Hoppas att imorgon blir bättre

Det har varit riktigt tuff de senaste fem dagarna.

Jag har ett löjligt dåligt morgonhumör och har alltid behövt en viss rutin för att dagen sen ska fortlöpa på bästa möjliga vis. Denna rutin innefattar snooze, många koppar kaffe och en lång stund framför tv.n innan jag kan ge mig ut i världen som en normal människa. Mina rutiner har blivit helt omskakade av Endon dessa dagar och det gick fram till igår tills jag blev riktigt förtvivlad.

Nu vaknar jag innan alarmet (bara det är chockerande, fråga bara mina föräldrar) (eller vem som helst som sett mig på morgonen), guppar runt i sängen som en fisk på land, gnyr mig ut till köket och tar mina värktabletter samtidigt som jag värmer vetekudden i micron i 2 och en halv minut. Sedan letar jag reda på närmsta mjuka plana yta att kurera mig på. Lägger mig. Kommer på att jag glömde vetekudden i micron. Hämtar den. Lägger mig igen.

Det tar alltid ett tag innan tabletter fungerar och under den tiden kommer alltid tanken att: ”Den här gången kommer den faktiskt inte att göra sitt jobb... ”. Har jag tur börjar den verka innan min pojkvän vaknar.

Har jag fortfarande så ont att jag rullar runt som en krokodil som precis fångat sitt byte insisterat min älskade perfekta kille att jag ska ta ett varmt bad. Alltid protesterar jag en viss tid innan jag ger med mig och lägger mig i vattnet som varje gång gör att jag mår bättre. (Jag vet inte varför jag aldrig minns hur lindrande baden är... det blir helt plötsligt väldigt långt att gå till badrummet och det känns vettigare att fortsätta åla runt i soffan/sängen.)

Så ser varje morgon ut för mig nu och det är tufft. Jag tror alltid att; idag kommer det blir bättre. Och vaknar ständigt besviken då jag slår upp ögonen och har så ont att jag har svårt att andas. Jag vet att jag stressar över ett kommande läkar besök och att stress gör att jag får mer ont. Samtidigt har jag glömt att ta mina hormoner i tid tre dagarna, vilket alltid leder till flera dagar med plågor innan hormonerna kommer i balans igen. Mitt jävla minne... jag hade glömt var mitt hem är om det inte vore att jag aldrig lämnar det just nu (ok, smärre överdrift, jag går faktiskt ner till affären.)

Ännu mer frustrerande är det att smärtan bara försvinner korta perioder just nu. Några timmar är det acceptabelt och sedan är det dags att gunga runt i soffan igen. Jag har så många saker som jag vill gör (en del nyttiga, många omöjliga och andra bara rent av knasiga) och min kropp hindrar mig.

Men imorgon...

... imorgon blir det säkert bättre....