så gott att jag vill bjuda ut den på middag och dans! Christoffer överraskade mig med flera förpackningar igår och jag blev så lycklig att jag tjöt som en tonårskille i målbrottet.

Det värsta är att nästa craving kan vara efter choklad eller lakrits. Eller de där cashewnötterna jag ständigt börjar drömma om så fort hormonerna härjar. Och det är då det blir riktigt svårt att stå emot. Jag hoppas bara att smärtorna släppt tills dess, så blir det lite enklare att stå emot.

När jag börjar dregla med tanken på laktrischoklad så har vi kommit på ett knep för att härda ut. Så fort det är löning och om vi då inte ätit någon godis på hela månaden kan vi unna oss att köpa något till hemmet vi vill ha (för pengarna vi sparat in på snask). Som "tur" är har vår micro precis gått sönder så varje gång jag blir sugen på onyttigheter tänker jag "Jag vill kunna micra mitt kaffe. Jag vill kunna micra mitt kaffe. Jag vill kunna micra mitt kaffe."

Och det funkar! Vi har varit utan snask i 21 dagar idag!

Varför det gör mer ont

Då man börjar med Enanton (och om jag förstått rätt med de flesta GnRH behandlingarna) så kan man bli sämre i början av behandlingen. "Sämre" innebär att endometriosen sparkar och fäktar med armarna som ett ursinnigt barn som inte få den där godisbiten/leksaken som de pekar på i affären. Det är exakt där jag är just nu och jag ska på enkel svenska förklara hur det känns: Ont så in i helvete.

Inte lika illa som då jag började med Enanton första gången, men då hade jag också mer ont till att börja med plus att jag nu har min t-formade spiral i livmodern. Men ändå, det gör ont så in i helvete.

Men det fick mig ändå att undra Varför? Varför får man mer ont?

Så då gör jag det som jag alltid gör då jag blir fundersam. Jag Googlar.

På en engelsk sida om Endo hittade jag förklaringen. Alltså kan vissa få mer ont då det tar ett litet tag för kroppen att stoppa upp östrogen produktionen. Kroppen fattar inte vad som händer och här är vad som sker i kroppens dialog med sig själv:

"Vad händer?!"
"Vi ska tydligen inte göra östrogen längre..."
"Bara sådär? Varför har ingen berättat det för mig?"
"Jag vet inte, jag har inte ens fått något mail om det."
"Jävligt dåligt. Hur ska vi kunna göra vårt jobb om ingen berättar om såna här saker i förväg? Ja ja, skit samma. Stäng av östrogenet då."
"Det kommer ta en månad i alla fall innan det är helt avstängt... det är ju inte direkt en kran man bara stänger av."
"Nä det är klart."
"Jag har faktiskt en del östrogen här..."
"Säger du det jag tror du säger?"
"Vore det fel?"
"Det är fel att inte ge oss all information, det är vad som är fel."
"Om vi kör ut all östrogen så kommer vi att mata den där Endo-jäveln som bråkat så mycket. Det lär göra ont så in i helvete."
"Det får väl den där Enantonsprutan fixa. Det är väl därför den är här och ställer till det för oss andra?"
"Ja men dåså, då släpper vi ut det!"
"Ha ha ha! Vad de kommer ångra att de aldrig skicka de där mailet!"

Alltså ökar östrogen nivåerna och endometriosen blossar upp innan Enantonen får ge sig på den och puckla skiten ur den. Jag längtar efter att denna månaden ska ta slut, så jag kan sova om nätterna igen, kunna röra mig och inte vara den renaste kvinnan i Uddevalla för att jag bor i mitt badkar igen. Det är bara att hålla ut, tyvärr är smärtan en del av behandlingen...

Doktorn, köttbullen och klimakteriet

In i väntrummet kom en liten rund herre med grått hår och hämtade mig. Du vet när man träffar någon och direkt känner att detta är en bra människa? Så kändes det då vi skakade hand, jag och Dr Köttbulle (förlåt men det har tyvärr blivit hans smeknamn i Chrelin familjen för att jag råka beskriva honom som en gråhårig köttbulle) (inget illa menat, jag tycker verkligen om köttbullar!) 

I alla fall. Dr Köttbulle visade sig vara jätte kunnig om Endometrios. Han berättade att under sina 30 år som gynekolog hade han bara träffat två stycken (innan mig) som haft Endo i tarmen och blött därifrån vid mens. Så han sa att "visst finns ni, ni är bara ovanliga". 

Sen pratade vi hormoner och som alla bra läkare jag träffat så hade han en bra förmåga att lyssna. Innan jag visste vad som hänt skrev han ut Enanton och ville att jag skulle ta den ihop med spiralen inne. Precis det jag hoppats på! 

"Då ger sig spiralen på Endon du har i livmodern och så tar Enantonen det som är i tarmen!" sa han belåtet och jag bara log! 

Vi ska träffas igen efter 3 1/2 månad för att se om jag ska ta något östrogen tillskott. Han till och med tog ett hormonprov för att ha något att jämföra med då vi hade återbesök. Hormonprov?! Det har jag aldrig ens hört talas om förut och var helt euforiskt när sköterskan tog mitt blod.

Så pass euforisk att jag började hylla hela mottagningen. Jag kan inte fatta vilken bra Gynmottagning jag har hittat! 

Så imorgon sätts jag tillbaka i klimakteriet och jag kan inte vara gladare! 

Nu tycker jag att vi firar detta med en glädjedans.

Att tänka på inför läkarbesök - I BILDER

När det är dags för läkarbesök blir jag alltid nervig. Med hjälp av en livlig fantasi kan besöket sluta med allt från en käftsmäll till att doktorn lägger in mig på psyket iklädd clownkostym. Det viktigaste av allt är att minnas att läkarna hade inte haft sina jobb om inte vi sjuklingar fanns till. Vi är inte skyldiga dem någonting utan det är ju egentligen DE som ska anstränga sig och helt enkelt göra sitt jobb. Så, herr doktor, som jag ska träffa imorgon, lägg dig tidigt så du är pigg till vår tid...

När detta storhetsvansinne har lagt sig är det dags att plocka fram sin jävlar anamma. Det är nu som du ska vara modig och...

Det kan va bra att tänka igenom vad du vill ha sagt till doktorn innan besöket. Vad som hänt sen senast och om du har några frågor. Varför inte göra en lista. Eller två. Eller en tredje som du sen kan rama in. Jag älskar listor! ÄLSKAR DEM!

 Inför besöket klä dig gärna i tunika eller klänning så du kan skyla dig om det krävs en gynundersökning. Inte så kul att ligga där med rumpan (etc) i vädret. Men viktigast är ändå att du känner dig helt bekväm i det du har på dig. Allt från jeans och linne till...

Jag har tidigare berättat om de två armband jag har som peppar mig, ett har jag fått av min fina vän Emma och det andra är ett berlockarmband jag köpt själv. Du kanske har något sånt du kan ha på dig. Ett halsband, ring eller kanske en peppande... hatt?

Vad du än gör så sminka dig inte. Måla inte över de mörka ringarna eller få dina ögon att se extra pigga ut. Var öppen med hur du verkligen har det. För att ge inspiration har jag här en bild på mig själv utan smink...

När du väl är hos doktorn var tydlig med hur du mår, hur du haft det och vad det är du vill och behöver. Alltså, inte såhär...

Var noga med att du inte säger någonting som går att missförstå, i såna fall se till att doktor är med på spåret. Det kan vara någonting som verkar självklart för dig som blir väldigt konstigt för honom, och så är ni plötsligt mitt i ett missförstånd.

Detsamma gäller om du inte förstår doktorn. Säger han någonting knasigt så kanske du inte riktigt förstått honom, eller han bara varit otydligt (får vi hoppas).

När man ska beskriva för sin doktor om hur jobbigt man har det så är det lätt att bli ledsen. Det är ingen idé att hålla inne på det utan låt din läkare se hur tufft du faktiskt har det. Gråt.

Fast då menar jag inget litet snyftande utan... verkligen GRÅT.

Och sist men inte minst. Visar sig doktorn vara ett rövhål så glöm aldrig..

Sen är det bara att borsta av sig (om du varit i slagsmål) eller proppa i dig hormoner (om du är redo att behandlas) eller förbereda ugnen för bullen (om det är dags för det). Sen gör vi som det stora geniet Dory säger (sjunger) i följande klipp.



Och så tar vi nya tag och gör om hela baletten igen.
Imorgon gäller det för mig, mina fina läsare. Håll tummar och tår för mig!

Gott nytt år med jävlar anamma!

Gott nytt år!
Det är inte klokt vad lyckad vår nyårs blev. Vi hade tänkt göra trerätters, bara jag och Christoffer, och sen spela spel och bara vila. Jag har mått väldigt dåligt det senaste och det fanns ingen chans att jag skulle orka gå ut och ens klä upp mig. Jag vet att allt blir kul med Christoffer, men man vill ju göra något speciellt på just nyår. Och då vi varit bara vi på julafton också så kändes det som att vi missa firande som vi borde få vara på.

I alla fall så förberedde vi maten, lite åt gången, under hela dagen. Jag sminkade mig lite åt gången under dagen och vi hade det väldigt lugnt. Då kom Christoffers bror Robin och hans tjej Lisa över för att ta en öl.
Först var jag tveksam. Jag mådde inte toppen och visste inte hur mycket jag skulle orka. Men samtidigt så är Robin en av få som jag känner mig bekväm att hänga med då jag mår dåligt. Samtidigt har jag träffat Lisa och direkt tyckt väldigt mycket om henne (enligt Robin är jag kär, men han blandar ihop mig med sig själv tror jag) (he he) så jag ville verkligen ge det ett försök.

Och det blev perfekt.
Maten räckte till oss allihopa och jag kunde kryssa av en av mina "Detta vill jag göra 2014" boxar där det står "Bjuda någon på fin middag". Och det var ingen stress i matlagningen, allt fick bli som det blev, och vi spelade spel och umgicks och bara hade det kul. Vi såg på fyrverkerierna utanför vårat hus (vi har väldigt bra utsikt därifrån som tur är) och jag måste erkänna att detta är en av de bästa nyårsaftnar jag varit med om. Och då fick jag till och med ont (men inte så illa som det varit som tur var!).

Jag har till och med två nyårslöften för 2015. Första är att börja skriva varje dag igen. Jag gjorde det i över ett halvår, och det var roligt och skönt att hela tiden hålla den kreativiteten igång.
Den andra är att jag ska vara ihärdig med att få hjälp detta året. Inte vänta och se, inte hela tiden vara försiktigt för att man inte vill vara en tjatig patient. Därför har jag också ett nytt gynbesök på måndag.

Förhoppningsvis blir årets första present Enanton eller Visanne.

Jag hoppas att ni alla haft en bra nyår!

Jag börjar året med ett förlag till att döpa om Lingonveckan till något annat... vad tycker ni?

EMO rygg och skägghormoner

Jag blir galen!!!
Först så mår magen bättre efter spiralens inkomst och jag får några dagar då det går åt rätt håll.
Jag hinner andas ut och utföra en liten glädjedans.

Sen börjas det igen.
Ryggen har väl känt sig åsidosatt då magen var som värst.
Emo rygg.
Vaken om nätterna med ryggont.
Dagar fyllda med ryggont.
Tabletterna tar dåligt.
När de väl tar måste jag lägga mig så jag inte hinner få ont innan jag hunnit somna.
Sen vaknar jag mitt i natten igen (och läser allt som jag kan hitta på nätet.)(Kan till exempel allt skvaller om alla kändisar i USA.) (Justin och Selena borde verkligen inte bli ihop igen) (Ja... jag skäms.)
Sen vaknar jag med ryggont igen.

Tycker du att jag låter gnällig?
I såna fall är det för att jag är det.
Jag är frustrerad på att min kropp jävlas och jag är förbannad att det inte bara kan försvinna nu. Jag skulle vänta tre månader för att se om spiralen funka, men nu går det åt fel håll igen och jag måste ringa min gyn på månad.
Har lovat pappa att ringa. Och Christoffer. Och London. Och Poncho. Och mig själv också dårå.
 
För jag är soffliggande igen.
Växlar mellan värmedyna/bad/spikmatta/svordomar.

Jag vet inte ens om jag kommer orka åka bort på jul och fira med familjen.
Vi har pratat om det idag, jag och Christoffer, och jag har väl inte accepterat att chansen är väldigt liten att jag kommer orka bilresan och vara talbar efteråt. Och det gör mig, ärligt talat, ännu mer förbannad.

Så imorgon ska jag få hjälp att handla mat.
Ska bunkra upp med julmat så vi kan slänga ihop en jul ifall vi blir hemma.
Sen vet jag att tillsammans med Christoffer blir allting roligt så vi skulle säkert få en mysig jul bara vi, men det handlar inte om det. Det handlar om att vi inte får något val. 

För min rygg är ett EMO. 

Jag gissar att gyn kommer öka mina hormoner.  Kan ju alltid hoppas att jag får julhormoner den här gången. Hormoner som är rödvitrandiga, smakar kanel och gör mig alldeles skäggig och tjock.

Vad gör man inte för julkänslan?

Hormonell och på bättringsväg

Det var i söndags kväll jag fick min första riktiga paus ifrån smärtorna. Jag var överlycklig och gjorde det vilken vettig människa som helst gör vid ett sånt tillfälle: jag diskade. Sen fick jag ont igen.

Men det har gått framåt varje dag sedan dess. Varje dag har kramperna blivit färre. Jag har kunnat äta mer mat utan att magen blir helt galen. Jag antar (som en god endovän till mig) att det är tarmarna som irriterar livmodern och gjort att det gjort fruktansvärt ont. Jag har haft en väldigt Emo livmoder. Men jag hade väl också blivit förbannad om någon tryckte in ett stort jäkla T där det inte hör hemma... vänta lite nu... det var ju precis vad som hände... .. ..

De senaste dagarna har varit helt ok! Korta kramper och jag har orkat laga mat, gå till affären en gång och diska och städa lite. Idag har jag till och med äntligen färgat håret, som hade en så lång utväxt att grannarna klagade. (Okej, smärre överdrift).

Det enda som fortfarande är svårt är nätterna. Jag vaknar ofta med smärtor och sover dåligt. De stunder jag inte har ont kan jag vakna med grov ångest. Att ha i sig både Provera och Hormonspiralen samtidigt har gjort mig till en ytterst hormonell varelse igen.

Bevisen är många. Till exempel äter jag nötter som om mitt liv berodde på det (till och med då varje tugga gjorde ont i magen, mama needs her nuts!).
Sen får jag gåshud och blir gråtfärdig så fort minsta lilla sorglig eller rörande sak visas på tv.
Jag kan inte äta bacon igen.
Jag får såna lyckorus att jag nästan skrämmer Christoffer (katterna blir i alla fall förvirrade). Som i förrgår, helt plötsligt kändes det som om någon släppt ner oss mitt i Jul på Liseberg och slängt stjärnvinster på oss. Jag kände den där mysiga härliga glädjen då man går där på kullerstensgatorna och alla ljus som glöder i träden och på husen. Och jag var så lycklig att jag tjöt av glädje. Jag flaxade med armarna som en kolibri (något jag inte är helt säker på varför jag gjorde) samtidigt som jag ylade "Det känns som Liseberg!!!" Christoffer bröt ihop.
En kort stund senare började jag gråta för att något hemskt hade hänt på tv:n.
Så hormonkaoset is back in business!

Men det verkar vara värt det! Jag mår bättre och bättre och idag har jag inte ens använt värmedynan förrän då klockan var halv sex. Det var månader sedan jag gått så länge utan värme som lindring. Och då har jag inte härdat, försökt att vara "duktig" och låtsas vara frisk. Jag helt enkelt glömde bort att en värmedyna behövdes för den behövdes inte.

Jag har de senaste dagarna fått för mig att göra comic-strips över vad som hänt de senaste dagarna. Till exempel har jag gjort en om hur det var att sätta in en spiral. Jag tycker personligen att livmoderns reaktion blev väldigt verklighetstrogen, så det avslutar jag inlägget med.

Ni värmer mer än ett kokande bad!

Mina fina fina vänner!
Jag är helt tårögd efter alla era fina kommentarer både här och på Facebook! Jag hoppas att ni förstår att era stöd och cyberkramar och pepp gör att jag blir starkare och orkar mer! Ni gör att jag känner mig som en fighter då jag verkligen behöver det. För man känner sig inte som den tuffaste i världen då man inte fått sova eller äta ordentligt på ett tag. Jag blir så ofta rörd till tårar! Jag och Christoffer pratat alltid om det ni skriver och det gör att vi inte känner oss ensamma.

Till och med på soffan, då jag inte vart ute på fyra dagar, känner jag mig inte isolerad från världen för ni släpper in mig i den då ni skriver saker till mig. Det gör att, även då jag är ensam hemma, inte känner mig ensam.

Jag har fått stöd från min äldsta Endovän via mail under hela den här cirkusen och hon påminner mig att inte lida i onödan.
En nyare Endokompis skrev roliga saker till mig under en av mina gråt attacker då kramperna gjorde mig yr, och distraherade mig så att jag till och med skrattade mitt i allt.
Min fina Endovän som gav mig ett jätte fint "Never give up" armband var med på besöket, då jag hade på mig både det armbandet och mitt pepp-berlock armband.
Min svärmor kramade mig så himla skönt när hon var på besök att jag blev rörd till tårar.
Min svägerska Johanna skriver alltid peppande saker till mig och ihop med min storebror får de mig att känna mig som Wonderwoman!
Pappa köper Opi nagellack till mig då han är ute och reser!
Mamma är redo att komma till min räddning när som helst.

Det är så många fantastiska exempel jag har på vilka fantastiska människor ni är! Kan inte skriva alla för då blir detta årets längsta inlägg.
Ni ska veta att alla hjärtan, alla ord, alla likes, ALLT värmer mer än mina lindrande bad och jag vill ta tillfälle i akt att tacka er allihopa för att ni hjälper mig.

Tack!

När Spiralen flyttad in i livmodern

Min första reaktion då jag det gått en timma efter att jag tagit "mensvärkspillret" var:   
"Men det här är ju knappt kännbart! Det molar och gnolar lite i magen, men det här är ju inget problem!"
Det gick så bra att jag börja tvivla på att de ens fungerade. Öppnade de verkligen upp livmodern? Tänk om de inte gör någonting, tänk om livmodern bara rycker på axlarna och kniper ihop munnen ännu mer.
Christoffer avbröt mina "tänk om" med "Tänk om en elefant kommer in här i väntrummet just nu." Hans psykologi funkade kanske inte som han tänkt sig då jag istället kom på att jag väldigt gärna vill ha en bebiselefant som husdjur och det blev den kommande kvartens samtalsämne. (Jag blir väldigt babblig då jag är nervös) (och då är jag babblig redan från början).

Sen gick det rätt fort. Gynekologen hämtade oss, upp i gynstolen, Christoffer höll min hand, fram med alla gyn-prylar och sen vart det igång.

Min första reaktion, då hon förde in en metallgrej för att mäta livmodern, var "Oj var det allt?". När vi försökt för en vecka sin gick det inte alls för att det gjorde så ont! Så pillret gjorde det den skulle och jag och Christoffer skrattade lättat.

Sen skulle hon göra något som inte alls var med på videon jag tittade på innan besöket. Hon ökade storlek på instrumentet. Först en storlek större, för att se så att spiralen skulle komma in, och sen ännu större för att vara helt säker. Och den första gjorde ont. Mensvärk från helvetet kramade livet hur min mage och jag flämtade efter luft. Värst var hur lång tid det tog innan krampen släppte, även då hon inte längre gjorde någonting med livmodern. Christoffer krama min hand och det var helt tyst när jag samlade mig för att fortsätta.

Denna gången gjorde det så ont att det svartnade för ögonen. Och jag skrek. Jag har aldrig skrikit hos en läkare förut, inte ett vrål som inte går att styra och där jag inte ens vet vad som kommer ut ur min mun. Christoffer berätta att jag skrek "Hjälp mig!" "SLUTA!" "Det gör för ont!" och att en del svordomar flödade. Men jag minns inte det, det enda jag minns är den skärande, krampande, överväldigande smärtan som vägrade släppa. Jag trodde jag skulle kräkas och kroppen var helt kallsvettig. Liggandes i den där jäkla stolen höll jag på att svimma av och Christoffer fick en blöt handduk som han höll över min panna medan han viskade snälla ord till mig. Det gjorde så fruktansvärt ont och jag var inte ens klar än! Det kändes som att hon slitit med sig min livmoder ut ur mig och hela jag skakade.

Jag vet inte hur länge vi pausade. Andades genom näsan och ut genom munnen. Vifta på fötterna uppe i de där byglarna för att få igång blodcirkulationen. Det kändes som att smärtan aldrig skulle släppa. Den släppte heller inte helt men jag ville få skiten överstökad och jag sa till henne att bara köra på.

Det gjorde inte lika ont då spiralen sattes in. Det var som första försöket, mensvärken, kippandet efter andan, men det var snabbt klart. Jag blev liggandes i stolen, med benen på en pall, och en filt över mig där jag fick ligga och återhämta mig så länge jag ville. En sköterska gav mig vatten som skakade i mina händer.  Det värkte och skar inom mig medan Christoffer pussade på mig och gav mig jätte fint beröm.


Bilresan hem var bedrövlig. Det krampade och gjorde så ont att det enda jag kunde göra var att gny och stirra rakt framför mig. Min plan var att köra mig raka vägen till akuten så fort vi kom fram till Uddevalla men väl där började det äntligen lugna sig och kramperna blev mindre skärande och pauserna fler.

Hela den kvällen var fruktansvärd. Mensvärkskramper sköljde över mig och mina smärtlindrande var som sockerpiller. Christoffer gjorde allt han kunde för att göra allt lättare för mig, öste presenter över mig från sjuklådan (två julklappar råkade visst glida med i bara farten) och kylskåpet var fyllt med godsaker.

Det har blivit bättre. Till exempel sitter jag upp just nu (orkat föra det i tjugo minuter just nu!) och för ett ögonblick orkade jag plocka tvätt från golvet. Men annars har jag varit sängliggandes. Så fort jag äter (allt utom Lussebullar av någon underlig anledning) (och soppor) så får jag kramper som däckar mig. Det känns som en blandning av mensvärk (den hemska jag brukade ha) och att återhämta sig efter en bukoperation. Som efter titthålsoperationen (då jag också blev galet dålig) (jävla endo).
Sen får jag inte heller bada på en vecka, så min stora räddare i nöden då ryggsmärtorna blir för intensiva har nu gått på semester. Något som min gynekolog inte ens berättade utan min mamma tog reda på innan jag (tack och lov) hunnit lägga mig i badkaret. En infektion är det sista jag vill ha just nu!

Nu gäller det att bara hålla ut medan dagarna blir lättare. Mamma har varit hos mig i flera dagar och tagit hand om mig. Idag är första dagen själv då Christoffer jobbar och det är inte lätt, får jag erkänna, men det är också skönt att känna att "jag kan själv" (tänk dig nu en trumpen unge som trampar i golvet).

Jag lägger allt mitt hopp på den här jäkla t-formade spiralen nu. För jag tänker bannemej inte ha gjort det här i onödan! Hör du det Spiralen?! Jag har gjort mitt! Nu tar du och lägger manken till och gör ditt jobb ordentligt!

Tisdagen var ett äventyr må jag säga. Inte ett "åh vi åker till Liseberg!" äventyr. Inte ett "vi överraskat någon med ett besök" äventyr. Utan ett "låt oss se hur mycket stryk Elins livmoder kan ta" äventyr.

Jag rekommenderar det inte.

Jag är ett vrak

Det är inte klokt hur dålig jag är just nu och att det har gått så fort. Jag vill inte gnälla så jag försöker skriva saker på ett roligt sätt. Jag vill inte vara "hon som bara pratar om sin sjukdom" så jag berättar om Hemingway som pissa mig i handen för att lätta på stämningen lite. Men just nu, nu är det bara helt åt helvete.

Det känns helt overkligt att jag bara för tre månader sedan var på Ullared en hel dag.
Det känns overkligt att jag burit "tunga" kassar från affären och hem helt själv.
Det känns overkligt att jag tagit dagliga promenader och kunnat laga mat två gånger om dagen.
Det känns overkligt att jag orkade diska varje dag och tömma katternas toalett.

Jag saknar att kunna hålla om Christoffer och bli gosad med. Jag saknar att hitta på saker, så många bra filmer jag missar som går på bio och så många popcornlådor jag missat. Fan, jag saknar att kunna sitta upp.

Det är galet vad man tar sin hälsa för givet då man är frisk! Jag har tagit för givet hur "frisk" jag hunnit bli på Enantonen och nu får jag en ordentlig påminnelse av vart jag kommit ifrån. Och jag vill gärna härifrån pronto.

Igår var jag nära att åka till akuten eller ringa en ambulans för att få morfin. Men jag tog en muskelavslappnande som jag fått till spiralinsättningen och plötsligt gick det att andas igen. Min mamma låg bredvid mig i sängen och höll mig lugn medan pappa var iväg och handla åt oss. Jag blir helt tårig (inte fot-tårig utan gråt-tårig) då jag tänker på vilka fantastiska föräldrar jag har. Det är fruktansvärt svårt för Christoffer att gå till jobbet och lämna mig ensam när jag är såhär dålig, så det är tur att jag har så många som vill ta hand om mig!

Shit, jag minns sist gång det var snack om ambulans och det var länge sen... den här sortens deja vu suger!

Jag räknar ner dagarna tills spiralen ska in. Jag är redo att det kan göra ont att sätta in den. Jag är redo att ta alla piller som behövs innan för att det ska bli så bekvämt som det bara går. Sjuklådan fylls upp och den rädsla jag kände förut är som bortblåst. Jag behöver nya hormoner! Ska den va i livmodern så in med den! (Som min bror Dan sa på telefon: "Det har nog aldrig funnits så många som längtat så efter att en spiral ska sättas in som nu.") (Ja, min bror är awesome!)

Att få hormoner rakt in i hjärtat av Endon är exakt vad den förtjänar!

Jag är förbannad på Endon just nu. Riktigt rasande. Om den varit en människa hade jag slagit den på käften, kallad den ful och sagt åt den att skaffa sig en hobby. Jag hade sparkat den mellan benen och tvingat den se på "Eastenders" för resten av sitt liv. Sen hade jag gett Endon Endometrios och skickat den till väl utvalda gynekologer....

Ungefär så hade jag gjort. 

Obs: Detta är den censurerade versionen. Den ocensurerade versionen påminner mycket mer om en film av Tarantino och SEDAN hade jag givit Endon Endo som sen fått träffa väl utvalda gynekologer.