Läkarfobi

Nu är det inte långt kvar till mitt besök med Doktor Duktig. 45 minuter för att vara exakt. Mitt hjärta dunkar hysteriskt, jag mår lätt illa, det gör ont och tankarna vill inte hålla sig i den sanna positiva andan. Jag är skit rädd.

Min stora läkarskräck blev sakta bättre. Så långsamt att till och med en snigel hade tyckt att det tog tid, men det gick åt rätt håll. Men efter samtalet med Doktor Duktig om Endokliniken har alla variga ömmande sår öppnats igen.

Efter alla besök med idiotläkare har jag fått en fobi mot läkarbesök. Till och med då jag åker in med bihålsinflammation tror jag att de ska säga att jag bara hittat på det och borde söka psykhjälp. (Den gången är ju problemet i huvudet, fast mer exakt i bihålerna).

Men jag ska träffa Doktor Duktig. Han har alltid behandlat mig perfekt och varit jätte kompetent. Det är inte direkt snällt att misstro honom då han aldrig gjort något för att förtjäna det. Tyvärr får han lida för alla usla läkares misstag och inkompetens. Jag kämpar med att se på det hela objektivt men det känns som att jag villigt lägger huvudet i en krokodils käftar medan alla andra glatt hurrar på.

Snart är i alla fall besöket dags. Det ska bli väldigt skönt att ha fått det gjort och äntligen få alla svar jag behöver för att bli av med hjärnspökena.

37 minuter kvar nu. Mamma ska köra oss till Carema vårdcentral så att jag slipper studsa runt på en buss (vilket även är ett synonym för: tortyr) (medeltids tortyr gubbarna borde ha uppfunnit en buss och satt alla häxor med Endo på den, så hade de erkänt vad som helst).

33 minuter kvar, herre Gud!