Primolut, godis och fulgråt

Jag har fått lite biverkningar som är helt acceptabla. Illamånde och blixtrande huvudvärk. Det är ju ingen käck kombination kanske men det mindre påtagligt för varje dag. Annars har jag nog inte känt någon stor märkbar skillnad ännu. Hade en kväll då jag inte hade ont alls men samtidigt vet jag inte heller om det var så att Tiparolen tog bort det onda jag kände.

Har kommit halvvägs nu och är lite nervig. Jag vill så innerligt att det här ska fungera!

Blev lite bitter då jag läste i en bok om Endo som jag lånat på Uddevallas bibiliotek. Där stod att man inte kan fastställa en diagnos om härdarna är mikroskopiska. Samtidigt blir det ännu svårare om kvinnan inte har mens under undersökningen. Jag har inte hälsat på Fru Tampong på evigheter. Men ändå valde de att inte hjälpa mig på Endokliniken.

Skrev precis ett lång mail där jag krävde svar. Ibland önskar jag verkligen att jag hade en megastor fet Endo klump som syntes bara jag drog upp tröjan lite. Fast det är ju hemskt att önska sig såna härdar. Blir lite trött på diagnosjakten bara.

Primolut-Nor behandlingen har så stor press på sig av den anledningen att jag antagligen inte kommer få någon annan utskriven till mig av Doktor Duktig.

Ska försöka sluta tänka och bara go with the flow. Men något jag verkligen har lärt mig är att hålla mig undan från dramatiska, sorgliga filmer då jag är fullpumpad av hormoner. Vi hyrde filmer igår och trodde att ”Everybody’s fine” var en sprudlande komedi.

Vi hade fel.

Jag ful-grät genom hela filmen samtidigt som jag maniskt hulkande proppade i mig lösgodis. Lösgodis är härmed det nästbästa i hela världen, efter Christoffer. Jag är besatt. Aldrig förr har godis luktat så gott. Jag är säker på att det låg där i sina fyrkantiga plastlådor och kallade på mig.
Jag åt en minigris vikt i godis igår och nu dagdrömmer jag om suggan som blev kvar. Det ligger i den där härliga orange-svarta pappers påsen inne i köksskåpet. Redo att ätas. Ropandes på mig.

Det jag behöver göra är att: Fortsätta vara positiv! Göra de saker som jag oroar mig för så de försvinner! Bara se till nuet (och undvika tragiska historier). Detta är ett steg på vägen till tillfrisknande.

Snart har jag kommit fram.

Trailer till filmen.

Magen som ser in i framtiden

Christoffer knuffade runt mig i rullis igår. Det hade varit en körig dag och jag behövde verkligen komma ur lägenheten (så pass mycket att jag fick lov att strunta i alla människor som glodde på mig och rullisen) (ibland undrar jag vad som pågår i skallen på dem som fräckt stirrar på en tjej i rullstol, tror de att de är osynliga? Eller tror de att rullis är så låg att man inte kan se ansiktsuttryck där nerifrån?).

När vi rullade över ett övergångsställe kom en känsla svepandes som en vind över mig (ni vet hur teatraliska dessa vindar alltid ska vara, se bara på ”Borta med vinden”). Känslan var att allt är påväg att ordna upp sig nu. Oturen med att inte kunna få jobb för Christoffer och att mina Endokrämpor skulle göra en kraftig U-sväng. Jag kunde inte peka ut varför men det kändes hoppfullt och lugnande. Jag sa till Christoffer hur det kändes och vi njöt båda av min magkänsla(särskilt nu när den inte var grinig och gjorde ont).

Idag var jag hos Doktor Duktig (som du kan läsa här) och även då det var jobbigt att prata om Endometrios kliniken som inte hittat någon synlig Endo så hände det något som jag inte ens vågat hoppas på skulle hända. Han skrev ut Primolut-Nor till mig! En hormonbehandling! Samma behandling som jag fick 2005 och som gjorde mig smärtfri i tre år. De tabletter som inga andra läkare velat ge mig för att de inte hittat en ful fet Endo som styggt stirrar tillbaka genom provsvar eller ploppat fram sitt huvud ur ett titthål i min navel. Och nu har jag ett av dessa efterlängtade piller i magen!

Han sa att jag inte skulle förvänta mig mirakel, så jag inte blir förstörd om det inte fungerar. Men jag är bara så lycklig över att äntligen få ge de hormonerna en chans att försöka upprepa sin magi. Håll tummarna för mig allihopa!

Och samtidigt som detta ringde Christoffer precis och berättade att han har fått ett jobb! Den 6:e September börjar hans praktik och i November (eller där omkring) får han sin första lön. Alltså är det slut på att söka bidrag då och det känns helt fantastiskt! Han har kämpat med dessa arbetssökningar, möten och dåliga ställen som försökt lura honom (ingen kan lura min smarta älskling). Jag är så stolt över honom och att se honom lättad och glad gör allt ännu bättre.

Magkänslan var helt rätt (fast jag har inte haft en aning att magen har övernaturliga förmågor) (borde baseras en serie på min mage, som ”Medium” fast med en buk istället)(en mage som löser brott och rör sig i slowmotion till Coldplay då det skett något hemskt)!

Även då jag inte vågar storskrika av lycka inför hormonbehandlingen av Primolut-Nor än så är jag otroligt stormande glad. Allt går åt rätt håll, äntligen, och det förtjänar vi bannemej!

Vilken fantastisk dag det har varit idag!

Läkarfobi

Nu är det inte långt kvar till mitt besök med Doktor Duktig. 45 minuter för att vara exakt. Mitt hjärta dunkar hysteriskt, jag mår lätt illa, det gör ont och tankarna vill inte hålla sig i den sanna positiva andan. Jag är skit rädd.

Min stora läkarskräck blev sakta bättre. Så långsamt att till och med en snigel hade tyckt att det tog tid, men det gick åt rätt håll. Men efter samtalet med Doktor Duktig om Endokliniken har alla variga ömmande sår öppnats igen.

Efter alla besök med idiotläkare har jag fått en fobi mot läkarbesök. Till och med då jag åker in med bihålsinflammation tror jag att de ska säga att jag bara hittat på det och borde söka psykhjälp. (Den gången är ju problemet i huvudet, fast mer exakt i bihålerna).

Men jag ska träffa Doktor Duktig. Han har alltid behandlat mig perfekt och varit jätte kompetent. Det är inte direkt snällt att misstro honom då han aldrig gjort något för att förtjäna det. Tyvärr får han lida för alla usla läkares misstag och inkompetens. Jag kämpar med att se på det hela objektivt men det känns som att jag villigt lägger huvudet i en krokodils käftar medan alla andra glatt hurrar på.

Snart är i alla fall besöket dags. Det ska bli väldigt skönt att ha fått det gjort och äntligen få alla svar jag behöver för att bli av med hjärnspökena.

37 minuter kvar nu. Mamma ska köra oss till Carema vårdcentral så att jag slipper studsa runt på en buss (vilket även är ett synonym för: tortyr) (medeltids tortyr gubbarna borde ha uppfunnit en buss och satt alla häxor med Endo på den, så hade de erkänt vad som helst).

33 minuter kvar, herre Gud!

Sluta va så negativ!

"Det kommer aldrig bli bättre."

"Jag har ju inte fått hjälp än så varför skulle jag få det nu?"

"De har rätt, jag har inte Endo, jag måste vara sjuk i huvudet helt enkelt."

"Jag hade jätte ont igår, det blir säker lika illa idag."

Endometrios är en kronisk sjukdom men den är inte dödlig. Detta däremot är det farligaste med Endon. Att fastna i den negativa spiralen och blir ett apatiskt offer för denna stygga envetna sjukdom. Detta är vårat sätt att ta kontroll över vår vardag, det är ett vapen! Endon kan ge oss smärtor, tvinga oss att förbli liggandes och hindra oss från att gå på toaletten som normalt folk (mina grannar måste tro att jag föder en bebis några gånger i veckan) men den kan inte ta vår glädje ifrån oss! Vår kämparglöd och positivitet. Ha ha, up your's Endo!

Men det är klart det är svårt att vara glad och tänka "happy thoughts" när det krampar så det svartnar för ögonen, jag menar inte att man måste skratta sig igenom attackerna. Naturligtvis ska man släppa ut frustration och irritation över sin situation men då man fått ut allt, det är då det är dags.

Så hur tänker man positivt egentligen? Hur ska man gå tillväga för att bli en person som väljer att se på världen full med möjligheter och inte hinder? Jag har Googlat och är nu beväpnad med tips. Håll i hatten så kör vi!

Först och främst ska du se på ordet "Positivitet". Ser du en sprallig, naiv, fåne med en struthatt och skelande ögon? Eller ser du en tillmötesgående, uppskattande, entusiastisk liten herre med randig kostym och fint lockigt hår? Du kan inte vara positiv om du anser att det är negativt. Ungefär som att bli katolik utan att tro på Gud, Bibeln eller hans homeboy Jesus, det är menlöst. Men att bryta sina tidigare vanor kan ta ett tag, så för att bli en sann positiv person måste man öva på det.

Det man behöver göra är följande:

Ta hand om dina fysiska behov - Alltså är det viktigt att äta, sova och träna rätt. De flesta vet att man inte är en glad liten lärka då man sovit tre timmar. Känslor och tankar blir lika bra som din livsstil.

Ös positivitet över dig - Håll dig borta från negativa människor, deras tankar smittar!

Varför inte fylla ditt dina tankar och känslor med positiva synpunkter från folk och framförallt dig själv (inga mer "åh vad jag är fet" tankar heller för den delen!). Lyssna på musik som gör dig glad, detsamma gäller böcker och filmer.

En god vän till mig, Linda, gav mig en jätte fin bok att skriva tre positiva saker om mig själv varje dag, saker som jag har åstadkommit som jag är stolt över. Att läsa den om och om igen fyller på positiviteten.

Gör det du drar dig för direkt - Jag blir jätte nervös och hispig då jag ska ta kontakt med min läkare. Om detta inte ska ruttna sönder min dag ska jag ringa så fort jag kan. Alla saker som känns tunga ska stå först på din "ska göra lista". Du kommer inte bara vara stolt över vad du åstadkommit så tidigt på dagen utan också har du möjlighet att njuta.

Var det du vill vara - Låter kanske konstigt men agera som om du känner dig positiv. Le, skratta, prata inte om negativa saker. Snart kommer du glömma bort att det är ett skådespeleri, du blir det du vill vara.

Bryt tankespiralen snabbt - Om du börjar tänka negativt så spinner det ofta fort ut i en spiral där allt blir värre och värre. Så fort du märker att du gör detta, hugg av den!

Det blir som "Mannen som talar med hundar" på TV som puttar till hunden då den håller på att hettsa upp sig så att den tappar fokus. Gör samma sak mot dig själv. Se objektivt på dina tankar och stoppa dem med frågor.

"Kommer verkligen läkaren att försöka strypa mig?"

"Varför skulle doktorn ha en motorsåg på sitt kontor?"

"Har jag någonsin sett en gynekolog med svart läderförkläde med blodfläckar på?"

Var i nuet - Sluta tänka på vad du ska äta till middag, vem du måste maila eller vad du ska säga till din gynekolog på nästa besök. Ta trettio djupa andetag, fokusera på in och ut andningen. Var här. Chilla.

Annars kan du alltid bara se dig omkring, lyssna på vad som händer omkring dig, känns efter hur du egentligen mår, hur dina kläders tyger känns... Var helt enkelt bara här. Nu.

Godkänn - När det finns negativa tankar eller stämningar som inte går att bli av med (som inför ett sjukhusbesök) så acceptera att situationen. Det går inte att mata negativitet som har blivit accepterad. Detta gör att den ofta försvinner eller i alla fall blir mindre påtaglig.

Göra det rätta - Att vela eller göra sånt som man vet inte är rätt är rena receptet på att skapa negativa känslor och tankar. Ändra på det och du får positivitet istället.

Förbli tacksam - Att vara tacksam för allt det du har (som hälsa, skor, familj, vänner, din livs kärlek, minigrisen, möjligheter, pasta) är ett utmärkt litet verktyg för att flytta en negativ stämning till en positiv. Det tar bara en minut eller två.

När du spendera lite tid regelbundet att fokusera på alla bra saker i ditt liv det också blir naturligt att förvänta sig mer bra saker att flöda in i ditt liv. Och vad du förväntar dig av världen är ofta vad du får.

Meditera - Vilket jag inte har gjort sedan jag fick på Högstadiet och trodde att det var coolt. Det finns i alla fall en massa olika sätt att meditera på. Jag älskade att meditera "framkalla" att jag åt mat men det var för att jag var hungrig hela tiden. Testa dig fram till din favorit och utöva den tre till fyra gånger i veckan.

Sådär, nu kan vi skapa det positivaste århundradet!

Egentligen är inte tipsen så svåra att följa. Varför inte testa dem en vecka eller en månad för att se om livet blir enklare och alla problem lättare att hantera?

Jag är faktiskt hellre en sprallig, naiv, fåne med struthatt,
skelande ögon och putmage än upplever livet som en negativ surig bitterfitta.

Hitta Endo!

Jag tänkte ta tillfället att berätta om lite olika behandlingar jag har testat och undersökningar jag blivit utsatt för. Allt på jakt efter att ha ihjäl Endon och att hitta jäkeln.

Först och främst har jag gjort så många gyn undersökningar att det känns underligt att inte skreva då jag besöker en doktor. Det känns som att hela läkarkåren fått sig en kik på min kussimurran och grävt runt med ultraljudsstaven (som ser opassande ut som en gigantisk tunn dildo). Jag har blivit undersökt av kvinnor, män, idioter, känslokalla kossor och vid ett tillfället blev jag till och med beordrad att hålla i gyn-verktygen för "inte kunde jag bara ligga där och slappa". (Alla kvinnor vet ju att ingenting är så avslappnade som lite glidslem i en gynekologstol... kanske borde skaffa en sån stol hemma och ha framför TV:n så kan hela familjen turas om att använda den.)

Sen har jag gjort två titthålsundersökningar. Och för er kvinnor som är redo att göra en sån operation ska jag understryka att det inte ska göra fruktansvärt ont efteråt. Det ska kännas som en ordentlig magrute-träningsvärk. För mig kändes det som om någon skjutit mig med en bazooka i buken och sedan spelat fotboll i slamsorna. Men lustigt nog står det i mina journaler att jag ser "relativt pigg ut efter operationen". Då kom jag in på avdelningen gråtandes, ihopsjunken, oförmögen att gå eller sätta mig upp själv och fick morfin innan doktorn såg mig. Hur skulle man se ut om man var "relativt slö"? I koma? Denna gynekolog var Fitt-Barbro som jag har nämnt tidigare.

Jag har efter detta gjort en skiktröntgen. Det gick fort och var helt smärtfritt. Fast jag njöt inte direkt av att dricka en petflaska full med mjölkigt kontrastmedel. Christoffer skrattade åt att han hade en radioaktiv flickvän för första gången och efter kväljningar fnissade jag också. Det var kul att vara radioaktiv. Kände mig inte så annorlunda men jag kände mig lite som Spindelmannen.

Sen skickades jag på en gastroskopi. Om du ska göra en sån undersökning och inte alls vill veta hur jag uppfattade det så sluta läsa nu för Guds skull! Har du slutat än? Skyll dig själv då...

Om du däremot vill veta hur det är så ska jag förklara det så kortfattat jag kan. Det är det värsta jag varit med om. Förjävligt helt enkelt. Till och med Christoffer, som var med mig under undesökningen, var helt uppskakad efteråt.

Jag fick kväljningar, andnöd och kan inte få idioterna att sluta trycka ner den i min strupe och blåsa in luft i magen. Jag sparkade, grät, ylade (så gott det fick med en slang i magen) (personligen anser jag att jag gjorde ett väldigt bra försök i alla fall). Jag var i chock efteråt och kunde brista i gråt utan anledning av och till under en hel vecka efteråt. Om jag skulle bli tvungen att göra om undersökningen skulle jag kräva att bli sövd. Aldrig en chans att jag utsätter mig själv för en sån sak igen.

Efter detta har det varit helt okej undersökningar. Antagligen för att jag kunnat jämföra dem med helvetes gastroskopin. Det är ungefär som att jämföra en mobbare på lekplatsen med Hitler. (Inte för att mobbare är bra, de borde pryglas).

Jag har blivit petad på, i, under, genom, itu men de har ändå inte kunnat se något. Helt ärligt så struntar jag i vad min sjukdom heter, bara jag får en diagnos som jag kan acceptera och arbeta runt. Jag blir trött på att så uppenbart se hur Endometrios stämmer överrens med allt jag får igenom, veta (genom erfarenhet) att hormoner kan få mig frisk men inte få några för att min Endo inte visar sitt fula nylle. Fick till och med reda på av en tjej på Endometriosföreningens sida på Facebook att det finns endometrios som inte syns på dessa undersökningar utan kan finnas i muskulaturen och inte hittas.

Som Adenomyos (vilket är samma som Endo förutom att det växer inne i livmodern, muskulaturen eller äggstockarna istället för utanför) som är så gott som omöjligt att se. Man kan se dem om man har tur men annars är det väldigt svårt. För att säkerställa den diagnosen måste man helt enkelt ta ut livmodern, skära upp den och säga "Nej men ser man på?! Här var det Endo!"

Ibland undrar jag bara helt enkelt varför läkarna som jag haft innan min Doktor Duktig inte börjat lägga all denna energi och tid på att testa lösningar istället. Hormoner skulle inte skada mig (men bi-effekter finns ju alltid).

Låter det som Endo, agerar som Endo, tycker som Endo och blivit bättre då det behandlats som Endo varför har ingen gjort kopplingen att trycka i mig lite hormoner och på så sätt räkna ut om det är Endo?

"Asch, vi trycker ner en slang i halsen på henne och gör henne
radioaktiv istället..."

Den Onda cirkeln

Det har varit tufft den senaste tiden. Jag har varit så ledsen över att inte kunna få hjälp på Endometrios kliniken att jag vägrat känna det. Jag stängde av hjärnan och känslorna. Som en känslomässig strejk, kan man säga. Jag har inte velat prata om det, tänka på det eller tänka positivt alls.

Detta gör en Elin mycket stressad. Det blir en tickande bomb som ryker mer och mer. Och naturligtvis gör detta Endon fullkomligt galen så jag har också haft ruskigt ont vilket gjort mig ännu mer stressad. Den onda cirkeln var sluten och den eskalerar ju mer jag ignorerade den.

Men så satt jag och skrev dagbok då det helt plötsligt kändes passande att peta lite i hur stressande allt kändes just nu. Och allt bara öste ut. Det forsade som rena Niagarafallet och samtidigt hittade jag hela tiden mer lösningar på det som stressade mig.

Jag förstod inte att jag aldrig kunde hitta lösningar om jag vägrade se på problemen.

Det skulle krävas en hjärtlös, hjärntom person som skulle kunna ta konstant smärta med en axelryckning. Att ta läkares vägran att hjälpa med en klackspark. Jag tror att det vore omänskligt att inte bli uppjagad av att vänta på en lösning som är så svår hitta.

Men jag är oändligt tacksam över att jag har hittat ett sätt att hantera stressen på. Acceptera att den kommer ibland, den kan kännas överväldigande, men jag vägrar låta den ta över igen.

Jag ska ju göra allt för att jävlas med Endon. Att ta det chill och tänka positivt är egentligen inte särskilt krävande.

Det är rent av väldigt skönt.

"Trött-ledsen"-syndromet

Jag är trött. Så trött att jag varje morgon får "trött-ledsen" syndromet. För er som inte upplevt detta syndrom (som jag hittat på själv) (men jag är säker på att det är ett vanligt syndrom) (även om det inte direkt borde kallas ett syndrom) innebär att man blir så utmattad i brist av sömn att man blir alldeles gråtig (även då man kanske till och med redan ligger i en säng och är på väg att somna).

Christoffer anser att det bara är jag och spädbarn som bli så ledsna av att vara trötta. . Men som sagt, jag anser att syndromet måste vara mer utbrett. Det måste vara det. Så det så, Christoffer.

Förklaringen till att jag känner av detta syndrom (ja, jag tänker fortsätta kalla detta för ett syndrom resten av inlägget) så ofta nu är för att jag har ruskigt svårt att sova. Till att börja med göra jag konstiga karate sparkar precis då jag håller på att somna. Sedan får jag den där fallande känslan i kroppen som rycker tillbaka mig till verkligheten. Detta gör mig också "trött-sur" (det är inte samma syndrom men går ut på ungefär samma vis).

När jag äntligen slutar leka "Karate Kid" (som snart kommer som en, aningen tvivelaktig, remake) så somnar jag i alla fall till sist. Vaknar av och till, snurrar och grejar, men lyckas alltid somna om.

Jag älskar att sova. Helst hade jag legat ihop rullad med Christoffer men tyvärr måste jag ligga på värme dynan så jag är lite låst. Det är en av flera saker jag verkligen ser fram emot! Att sova, sammanslingrade som en kanel bulle med min älskling (fast utan kanel) (det hade luktat alldeles för skarpt)(kanske passar mer runt juletid) (får ta det beslutet när den tiden kommer).

Men vid en tid varje morgon vaknar jag ständigt. Efter lite spionerande i min egna dagbok luskade jag ut att, helt oberoende på när jag lägger mig, vaknar jag mellan 5.00 och 07.30 med mega ont. Sen måste jag invänta rätt tid att ta mina värktabletter (tas de förtidigt har jag ingen lindring då jag ska lägga mig). Och efter det måste jag sen invänta att de ska fungera. Eftersom det redan gör bajsont tar det ibland upp till två timmar innan jag kan ligga stilla utan att åma mig som en mask som får en orgasm (för er som inte sett det så är det inte vackert) (maskar är inga sexiga varelser) (men Christoffer är) (borde inte jämföra honom men en mask, han kan verkligen uppfatta det fel) (men han är sexig).

När jag sen somnar däckar jag som en klubbad säl. När jag sen vaknar är jag alltid helt groggy och utmattad. Även då jag får sova några timmar till så blir jag inte helt utvilad. Jag antar att det är för att jag inte sover så djupt på natten på grund av smärtan och att jag bara har en kort stund innan jag går upp då jag får ordentlig sömn.

Min konstiga sömn innebär också att jag drömmer de mest knasiga drömmarna. De är helt flippade. Hänger inte riktigt ihop. Ofta är vi i Disney Land i Paris. Har aldrig varit där men tydligen har jag ett djupt begär att åka dit.

Senaste idiot drömmen var att Lady Gaga ägde vår lägenhet och blev arg då man låna något ur hennes förråd (som var stort som Ullared) som låg i tvättstugan. Hon tvingade mig sminka mig med guld och sen dansade hon porrigt på en gigantisk hög med schampo för att förföra sin pojkvän. Sen blev jag jagad av en indisk kille på en moped med ett långt toapapper fladdrande från under högerskon (han flirtade med mig) medan jag (på min moped) var på väg hem till min mamma och pappas hus för att rädda Christoffer. Mycket underligt. Jag vet inte vad den indiska killen hade med något att göra... eller Lady Gaga... eller... ja, du förstår.

Det finns säkert massor med hjälp som Smärtbehandligtsenheten kan ge mig mot detta.

Eftersom jag inte haft det såhär mer än i ett halvår, max, så vet jag ju att det har att göra med smärtan. Försvinner den kommer jag säkert kunna sussa som en liten bebis! Nu gäller det bara att hitta ännu mer tålamod till att jag får tid dit.

Om det är något Endon har lärt mig så är det tålamod. Evigt evigt tålamod och att sparka som Jackie Chan i sömnen.