Doktor House och Sjukskrivning

Jag har kommit in i hela samhällsmaskinen igen. Det känns otroligt, bokstavligt talat kan jag inte tro på det. Tro för all dels skull inte att jag inte är lycklig över att inte känna mig osynlig längre, det är bara väldigt ovant.

Låt mig förklara vad som skedde idag. Klockan 15.15 hade jag tid hos min doktor på vårdcentralen. Denna gång skulle jag undersökas för att se om jag kunde bli sjukskriven och detta innebar också att jag och mina tiparol inte skulle hänga förrän efter besöket var klart. Bara tanken på smärtan som väntade gav mig hjärtklappning.

När jag vaknade blev jag minst sagt förvånad. Ingenting. Jag visste knappt vad jag skulle göra med detta ”ingenting”. Inte kunde jag glädjas. För första gången på evigheter kände jag inte av Endon på hela två timmar. I vanliga fall hade jag skuttat ner till Systemet och köpt mig en stor flaska bubbel champagne och firat. Men detta var idag av alla dagar. Den enda dagen jag faktiskt behövde ha ont för att visa hur jobbigt jag har det dagligen. Det var som om min kropp och Endon hade gaddat ihop sig och nu hade litet teparty och busigt fnissade över hur förvirrad, förtvivlad, förundrat (och allt annat på f som är negativt) jag satt på soffan och petade på magen.

En halvtimma innan besöket började ryggen mola. Jag jublade tills jag kom ihåg hur jävligt ont det gjorde. När jag kom till vårdcentralen började magen krampa. Jag blev lättad tills jag kom ihåg hur jävligt ont det gjorde. Det var en väldigt underlig blandning av känslor i denna 159,5 cm kropp.

När Doktor Duktig kom för att hämta mig hade jag svårt att sitta rakt. Det var toppen med tanke på varför jag skulle undersökas. Det var jobbigt för att... ja det gjorde ont.

När vi gick (han gick, jag vaggade) in i ett besöksrum påmindes jag om hur kompetent och duktig han är. Aldrig har jag haft en läkare som lyssnar så intensivt som han gör. Han berättade att jag skulle göra en undersökning på Endo kliniken i Uppsala där jag ska göra en magnetisk resonanstomografi. Detta säger mig inte direkt så mycket men det första han frågade var om jag har klaustrofobi (vilket jag som tur var inte har) (men jag har fortfarande rätt så svårt för mjöl). Sedan med hjälp av Doktor Duktig och Google hittade jag följande beskrivning:

”Vid undersökningen ligger patienten på en brits som skjuts in i en tunnel där patienten måste ligga still under hela undersökningen som tar mellan 20 och 90 minuter. Undersökningen är helt smärtfri, men vissa personer upplever det trånga utrymmet som obehagligt eller har svårt att ligga stilla så länge. När det varierande magnetfältet ändras hörs dessutom höga smällar. I en del fall kan lugnande medel behövas.

Genom att variera parametrar som radiopulsernas frekvens, längd och tid mellan pulser i en så kallad pulssekvens, kan man få ut bilder som innehåller olika information. Ett exempel är att man kan välja om vatten eller fett skall framträda med tydlig signal i bilderna. Andra exempel är hastighetskodade bilder där flöden i kroppen kan mätas.”

Det första jag kom att tänka på var Doktor House. Jag skulle få göra en ordentlig Dr House undersökning! De skulle kolla igenom hela kroppen och göra allt som går för att fixa mig igen. Jag var lättad, upprymd, (hade ont) och var lite lätt nervös. Än en gång en underlig mix av känslor.

Men Akademiska ville att Doktor Duktig skulle checka min kropp lite extra, prover och sådant, för att utesluta andra problem först. Så det var just vad han gjorde. Han slet och drog i mina höftben (vilket var riktigt behagligt faktiskt), vände och vred på mig, klämde på magen och sedan satte vi oss ned och pratade.

”Man sjukskriver inte gynekologiska problem. Om man har så ont blir man ju inlagd.”

”Det är bättre att du sysselsätter dig och distraherar dig, då kommer du inte tänka på att du har så ont längre” (Gick på morfintabletter då denna lysande kommentar gavs)

”Nej, jag sjukskriver inga patienter.”

Detta är vad jag fått som svar på mina tidigare sjukskrivningsfrågor. När Doktor Duktig började prata med mig om det hade jag inga förhoppningar. Att jag har kronisk värk, har svårt att sova, tar värktabletter dagligen, kändes inte som något drastiskt då ingen annan läkare har reagerat på det. Varför skulle det hindra mig att skaffa jobb bara för att jag knappt kan gå till affären och tillbaka?

Doktor Duktig sjukskrev mig fyra veckor till att börja med. Han såg det som en självklarhet. Tyvärr vet vi inte vad Försäkringskassan säger om saken men han sa att vi skulle hoppas på det bästa. Han till och med postar alla papperen åt mig.

Naturligtvis ballade magen ur fullkomlig ikväll. Min älskling har gått till jobbet och snart låg jag där som en klubbad valross. Men ändå kan jag inte vara ledsen. Jag ska göra en Doktor House undersökning, Doktor Duktig sjukskriver mig och ingen, absolut ingen har varit elak mot mig idag.

Kanske vården i Sverige är usel men de guldkorn som finns där ute... de är... guld värda.