Dags att tänka om

Jag hyllar folk som släpper ut sina känslor istället för att hålla dem inne. Jag är stolt över människor som tar tag i sina problem och gör det bästa av sin situation. Jag tycker att det är en styrka att gråta och en feghet att inte våga be om hjälp. Det är tåga i den som törs se sina begränsningar och som istället för att ge upp eftersträvar ett annat mål som fungerar minst lika bra. Det är själslig styrka i att kunna skratta när som helst.

Om jag ser såhär på alla andra människor, på mina medmänniskor, personer på stan och påhittade figurer på tv varför kan jag inte göra det med mig själv?

Jag känner mig svag då jag blir arg eller förtvivlad. Känner alltid att jag borde göra mer, att jag gnäller och att mina problem aldrig är stora nog att klaga över. Jag är rädd för att gråta och ser alla tår-attacker som det slutliga klivet in i depression. I mina ögon är jag karaktärslös om jag måste be om hjälp. Mina begränsningar ligger alltid i grund att jag är för lat, inte för att jag haft så ruskigt ont att allt kraft jag besitter har använts till något så simpelt som att existera.

Varför kan jag inte sluta klanka ner på mig själv? Varför ställer jag krav på min själv som jag aldrig skulle begära av någon annan?

Jag vet att jag inte är lat. Jag vet att jag är driftig som person. Jag vet att jag har en viljestyrka som passar en åsna men att jag har en tendens att fokusera den åt fel håll. Har jag egentligen inte nog att tampas med, måste jag ständigt ge mig själv dåligt samvete för att jag inte orkar allt som friska människor gör?

Jag är trött på att ha ont.
Jag är trött på att behöva ta starka medeciner varje dag.
Men jag är framför allt trött på att inte ha mig själv på min sida.

Det är dags att ändra på det nu.