Endo Quiz med Vinst!

Nu är det dags, mina kära läsare, att vi hittar på något riktigt kul! Roligt men också lärorikt. (Nu låter jag som en mellanstadielärare). I detta inlägg hittar du en frågetävling. Alla som vill får deltaga! Och för att peppa er, som en liten morot, så finns det naturligtvis ett pris också!

Den lycklige vinnaren kommer få sin alldeles egna Endo!
Har du inte redan Endo kan du lära känna den. Har du Endo kan du slå på den och mobba den då den är stygg mot dig. Ja, den blir ju din, så det är bara att göra vad du vill med din monster Endo.

Regler och Utförande

Frågetävlingen handlar om Endo och EndoElin (det är jag det!). Tävlingen slutar till och med den 23:e Januari (alltså på Söndag).

Alla svar kan du hitta på bloggen eller via länkar jag har lagt ut. Du svarar på frågorna genom att skriva ner svaren (1,2,3 eller 4) och ditt namn och skicka det till mig som en kommentar. Naturligtvis publicerar jag inte dessa kommentarer utan sparar dem tills jag har fått alla svar.

Jag kommer att rätta svaren. Finns det flera med lika många rätta svar kommer jag lotta fram vinnaren. Sen publicerar jag, här på bloggen, topp 3, och naturligtvis den storslagne vinnaren!

---

Jag vill ha monster Endon!

Quiz

Fråga Ett
Hur många procent av den kvinnliga befolkningen beräknas ha Endo?

1. ca 10 %
2. ca 15 %
3. ca 5 %
4. ca 2 %


Fråga Två
Vilket av följande påstående är INTE en myt?

1. Kvinnor med mensvärk har bara väldigt låg smärttröskel.
2. Hormonbehandlingar botar Endo.
3. Endo sägs vara det mest smärtsamma en fertil kvinna kan råka ut för.
4. Ju större härdar kvinnan har, ju mer smärta måste hon genomlida.


Fråga Tre
Jag såg ut som en pirat efter ett sjukhusbesök. Varför gjorde jag det?

1. Jag hade knäat mig i ögat av misstag då jag skulle sätta mig ner.
2. Jag fick en allergisk reaktion mot mina nya hormoner Provera och ena ögat svullnade igen.
3. Jag råkade gnugga rengöringsmedlet "Rent och Fint" i ögat.
4. Christoffer petade mig i ögat, i sömnen.


Fråga Fyra
GnRH, är någonting jag nämnt här på bloggen. Men vad är det egentligen?

1. Det är förkortningen på lagen som ger dig rätt att anmäla om du blivit behandlad illa i vården.
2. Det är en hormonell behandling som försätter kvinnan i ett kliniskt klimakterie.
3. Det är fyra arga munkar från Tibet.
4. Det är förkortning på en undersökning man kan göra för att diagnostisera Endo.


Fråga Fem
Doktor Duktig är min läkare och han är...

1. en allmänläkare.
2. gynekolog.
3. privat allmänläkare.
4. privat gynekolog.


Fråga Sex
Av alla kvinnor som har Endo, hur många tror du kan bli gravida naturlig väg (utan IVF)?

1. 60 %
2. 50%
3. 25 %
4. Inga, kvinnorna är infertila.


Fråga Sju
Vem var den första person som sa att jag har Endo?

1. Gynekologiska överläkaren Fitt-Barbro
2. Doktor Duktig.
3. Jag själv.
4. En yoga instruktör.


Fråga Åtta
Det är krångligt och svårt att få diagnosen Endo. Vilken annan diagnos blir många Endotjejer felaktigt diagnostiserade med?

1. HIV/ Aids
2. Irritable Bowel Syndrome eller (IBS) som det även kallas.
3. Diabetes
4. Cancer i tjocktarm och ändtarm.


Fråga Nio
Sist men inte minst! Vad hette den överviktiga Grodan (med akne) som jag blev storkär i och som besvarade min kärlek genom att kissa på mig?

1. Tolkien
2. Moberg
3. Dickens
4. Hemmingway

---

Lycka till!!

För att locka er ännu en gång, illustrerar jag och Christoffer nedan vad du kan göra med din Endo,

Fy fan…

… vilka dagar det har varit. Så mycket jag inte varit ett dugg beredd på. Orkar egentligen inte skriva just nu men det känns skönt att få ut frustrationen.

Min lillebror Niclas körde mig till vårdcentralen för att ta sprutan igår. Jag var för en gångs skull inte orolig utan var redo och upprymd inför vad som skulle hända. Ovanlig känsla men den var nedrans skön.

Men när jag kom in träffade jag en distriktssköterska som måste ha haft en väldigt svår barndom. Hon var rent ut sagt en Fitta. (Undrar om hon kan vara Gynekologen FittBarbros syster?) (tänk vilka käcka släktträffar de skulle ha).

Hon var fientligt ettrig. Spottade hetskt ur sig frågor som jag omöjligt kunde svara på, eller sånt som hon borde förstå om hon tog sig en snabb kik i min journal. Men då jag svarade avbröt hon mig hela tiden, brysk som fan var hon. Jag ville bara få min spruta och sen hem till värmedynan.

Men det blev först riktigt jobbigt då hon börjar prata om min behandling. Hon tyckte att det var väldigt konstigt att Doktor Duktig skrivit ut denna spruta då det var en specialspruta. (Sätter hon sa specialspruta fick det att låta som om jag hade övertalat Doktor Duktig att skriva ut en atombomb och att hon nu skulle aktivera den åt mig). Sen stirrade hon surt på mig, inväntades ett svar på hennes åsikt.

Jag valde direkt att inte diskutera med det med henne utan upprepade bara om och om igen: "Detta är den behandling som jag och Doktor Duktig har fram till."

Ville hon veta mer kunde hon ju ta ett "anti-bitch-piller" eller läsa min journal. Jag hade ont, var trött och har mött nog med människor av hennes sort och vägrade ge mig in i leken. Men jag visste saker som jag var tvungen att veta; och fick reda på att min mamma inte kan ge min sprutan på grund av att.... (gissa!) det är en specialspruta.

Då jag fråga om jag skulle stanna kvar en stund (på sprutan står det att det är viktigt att vara under uppsikt efter första sprutan för att man kan reagera negativt på den) såg hon på mig som om jag fråga om jag fick rida hem på min lila noshörning.

Jag blev tyst efter hennes underliga svar men hon fortsatte pratade om denna specialspruta. Jag fick en obehaglig känsla då hon började prata om att Doktor Duktig inte skulle få ha hand om detta, då han inte var en specialistdoktor. (Hon var besatt!) Att hon tyckte att de borde skicka mig till någon Gynmottagning istället. Vilket gav mig en skräck klump i magen. Kärringen ville inte att jag skulle ta sprutan och helt enkelt börja om från noll igen... snart fick jag reda på varför.

Precis då hon ska ge mig sprutan ändras hennes attityd abrupt, hon höll sprutan i handen och såg på mig som om jag var ett litet spädbarn. Då undrade hon mjukt hur många gånger jag skulle ta sprutan. Hur lång behandling skulle vara. När hon fått sina svar återgick hon till sitt normala jag igen och tog en håll-käften-paus och gav mig äntligen sprutan.

Sen stod hon vid fotändan och stirrar på mig igen, som en rynkig bitter vålnad, och sa att jag borde inte ta Enantonen en så lång tid. Den kostar dem ju alldeles för mycket. Den var ju så dyr (även då det är jag som betalar för dem). Jag trodde jag skulle sätta tungan i halsen. Med panik i magen börjar jag försvara min dyra specialist spruta.

"Ja, men då visste han säkert inte hur dyr den va." Svarar hon barskt med den fula feta näsan i vädret. Jag vill slå henne. Men samtidigt ler jag inombords och berättar att Doktor Duktig hade pratat om kostnaderna med mig innan. En kort kort stund blir hon mållös. Tills...

"Ja, han har ju bara skrivit ut två sprutor så vi får nog se på det." kärringen flinar malligt mot mig! Jag trodde knappt mina ögon. Sen boka hon in ett nytt besök för den nästa sprutan.

Kokande arg (men glad att jag fick sprutan!) satte jag mig ute i väntrummet med Christoffer och Niclas. Jag var så kränkt. Hon har ingen aning om vad jag har gått igenom, vad jag varje dag går igenom. Hon försökte inte ens förstå.

Istället skrämde hon upp mig och tvingade hon mig att försvara den dyra behandling som jag får. Den behandling som antagligen kommer att bli jobbig. Den behandlingen som jag önskar att jag slapp!

Då gjorde jag det som jag har rekommenderat här på min blogg. Det jag aldrig vågat göra innan, särskilt inte då jag haft ont och känt mig ledsen. Men Christoffer och Niclas hurrande på mig gick jag raka vägen till receptionen och klagade. (Jag lämnar utrymme för applåd här).

Ni som känner mig kanske vet att jag kan bli dumsnäll med en liten mix av rädsla för konflikt. Jag vill inte förolämpa någon, bli utskälld eller göra någon ledsen. Jag var till och med så "snäll" att jag inte kunde med att skriva elaka saker till en man som stalkade mig på sms, för jag visste att han var ensam och kunde bli ledsen.

Men nu hade jag fått nog! Jag har varit med om så många idioter inom vården att jag vägrar gå med på det här mer. Ingen ska få sätta sig på mig, behandla mig illa, bara för att de råkar vara en av flera sköterskor som kan ge mig en spruta som ska göra mig bättre. Maktgalna kärringar/gubbar har jag fått nog av.

Och som present för mitt klagomål fick jag en ny sköterska som ska ge mig mina sprutor i fortsättningen. Stolt över mig själv vaggade jag ut ur vårdcentralen.

Sen började jag känna av sprutan. Ganska så direkt blev jag fyllesnurrig, inte så att det blev obehagligt utan rätt svängigt bara. Det gjorde ont i, en stor cirkel kring sprutmärket var ömt.

Men sen började smärtan. Den enda känsla jag kan jämföra med är hur det kändes direkt efter att jag vaknade efter titthålsoperationen. Jag reagerade kraftigt på den undersökningen/operationen och kunde inte ens röra mig utan att jag var redo att skrika. Igår var det så. Som tur var kunde jag hitta smärtfria ställningar att sitta i.

Idag har den ihållande smärtan varit lindrigare men istället får jag mega kramp attacker och ryggen gör otroligt ont större delen av tiden. Har också fått huvudvärk och en underlig känsla i bröstet. De två sista kommer och går, lite som de vill.

Värst är däremot att Christoffer också har blivit sjuk. Jag gissar på att det är influensa som spökar. Så idag har vi knappt kunnat ta hand om oss själva allra minst varandra. Men vi gör så gott vi kan. Om jag klarar av att göra frukost då gör jag det. Orkar Christoffer fixa badet så gör han det. På så vis får vi det viktigaste gjort, som att äta och dylikt.

Det känns hemskt att se honom sjuk. Särskilt då jag vill pyssla om honom så bra som han tar hand om mig. Nu har jag knappt kunnat göra någonting. Men min härliga bror David fixade slemmlösande till oss! Det är en lättnad att veta att han och hans tjej Sanna är så nära, bara några hus bort.

Men det verkar som att Christoffer börjar bli bättre nu, han står ute i köket och diskar, den token! Han har fått tillbaka lite av orken i alla fall. Han får helt enkelt inte vara sjuk. Det gör ont i mitt hjärta då han ser plågad ut. Han borde inte få vara i ett annat tillstånd än total eufori. När jag blir president ska det bli lag.

Nu vill jag få tillbaka lite energi och få en paus från dessa mödosamma kramper. Bara en ytte pytte liten andningspaus innan ajjet kör på igen. Fast om jag fick välja hade gärna ajjet fått parkera vid en flygplats, gå i pension och skaffa sig ett hus i Spanien. Kanske är det att hoppas på för mycket, så här snart?

Jag hade nog faktiskt nöjt mig just nu om att ajjet drog på charter till Egypten en vecka... kanske borde inhandla lite broschyrer?

Allt om min behandling (och lite till)

Imorgon klockan 12:00 sitter jag på en brits (eller kanske till och med en mysig trästol) i sällskap med en sköterska och Christoffer. Där kommer jag äntligen få min första behandling riktad mot Endo. För första gången har jag en medicinsk paketering som det står "Mot Endometrios" på (vilket fick mig att böla som en hormonell 27 åring som haft kroniskt ont i två år och fem månader, då jag såg det).

Äntligen äntligen äntligen! Detta har varit mitt mål hela tiden. Att få en behandling mot min sjukdom. Jag är positiv till Enanton sprutorna men är samtidigt väldigt medveten om att kuren kan bli jobbig och att det finns en chans att den inte fungerar. Om de inte gör det, kommer vi att testa en annan behandling som fungerar på samma vis men är av en annan sort.

Jag har förstått att denna medicin är den mest krångliga som jag skrivit om hittills. Jag har fått väldigt många frågor, inte bara om sprutan i sig utan också om reaktioner på den och mycket annat. Så jag tänkte göra det enkelt för oss och dela med mig av frågorna och svaren. Om jag har missat någonting är det bara att skicka en kommentar. Jag svara på allt (förutom det jag inte vill svara på) (annars svarar jag på allt).

Då kör vi!

---

Vad är det här för konstig spruta egentligen?

Enanton härmar en naturlig hormon som redan finns i kroppen. Denna hormon kallas för GnRH, som (väldigt kortfattat) är en hormon som skickar signaler till hjärnan om information och order till våra könskörtlar (alltså herrarnas bollar och kvinnornas stockar). Då man behandlas med Enanton sjunker denna hormon.

En patient kan få Enanton av två olika anledningar; vid Endometrios och vid Prostatacancer. Naturligtvis händer det olika saker beroende av vilket kön man har, hos mannen minskar halten av testoseron, och det gör att tumören blir förvirrad och slutar växa. Hos kvinnor minskar östrogenet vilket gör att Endon minskar. Visst låter det fantastiskt?

Hur länge ska jag ta sprutorna?

Jag kommer att behandlas i sex månader.

Hur ofta kommer du ta dem dårå?

En gång i månaden.

Kommer du ta sprutorna själv (eller får jag ge dem till dig*)
(*citat från Mikaela Danemo Sörhall som utbildar sig till sköterska).

Jag måste åka till min vårdcentral och få sprutorna av sjukvårdspersonal. Tyvärr. Men jag ska prata med dem imorgon och se om min mamma, som är undersköterska, inte kan ge dem till mig ändå? Fast, jag vet inte om jag vågar låta henne göra det. Kommer aldrig glömma den dagen hon skulle klippa min lugg, då jag bodde i London. Jag satt på badkaret och vi småpratade, lyckliga av att inte ha ett hav mellan oss, då jag får en vass sax upp i näsan. Skulle ni våga ge henne en spruta och sen din fragila kropp?

Vad finns det för biverkningar på de här rackarna?

Eftersom mitt östrogen kommer sjunka så hamnar jag i ett medicinskt klimakterie. Det innefattar också (tyvärr) besvären som hör till. Alltså är de vanliga biverkningarna; blodvallningar, värmekänsla, svettningar, huvudvärk, sömnlöshet, torr i "Lurven" och humörssvängningar.

Sen finns de andra godingarna som; inflammation i "Fröken Fräken", viktuppgång (åh, nej inte mer!), ledvärk, bensmärta, stela skuldror, myrkrypningar,

Detta är bara ett litet urplock av de biverkningar som man kan få, vill du läsa dem alla gå in på denna länk.

Jag har kontakt och läst en del som kvinnor med Endo har skrivit om sina behandlingar med Enanton. De biverkningar som verkar vara tuffast är svettningarna, illamåendet, smärtor, sömnlösheten och att de blivit deprimerade. Men sen har jag också läst om de kvinnor som tyckt att behandlingen tagit bort deras smärtor och helt klart varit värt att ta dem. "Visst jag är i klimakteriet men jag har inte ont." Skrev en vis kvinna till mig här på bloggen. Den meningen lugnade mig.

Endon är så individuellt, precis som reaktionerna på behandlingar och smärtstillande, och allt som kan hjälpa måste testas samtidigt som man håller tummarna allt vad man förmår. Har jag tur får jag inga jobbiga biverkningar alls.

Kommer du kunna bli gravid efteråt?

Endo kan göra det lite svårare att bli gravid men behandlingen skadar inte kroppen på något vis. Så fort jag slutar med sprutorna kommer "the baby making stuff" återgå till det normala. Men vi är i alla fall inte stressade att sätta igång och gravida mig. Vi vill gifta oss och leva en vardag ihop som är mer normal än denna, innan vi vill ha små knoddar gurglandes i våra knän. Men den dagen kommer den med.

Nej, rättelse, Enanton behandlingar som pågår en längre tid kan minska benmassan i kroppen. Detta ska doktorn ha under översikt.

Om de hjälper mot smärtan, blir du bättre direkt då?

Tyvärr inte. Dessvärre finns chansen att symtomen jag har nu (min smärta) blir värre direkt efter första sprutan. Till en början ökar östrogenet i kroppen . Men detta kommer att lätta då man fortsätter behandlingen. Exakt när vet jag inte.

Men en vecka efter andra sprutan borde smärtan börja avta. Oftast har man ett besök med sin läkare tre månader in i behandlingen för att se om Endon gjort några bra framsteg och backat ut ur ditt liv.

Men du skrev att du "hämtat ut" sprutorna på Apoteket? Hur fungerar det?

Jo, Doktor Duktig skriver ut sprutorna till mig. Sen får jag ta ut en när det är dags att få injektionen. Så imorgon är det väldigt viktigt att jag tar med mig sprutan då jag åker till mitt bokade besök.

Vad kostar dem?

Detta är en dyr behandling, må jag säga. Jag trodde jag skulle kissa på mig av chock då jag, av misstag, hittade priset. (Men jag kissade aldrig på mig.) (Bara för att vara tydlig).

En spruta kostar 1437 kronor.

Men som tur är finns ju högkostnadsskyddet. För er som inte är insatta vad det innebär så har Riksdagen bestämt att en person högst ska behöva lägga ut 1800 kronor på sina mediciner under en ettårsperiod. Detta gäller receptlagd medicin och jag tror att vissa receptfria också gäller, men är inte säker på vilka.

Hur känns det, är du rädd?

Klart man är nervös. Chansen finns att jag kommer uppleva reaktioner i kroppen som jag aldrig upplevt förut. Men jag är också jätte glad och ivrig att få sätta igång.

Jag och Christoffer har införskaffat massor med olika saker som vi kan sysselsätta oss med här hemma. Tack vare godhjärtade vänner och familj hade vi ett gott urval av spel, tidningar, korsord, pyssel och annat smått och gott.

Innan jag fick mensen gjorde vi ett "åh, vad kul!" paket som innehöll roligheter (plus sånt som var nödvändigt som alvedon och bindor) och den innehöll klänning, Bingolotto, knapptrosor och annat kul. Detta använder jag fortfarande, och de gör mig glad än (inte lotten kanske, den är redan inlämnad och klar). Bara att försöka göra det hela så lätt och kul som vi bara kan.

Diagnoser på villovägar

Äntligen är jag färdig med den nya "sidan" här på bloggen. Du kan nu se den ovanför texten, bland de andra länkarna Om mig, Bilder och annat smått och gott. Jag låg här och åmade mig av smärta och plötsligt slog det mig: Jag har ju inte beskrivit hur man får en diagnos.

När jag hade skrivit, kopierat och pratat i telefon med härliga Mikaela som hjälpt mig förstå konstiga medicinska termer (tusen tack gumman! Du har ännu ett tack på själva sidan, missa inte det!) slogs jag än en gång. (Våldsam dag) Det är ofantligt viktigt att få en diagnos då man har Endo.

Det räcker inte att du vet, att jag vet, din pojk/flickvän vet, din mamma vet, din bror vet, din feta katt vet, din dementa farmor vet, din rökluktande granne vet eller (om hon finns) självaste Gud vet! Finns det inte skrivet med stora bokstäver på ett testresultat så finns det inte. Det är som magi, fast inte för patienten.

Där är så konstigt. När jag hade bihålsinflammation gick jag in till doktorn på vårdcentralen (detta var innan Doktor Duktig). Han fråga efter mina symtom. Jag svarade. Han petade lite på mina kinder. Sen hade jag en diagnos. Nässpray och Antibiotika.

Han hade inga bevis på att jag hade Bihålsinflammation. Men det räckte med att jag sa rätt symtom och jag fick en behandling. Det är ju absolut inget konstigt i det, det är ju bara bra! Inte ska jag plågas med bihålsinflammation i onödan och går jag med det en längre tid kan det ju bli kroniskt. Det vill vi ju verkligen inte!

Men när man kommer till en Gynekolog, ja, då sker det magi igen...

"Har du riklig mens?"
"Ja"
"Har du svår mensvärk varje månad och måste stanna hemma
från jobbet?
"Ja."
"Gör det ont när du går på toaletten och efter du
tömt blåsan?"
"Ja!"
"Smärta vid samlag?!"
"Jo ja, det med!"
"Kolikliknande smärtor då tarmarna rör sig?!"
"Jaaa!!"
"Ja, men då är det ju psykiskt."

Det är skrämmande hur många tjejer/kvinnor/damer där ute delar samma historia som mig. Läkare som misstrott dem. Behandlat dem fel. När allt man vill är att bara kunna leva igen.

Uttrag från min nya sida: Diagnos.

VIKTIGAST AV ALLT är som sagt att läkaren du träffar lyssnar på dig! Det krävs inte en specialist för att göra dig symtomfri. Det enda som behövs är någon som ser hur du har det, förstår vad du säger och vill hjälpa dig. Jag tror att denna sjukdom är skrämmande för läkare och det gör att de hellre knuffar bort patienten för att slippa ha ansvaret att hjälpa henne. Vi skrämms.

Men de måste förstå hur rädda vi är. Att ha en diagnos är så mycket mer än att kunna tala om för folk vad som är fel. Det är oftast det som krävs för att få en behandling. Det borde inte vara så.

Om man inte hittar något men allt pekar på Endo; varför inte testa några behandlingar men samtidigt undersöka om det kan vara någonting annat? Varför är det så läskigt att prova någonting för att se om det kan hjälpa? Det hade räddat många Endotjejer från den misär de hamnar i på grund av brist av vård.

Inte trodde jag att man fick behandla folk här i Sverige på det vis som jag har blivit behandlad. Aldrig hade jag trott att en läkare fick säga till en patient, som lider av svår smärta, att "jag tror inte på smärtstillande" och peka tillbaka henne till en läkare som inte ville hjälpa henne från första början?

Det har aldrig varit smärtan som hållit på att knäcka mig (även då jag många gånger undrat hur mycket mer jag orkar ta) utan det är läkare. Doktorer som inte gett mig en diagnos, tagit min diagnos ifrån mig, kallat mig sjuk i huvudet, bara stressad, som inte haft nog med kunskap men vägrat inse det, som varit rädda eller helt enkelt inte velat hjälpa.

En diagnos är viktig. Viktigare än den borde vara. Men tydligen är det så, om man har en sjukdom här i Sverige. Särskilt om sjukan råkar finnas inuti en kvinna.

Mensvärk

Mensen kom inatt. Det kändes som då man var liten och Tomten äntligen knacka på dörren, fast med den bisarra twist att han har en yxa som han ska hugga dig i magen med. Inte så mycket att du dör (herre Gud, det är ju Tomten vi pratar om) utan bara så att du får kvalfullt ont och blöder en liter eller två.

Min första reaktion var ett skrik. Av lycka. Vilket var en väldigt absurd upplevelse. Sen rusade jag till mina nya trosor som jag först fick ta på mig vid denna storslagna händelse. Jag gjorde en glädjedans; viftade med händerna upp mot taket, boxade ut i luften lite, skuttade så mycket min mage och rygg tillät (vilket var ynkliga små knäböj som var så mesigt att jag slutade direkt) och samtidigt log jag så att kinderna gjorde ont och guppade med huvudet i alla riktningar. Sen la jag mig i sängen, för efter detta var jag helt utmattad.

Det började göra mer ont ganska så snart men jag somnade ändå. Lyckodans och åksjukepiller gjorde att jag sov tungt. För tungt. Jag vaknade av att magen var uttråkad och försökte vända sjg själv ut och in. Ryggen tyckte väl att det såg kul ut så den försökte ge sig in i samma lek. Har till och med huvudvärk denna gång också.

Jag hade så ont att jag knappt kunde andas. Då mindes jag samtidigt att jag borde tagit mina förebyggande tabletter för tre timmar sen. När de äntligen började verka däckade jag av ren utmattning och drömde mardrömmar om döende män, att jag var vilse och om smärtstillande.

Smärtan har varit intensiv hela dagen. Jag kan få korta perioder då jag andas ut men de är så futtiga att de mest retar upp mig. Som om någon duttar en lakrits på min tunga och sen äter upp den själv.

Men jag vet i alla fall att jag inte går igenom detta i onödan. Jag bokade mitt besök hos distriktssköterskan på vårdcentralen på fredag för att ta min första Enanton spruta. Så klockan 12 på fredag tar jag mitt första kliv in i klimakteriet och sparkar Endon i skrevet.

Och FAN vad jag ska sparka den jäveln!

PMS Monster

Tredje dagen utan Primolut-Nor och det börjar bli tufft. Jag har fått bita i det sura äpplet och acceptera att jag inte kan gå ur lägenheten på ett tag nu. Min kropp mäktar inte med det. Jag fundera på att strejka från kroppen men jag blev osäker på vad det skulle innebära så jag beslöt att låta bli.

Nu har jag mer ont. Vaknar med ont. Rör jag mig får jag mer ont. Just nu är jag oförmögen att sitta upp utan att det gör så ont att jag gråter. Så fort jag kissar gör magen så ont att det är svårt att andas. Det gör ont helt enkelt.

Men det är främst humöret jag har svårast att hantera just nu.

Jag. Är. Sur.

Nej, rättelse, jag är förbannad. Eller kanske mer förtvivlad? Nej nej nej, jag är frustrerad. Ledsen. Arg. Och sjukligt sugen på mer mörk choklad och rostade cashew nötter. Och ledsen. Sur.

Imploderade precis inombords av ilska för att jag inte kunde stänga av knappen som gjorde att jag skrev all text i fet stil. Sen blev jag ledsen ifall att jag sagt något styggt till Christoffer under hela min livsstil, den mannen förtjänar bara snälla ord, åh vilken stygg människa jag är. Nästa sekund känner jag mig som en överviktig misslyckas kossa (bokstavligt talat, ungefär som en laktosintolerant ko men ätstörningar). Sen går min nya rundsticka sönder, samma sticka som den stygga garntanten sålde mig igår. Satans sticka! Jävla garntant!!

Lägg en stor skiva smärta ovanpå detta humöret så har du min dag serverat.

Jag blir sällan arg. Visst blir jag grinig och så men jag har väldigt svårt att veta var jag ska ta vägen men ilskan eller vad jag ska göra med den. Vad ska jag ha den till? Vad gör man då man vill slita sitt eget hår av rent hat och skicka tovorna till vägverket för att vägen är fram till vårat hus är likt en schweizerost Eller vill fräsa åt barn att jag hoppas att helvetet finns så att de kan dra till det, för att de stirrar på mig då jag åker rullstol. Eller vad sägs om hur jag vill riva hela H&M, och dansa zumba på resterna, för att de gjort det fullkomligt omöjligt för en rullstol att manövrera runt Rea kläderna utan att köra in i pelare, fjortisar eller klädstänger.

Nu ska jag dela med mig av någonting ytterst pinsamt. Jag berättar det bara för dig, så säg inget till någon annan. Men förut idag började jag gråta. ("Inget konstigt i det" tänker väl kanske du nu... men...) Jag fulgrät för att jag ville äta cashew nötter och mörk choklad med blåbärssmak. Och jag kunde inte äta detta för jag ville inte bli tjock. Men min kropp krävde detta snask! Det var som om den blivit besatt av ett monster. (Kan inte säga vilket monster detta skulle vara, sådär på rak arm. Ett godis monster kanske?)

Min fantastiska Christoffer gick ner till Willys och handlade det åt mig. Han har så mycket mer förståelse för min PMS än jag har.

Jag vill bara att mensen ska komma igång nu så att jag kan börja med sprutorna snart. Jag blir sämre hela tiden nu, och även då jag vet att jag blir sämre bara för att kunna bli bättre, så känns det jobbigt. Psykiskt är det kämpigare att återgå till rullstol då jag ska ta en snabbtur på Torp. Ett smärtfritt liv känns onåbart vissa stunder.

Då plötsligt händer någonting konstigt. Det är som om jag fått världens intensivaste sockerkick. Jag vaknar till och ser klart igen. Irritationen är puts väck och jag kommer på mig själv med att flina och beundra Christoffer med fjärilar i magen och enhörningar skuttandes i bakhuvudet. Då vet jag att Planen är igång och att min smärta bara är bevis på det. Då vet jag att känslorna är hormonella och faktiskt rätt lustiga. Då vet jag att jag kommer bli frisk. Och att jag inte är ett fett kreatur. Barn är återigen söta. Rullstolen är ett hjälpmedel. Helvetet finns inte. Allt är under kontroll.

Någon knuffar till rullstolen så att en il av smärtan strålar ut från ryggen ner i höger skinka. Underläppen börjar darra. Då ser jag den där dumma jävla ungen svingandes med en skylt omkring sig. Blodet börjar koka. Rullstolen träffar ännu en pelare. Dum ungen är farligt nära med sin dumma skylt. Om jag bara fick ge honom en ordentlig spark hade allt känts så mycket bättre. Och ett kilo cashew nötter. Min kropp vill ha choklad! Det gör så ont! Så går stickan sönder en gång till.

JAG. ÄR. SÅ. ARG!!!
(kan man bli galen av PMS ligger jag farlig till just nu)

Planen - dag ett

Jag tog godnatt pillret Mirtazapin för att kunna somna igår (jag tar dem bara i nödfall, nu sätter jag stopp för alla tabletter de vill att jag ska stoppa i mig). Var så uppe i varv att jag irra runt i lägenheten som en virrig dement höna. Slutligen fick Christoffer valla mig in i sovrummet och innan jag landa på kudden sov jag som en bebis (varför säger man så? Efter allt jag hört om små bebisar så är deras sovrutiner inte beundransvärda. Borde heta, sov som ett fyllo. Om det inte snurrar i skallen så sover ett fyllo som en stock (än en gång; varför? En stock? Seriöst?).

Vaknade med ryggont. Det är rätt så ovanligt idag. Oftast klarar jag fixa frukost innan idiotryggen känner sig försummad och börjar gnälla. Men idag gjorde det ont direkt. Sen har det gått relativt lugnt under hela dagen. En mega kramp här och en stund med kippande efter andan där. Visst har det gjort svin ont emellanåt men jag har fortfarande lyckats scrapbooka en stund idag.

Fick ett ryck att jag ville gå ut på stan, tidigare idag. Men på grund av att vi inte visste om jag skulle börja blöda och mensvärka med en datasladd i handen på "Clas Ohlsons" eller om kramperna skulle komma och vägra släppa då jag stod där och plockade i garnhyllorna i den mycket fantasirikt döpa "Garnaffären" var jag i husarrest.

Det var tur, för jag hade aldrig klarat av att ens klä på mig idag. Det är så ofta som jag vill mer än vad min kropp mäktar med. Det är så frustrerande! Tvingar mig att skaffa ett tålamod. Något jag aldrig saknat eller önskat mig. Ungefär som då man får en handstickad kofta i tre blandade färger, som är tolv storlekar för stor, och hänger ner till höfterna framtill men når dig bara till skuldrorna baktill. (Om du fortfarande har svårt att tänka dig hur det känns att få en oönskad gåva som tålamod och en giganto kofta så är det bara att fråga Christoffer. Han borde bära den koftan varje dag. Mycket sexigt.)

Så, för att sammanfatta dag nummer ett:

Smärtsamt men inte outhärdligt. Ingen mens (jag vet! Mycket mens prat just nu.) (mensmensmens!). Får krampanfall som är gräsliga men de släpper, som tur är, ganska snart. Jag har varit väldigt trött och sliten däremot. Smärtorna och stressen har tagit på krafterna.

För underhållning skull har mamma varit på besök med roliga presenter. Christoffer försökte köpa mer garn till mig, så jag kan ge mig in i mitt stora sticknings projekt, men det var stängt. Sen har vi sett på "Motherhood" och "The Expendables" som båda var ett misstag i videoaffären. Jag rekommenderar ingen av dem.

Jag är också väldigt gasig i magen. Chansen finns att jag är singel innan morgondagen om jag fortsätter lukta ruttna ägg som har spytt upp sig själva. Känner mig som en äkta Lady idag.

Sen knåpade jag ihop en liten figur. Sventa, ska hon heta. Vi vet inte var vi ska hålla dopet ännu, vad vi ska servera eller varför vi ska döpa en virkad kyckling.

Jag hoppas innerligt att imorgon inte blir värre än idag. Detta fixar jag, mer skulle bli jobbigt. Så håll tummarna, tår, hår, lår och tungor för mig! För nu, äntligen, är planen igång!

Förberedelserna inför blodbadet

Förberedelserna är så gott som klara nu.

För att förenkla första steget (sluta med Primolut-Nor och få mens) och göra det mindre läskigt har jag och Christoffer gjort allt vi kan för att jag ska tänka: "Yey! Jag har mens!" Istället för att börja kallsvettas och gråta.

Hur åstadkommer man detta? Särskilt då jag har en monstermensvärk och chansen finns att jag kommer krascha utan mina hormoner (alltså, bli liggandes i fosterställning och dylikt under större delen av min dag).

Jag är en simpel människa på många vis och har vissa "svagheter" som nu ska utnyttjas för att göra mig glad istället för skraj. Ungefär som den där stora feta kudden man gömmer sig bakom då man ser på skräckfilm (eller soffa, om man är min moster Seija) (eller hall, om man är min moster Seija som ser på "När Lammet Tystnar").

Vi har varit ute hela dagen och inhandlat allt som kan tänkas behövas. Jag har köpt tre par mystrosor, såna där bekväma sköna som också har roligt mönster. Sen har jag inköpt en randig lång mysklänning (mys är vad som gäller). Dessa plagg är förbjudna att användas förrän jag börjar droppa blod likt rena CSI avsnittet.

Jag är en av de personerna som älskar att ta på mig nya kläder direkt (har bytt om i framsätet på en bil löjligt många gånger på grund av denna böjelse). Alltså har jag nu lurat mig själv att se fram emot att få ta på mig mina härliga mysplagg vilket också innebär att jag kommer ropa "Yey!" när timman är slagen.

Sen har vi införskaffat saker som ska syselsätta mig (oss) om jag blir liggandes en längre tid. Mina fina scrapbooking grejer kom på posten idag (och ja, man kan scrappa i soffan men då måste man vara pigg nog att kunna halvligga, annars är oddsen stora att man sväljer en pyntat bebis, eller liknande.).

Om jag nu måste ligga plattfall har jag också införskaffat två nya par stickor. Har också införskaffat nya ögon till de allehanda varelser som jag råkar virka fram (kycklingen Sventina är snart klar).

Och så har jag naturligtvis köpt in massor med olika magkatarr tabletter. Det sista jag vill ha samtidigt som mensvärk är ett extra illamående.

Det som fattas nu är att jag ska hämta upp Enanton sprutorna på apoteket (de behövde beställas) ihop med de nya värktabletter Doktor Duktig vill att jag ska testa.

Man skulle ju kunna tro att vi ska ut och resa eller att jag ska föda tjugotre ungar på en kväll om man ser till våra förberedelser. Det känns faktiskt lite som att vi är påväg någonstans. För mig är denna hormonbehandling en väldigt stor händelse och innerst inne önskar jag så klart att jag kunde slippa att få mens innan jag fick ta den. Men jag börjar känna mig redo nu.

På torsdag morgon slutar jag att ta Primolut-Noren, då är vi äntligen igång. Och jag upprepar för mig själv om och om igen en mening jag såg på Paulo Coehlos facebook sida, som är så sann!

"Rädslan för smärta

är värre än smärtan själv."

2010 TTYN

Det har helt klart varit ett livat 2010. Men det som detta året kommer att stå för, i mitt livs filofax, är året av vänta. Jag har väntat och längtat efter läkarbesök, brev, medicin, hjälp, stadsbussar, nya värmedynor (som går åt som smör i solsken), en räddare i nöden, ett samtal och så vidare och så vidare med mera.

Jag ska dela med mig av mitt 2010 genom att svara på ett frågeformulär som jag hittat på Internet (egentligen är det flera olika frågelistor men jag mixade ihop min egna version).

Mitt 2010

1. Vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att visa hur ont jag faktiskt har. Men är jag ute på fest eller på stan går jag fortfarande i gamla spår. Då säger jag "Det går sådär" när jag har piss ont och klämmer fram ett leende. Men jag skulle aldrig drömma om att göra så mot Christoffer eller läkare igen.

En annan sak som är kul att ha blivit av med, är att jag nu förstår att jag inte är mindre omtyckt bara för att jag har ont. De som förstår vad jag går igenom har också acceptans för att jag inte orkar prata eller umgås särskilt mycket nu. Det har varit fantastiskt skönt att lära mig att riktiga vänner inte blir arga utan bryr sig.

Viktigast av allt är att jag har lärt mig att virka. Tack vare min stickbuddy Irene (även kallad "mormor" av Christoffer) virkar jag nu också underliga varelser. Senast var det en kanin utan armar.

2. Vad har jag åstadkommit?

Jag och Christoffer (Crelin) har ordnat så vi har en duglig ekonomi. Sedan har jag så klart fixat hormonbehandlingarna från Doktor Duktig. Jag har också korrigerat bilden på vår nya TV alldeles själv (kan låta simpelt men det kändes storslaget).

3. Vad hade jag gjort annorlunda och varför?

Efter lite funderingar så hade jag varit mer förberedd inför Uppsala Endometrioscentrum besöket. Jag var väldigt redo men uppenbarligen hade jag behövt vara lika tydlig med gynekologen jag mötte som jag är med min brorson då han inte ska rida på katten.

Jag hade i alla fall skrivit ett långt brev där jag skulle skriva min historia med så mycket detaljer att det skulle bli omöjligt att missförstå.

Fast jag vet faktiskt inte om det hade gjort någon skillnad.

4. Vad har jag slutfört eller skapat?
Denna bloggen. Jag är jätte stolt över att denna blogg finns, den har hjälpt mig så mycket. Sen har det också underlättat väldigt mycket i min vardag att inte behöva förklara mig hela tiden. Att jag inte behöver beskriva vad Endometrios är varje gång det krampar. Jag delar gärna med mig av information men det finns ju alltid tid och plats för såna saker också.

Mina pysselprojekt är jag glad över. Men mest är jag glad att jag påbörjade och slutförde min brorson Jonathans sagobok. Han fick den i julklapp och den tog väldigt långt tid men det var väldigt roligt. Jag vill ge mig in i att göra diadem, kläder och tavlor också. Nu kliar det i pysselfingrarna.



5. Vilka var de största ögonblick denna gångna år? Nämn topp tre.
Att jag träffade Doktor Duktig. Att Christoffer lärde mig att ta mina tabletter i förebyggande syfte (detta har gjort mitt liv mycket mindre smärtsamt). När jag fick reda på att Doktor Duktig ska ge mig hormon sprutor.

6. Vad gjorde jag rätt? Vad känner jag mig riktigt nöjd med?
Mitt och Christoffers liv. Att vi håller oss på gott humör, skrattar och aldrig ger upp. Att vi hela tiden stöttar, älskar och dyrkar varann.

7. Vad gjorde jag för roligheter? Nämn topp tre.
Vår familjeresa till Liseberg då Christoffer knuffa runt mig i en rullstol Hade fantastiskt roligt den dagen!

Sen kommer Nyårsfesten! Det var evigheter sedan jag hade en så festlig, planerad och härlig nyår! Att vara uppklädd med människor som ligger mig varmt om hjärtat, vad mer kan jag be om? Jag är så tacksam till Mikkiz, Jocke, Totte och Peter som fixade en så makalöst kul kväll! Om jag är pigg till nästa år ska jag (ihop med några andra stackare som inte vet om det än) föra denna tradition vidare.

Sist har jag en härlig blandning av alla de promenader som jag delat med Christoffer. Då jag äntligen pimpat mig med smink, borstat mig och stått ute i parken och matat fåglar, då kan jag få gåshud av lycka. De där små stunderna då jag bara fått andas ut har varit rena äventyr.

8. Vad var min största utmaning detta året?
Endon (vilket innebär smärta dagligen) (duuh) och inkompetenta läkare. Om man inte räknar med dessa så har stammrenoveringen av vår lägenhet (i kombination av den första utmaningen) varit rent ut sagt: Förjävlig.

9. Hur har jag förändrats efter detta året som gått?
Jag är starkare och mer hoppfull. Kanske kanske har min läkarfobi blivit lite mindre intensiv om det är Doktor Duktig jag pratar med.

Jag har noll tollerans för intensivt emo gnäll över simpla saker som man lätt kan lösa.

10. Vad är jag speciellt tacksam över?
Med risk för att bli tjatig (och jag tänkte vi kunde säga hans namn samtidigt... ett.. två... tre!) Christoffer! (Vad fint det blev.) Jag är tacksam varje dag att jag får va hans tjej.

Jag är också tacksam för hela min familj. Hur de stöttar, hjälper och förstår! Mamma och Pappa körde oss till Uppsala för att prata med gynekolog. Sanna och David hade mig liggandes på deras soffa medan det renoverades. Niclas har hämtat mig på NÄL och hållt min hand då jag haft panik. Dan har hämtat, sms och funnits där som min alldeles egna cheerleader.

Och jag ska inte glömma de härliga vänner jag har, och till dem räknar jag alla er som läser min blogg. Jag är tacksam att ni läser, bryr er och finns till.

Jag känner mig ofta otillräcklig, då jag har ont så ofta. Men dessa människor förstår och det hjälper mer än marmelad (?).

11. Vad vill jag göra annorlunda nästa år?
Jag ska sluta vara så hård mot mig själv och sluta stressa. Borde också äta nyttigare så jag inte blir till en stor rund boll med röd toffs upptill (vad är upptill på en boll?). Men det beror helt på hur jag mår under min hormonbehandling.

12. Vilka tre filmer var 2010.s bästa?

Inception, Avatar och Black Swan. Fantastiska filmer alla tre.

13. Nämn tre böcker du läst 2010 (som du gillade).

"Veronika decides to die" av Paulo Coehlo (men se inte filmen för Gudarnas skull), Ghostwritten av David Mitchell och "Animal farm" klassikern av George Orwell (djur som pratar kan aldrig gå fel med mig)

Så då var detta året färdigt. Det var tungt ett tag i november, eftersom jag hade tagit förgivet att jag skulle bli bra 2010. Jag planerade till och med att söka arbete till sommaren. Men nu blev året inte som vi hade tänkt men ändå var det ett härligt år.

Ett år som lärt mig och Christoffer att uppskatta de små sakerna i livet. Och då menar jag det inte som ett ”åh stackar oss, vi måste bli glada av att mata ankor” utan istället att man tar förgivet hur underbart det känns att röra benen utan att det gör ont. Att gå ut i kylan och promenera medan det snöar, nattpromenader då stan sover och allt man gör känns busigt. Och det är förövrigt skit kul att mata ankor.

Dags att lägga 2010 bakom sig och nu ge oss in i 2011. Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år, året allt fixar sig