Sleepless in Uddevalla

Vridit mig i sängen som en plågad mask i över två timmar nu. Jag trivs inte med att va en plågad mask. Det hämmar liksom min annars hurtiga stil.
Ska, som tur var, till Magica de Stretch idag. Som alltid då jag haft/har ont tar jag på mig detektivmössan och lurar på vad som eggat igång smärtan. Just nu finns två bovar i dramat: mina nya träningsövningar och den låååånga promenaden på stan. Låt oss krydda upp det hela med Endo och natten är som den är.
Nej, nog med denna hurtighet. Att inte få sova suger fett (som ungdomarna kanske säger) och jag är grymt sur på ryggen. Jävla fitt rygg är dum i huvudet! (Fick in många kroppsdelar där!)
Ska försöka slummra lite de sista tjugo minuterna tills jag måste gå upp. Måste verkligen sänka värmen på värmedynan nu annars blir det stekt rumpa till frukost.

Jesus fisken rädda dagen

Meningen som jag hittade på Facebook precis klingade så rätt. Jag tror att det här är hur jag har levt mitt liv sen smärtan satte igång, den här meningen jag haft i huvudet. Jag tänker absolut inte låta smärtorna göra mig till en bitter människa. Jag vägrar använda min smärta som ursäkt till att bete´mig illa mot folk. Jag vill inte att min Endo ska göra mig till en ilsken, fräsig, klimakteriehäxa. Jag vägrar.

Smärta sätter sig på psyket. Att bli deppig då man går runt med kroniskt ont är vanligare än att man äter jordgubbar på midsommar. Jag har som tur var inne hamnat där, även då jag har ordentliga fulgråt stunder. Jag är inte deprimerad och ärligt talat vet jag inte varför just jag klarat mig ifrån det.

Igår tyckte jag något jävligt synd om mig själv. Jag har haft ont sedan midsommar och smärtorna har varit nedslående. Men igår kom jag på mig själv med att älta min situation, jag surade, sparkade bakut som en åsna och åt kladdkaka med putläpp. Men vet du va? Ingenting blev enklare av att ge hän för min frustration. Istället blev dagen ruskigt tom och jag kände mig som en degklump som kluffsade runt i lägenheten som en blobb.

När jag la mig, trodde jag att ena Guppyn hade dött och precis då jag skulle fiska upp den med håven ryckte den till och simmade förolämpat iväg, just i den stunden bestämde jag mig för att sluta tycka synd om mig. Jag har ju Christoffer, mina kreativa projekt, min härliga familj, underbara vänner, fungerande internet, en go rund kudde till ryggen, en doktor som hjälper mig, hormoner som lagar mig, en sjukgymnast som kirrar ryggen åt mig och en fisk som återupplever från det döda. Jag har en Jesus fisk för tusan!

Jag är en kvinna som lider av Endo men jag vägrar bli ett offer för Endon. Jag vägrar låta Endon ändra mig till någon jag inte är. Däremot tänker jag lära mig av Endon, hur viktigt det är att sätta gränser, att förvånas över hur mycket en människa orkar och att jag i grund och botten faktiskt är en stark människa. Men aldrig, aldrig tänker jag låta Endon göra mig till någon jag inte är. Därmed pasta.

Mitt i sommaren med en trollande anka

Midsommar är en dag som liksom kommer i skymundan. Det planeras aldrig ordentligt för den, inte i min värld i alla fall, utan helt plötsligt står man där med en blomsterkrans på skallen och undrar hur man hamnade just här. I år blir det (antagligen) inga blommor i håret men vi blir ett härligt liten lugnt gäng som ska spela spel och bara umgås. Med tanke på min idiotiska dag igår, då jag glömde ta mina morgontabletter, känns det som en perfekt midsommar!

Så fort det blir en högtid spolas min hjärna tillbaka till ett år bak i tiden. Hur mådde jag då? Hur såg min vardag ut för ett år sen? Nu har jag min härliga blogg så det är bara att klicka mig tillbaka till mitt förflutna och visst är det spännande. För ett år sen hade jag alltid rullis med mig (eller så sket jag i den och fick ont) (med tillhörande vad var det jag sa blickar från min älskling).

Förra året var jag upptagen med"Jag borde..." "Jag ska bara..." "Jag måste..." för varje sekund jag inte skrek av smärta trodde jag att jag skulle åstadkomma något stort. Men jag visste aldrig exakt vad. Jag blev besatt av att edita foton och jag hade precis börjat trappa ner på min Tiparol. (Idag har jag trappar ned med 100 mg!)

Jag får liksom lust att skaka om 28 åriga Elin, säga till henne att bara andas och sluta stressa. Att vi kommer få hjälp och nästa midsommar kommer vi må så mycket bättre! Undrar om 30 åriga Elin sitter och skrattar åt det här, ett år framåt, för att hon önskar att hon kunde göra detsamma med mig nu?

Jag har förövrigt kommit på det perfekta namnet på min sjukgymnast. "Magiska sjukgymnasten" rimmar liksom dåligt, tycker du inte det? Härmed kommer hon att få smeknamnet Magica De Stretch. Hon arbetar med MDT så det hon gör är häpnadsväckande.

Nu måste jag fixa till mig så jag ser presentabel ut inför lunchandet med Christoffers mormor, morfar, mamma och bror! Jag önskar er alla en härlig midsommarafton med blommor i håret, en hutt i handen men framförallt en väldans massa kärlek.

Disk World

Jag ska få hjälp! Mer hjälp! Gruppmötet med rehabgänget blev bättre än förväntat. Nu ska jag igång och få ordentliga hjälpmedel från alla håll och kanter. Jag känner mig lättad, för det har känts som att jag själv ska kunna manövrera mig vidare och jag har faktiskt inte riktigt vetat hur jag ska ta mig till med smärtan som finns och hur jag ska tänka. Som ni redan vet gör jag ju gärna alldeles för mycket och sen blir lika förvånad och besviken varje gång det blir samma resultat. Nu ska det bli ändring på det!

Redan efter en vecka med övningarna har min rygg blivit avsevärt mer flexibel. Jag kan röra den mycket enklare och den gör inte lika ont i rörelse. Magiker sjukgymnasten förklarade exakt vad som är fel med min rygg. Det är  mina diskar, i ländryggen eller svanken som har fått stryk. För att vara lite övertydlig har jag här en bild som visar våra fina skelett.

Som du kan se här finns det som små goa härliga kuddar mellan våra ryggkotor, det är de som kallas för diskar. De hjälper oss med rörligheten, som ett kullager kan man säga. Men jag har någon jävlig liten kudde som inte gör sitt jobb som det ska, på grund av Endon och alls smärta jag utstått. Så någonstans i nedre delen av ryggen liksom glider disken ut, buktar in i nerver och skit. Det gör piss ont. Jag har en bild nedan som visar ett diskbråck, det är inte ett diskbråck jag har, det jag har problem med är inte lika illa (tack gode gud!) men bilden ger ett hum om vad som händer. Det buktar inte lika mycket på mig, inte.

 Jag kan påverka diskflyttningen genom att göra övningen jag fått, där jag ligger på mage och lyfter upp överkroppen med armarna, stretchar rygg och mage. Då glider disken tillbaka och får en chans att läka, så länge jag inte rör mig fel eller inte kan hålla kroppen rätt för då skenar den iväg igen. Rackaren.

Sen behöver jag ju också träna upp mina svank och buk muskler igen. Till det har jag ännu mer övningar.

Detta var ju inga nyheter direkt, sjukgymnastik magin jag utsätts för, men jag fick nu bekräftat vilka olika instanser jag sak få hjälp med. Ska till exempel på en Smärtskola, som min svägerska Johanna redan går på.
Om jag förstått det rätt är det en plats där man blir inkallad på möten då man får lära sig lite om följande:

• Smärta/information
• Hälsa/ohälsa, stress
• Smärthantering/coping/balans i vardagen
• Ergonomi och energibesparande arbetssätt
• Fysisk aktivitet och träning

Syftet med smärtskolan är att du genom undervisning ska få tips och råd om hur du kan minska eller lära dig hantera din smärta/värk.(WOHO!!)

Sen lite Ergonomi, ett tips jag fick igår va att då jag diskar och det känns tungt kan jag öppna skåpet under diskbänken och sätta upp foten där. Direkt får jag lindring i svanken, då den inte blir lika belastad. Jag har min egna lilla pall som är lite högre vilket funkade ännu bättre för mig. Såna tips är ju jätte bra! Aldrig att jag tänkt på att man kan göra så.

Det var ett bra möte helt enkelt! Ett bra möte som kommer leda till ännu fler ännu bättre möten i framtiden! Nej, nu ska jag och min disk gå och diska lite.

Ninjabananflugor och mekaniskt trasig

När min sjukgymnast konstatera att jag va mekaniskt trasig lät det coolt. Som om jag var en skadad Terminator eller nåt.
Min sjukgymnast är som en magiker. Hon vrider och trycker och sen släpper smärtan. Trycker in en tumme i ryggraden och taadaaa så gör det inte ont mer. Hon undersökte mig igår igen och kom fram till att mina ökade smärtor kan ses som en form av träningsvärk. Inget att oroa sig för alltså (woho!) men om den inte ger med sig till helgen så måste jag avbryta träningen. Nu har jag gått ner till 4 upprepningar om dagen så det borde lugna sig.
Men jag har ju inte vart tydlig nog med vad min magiker till sjukgymnast hittat! Jag har ett mekaniskt fel i ländrygg och bäckenet. Det kan ha uppstått av att jag haft ont såpass länge.
Magikern berättade att det blivit bevisat att efter relativt kort tid av smärta i ryggen (buken också tror jag) stängs de inre buk och rygg muskulaturen av. Varje gång du reser dig upp eller sitter eller ja lever används automatiskt den innre core muskulaturen. Men vi som lidit av smärta i det området måste lära oss att koppla på den igen. Det får jag också hjälp med!
Bara att stå som en normal människa är träning för mig. Men det är så otroligt härligt att känna att man jobbar på kroppen hela tiden!
Det verkar som att jag har låsningar i svanken också. Diskar som glider lite hur de vill. Allt detta ska mina övningar kirra!
Inatt va en sketa natt igen men bara vetskapen om att det inte var skadligt gjorde att jag kunde släppa på gnällspärren och gny mig ynkligt till sömn utan någon rädsla som grund. Hoppas ikväll blir bättre så jag kan fortsätta öva!
Fan! En bananfluga flög in i näsan! Varför åker de alltid in i min näsa?! Jag ser framför mig att jag har en hel bananflugsstad i bilhålan vid det här laget! Jag ser dem aldrig i lägenheten utan som ninjabananflugor smyger de fram i skuggorna. Fan va äckligt!

Smärta på vift

Jag fick några övningar av min sjukgymnast att göra varannan timma. Extra läxan var att tänka på min hållning då jag står och sitter ner. Duktig elev som man är gjorde jag allt till punkt och prickar. Men igår kväll var jag inte en glad kortis. Jag var en väldigt frustrerad hormonell och smärtfylld kortis.

Precis som sjukgymnasten sagt flyttade sig smärtan vill mitten av svanken istället. Det va tydligen bra (fast det kändes konstigt nog inte toppen) och gjorde svinont. Min svank är smörjd och rör sig lättare efter övningarna men kunde knappt sova inatt.

Idag ska hon se hur jag reagerat på övningen och även då jag va bitter igår kväll så längtar jag efter att stå där i mina underkläder och bli vriden på.

Okej, underklädes delen kan skippas. Känner mig som en säl då jag klumpigt dunsar ned på britsen. Vill säga till henne att jag inte ser ut så här egentligen. Börja berätta om vattenvikt och hormoner. Men vad tjänar det till egentligen?

Hon är inte där för att beundra mina nya extra bulliga former. Hon är där för att laga min rygg. Hon har redan konstaterat att det är något mekaniskt fel i ländryggen och bäckenet. Antagligen läsningar och någon disk som hamnar fel. Ska bli spännande att se vad hon har för knep i bakfickan.

Drop in i regnet

Sitter i väntsalen hos sjukgymnasten nu. Christoffer blev tvungen att sitta kvar på bussen och åka hem igen för att hämta tabletterna jag glömde där. Ibland känns det som att min hjärna ligger kvar på kudden när jag går upp på morgonen.
Jag är på Drop In för att få träffa den sjukgymnasten jag mötte i rehabteamet. Vårt gruppmöte är inte bokad förrän över en vecka så jag skyndar på det hela genom att komma hit. Jag har väntat nog under de (snart) fyra år jag varit sjuk. Nu jagar jag upp dem.
Man kan ju fråga sig varför de gjort sofforna hos sjukgymnasten så obekväma. Det känns som att sitta i en möbel gjord av packad halm. Ska det vara ergonomiskt på något vis? Eller är det så att man inte besöker dem i onödan? Efter en kvart i den här fåtöljen och min rygg lär va riktigt förbannad.
Sen för att inte tala om tidningarna. Allt om PC, Mamma, Outside (med ett stort cykeltest!), Vi bilägare och sista men absolut inte minst Båtliv. Tur att jag har som vana att packa ner en bok då jag ska sitta i väntrum annars hade jag väl fått för mig att köpa en båt.
Jag känner mig som vanligt en smula nervös inför mötet men nu vet jag att det blir lättare bara jag träffar sjukgymnasten. Håll tummarna för mig nu att hon har många bra knep och knåp som min rygg blir som alla andra ryggar igen.

Brev Bomb!

Fick en AVI på posten. Min utvärdering från Rehabgruppen låg som en tickande bomb på Willys och jag var inte överdrivet upprymd över det. Som sig bör, då man pratar om bomber. Men jag tog tag i mig själv och Christoffer hämtade kuvertet åt mig. När vi satt i soffan och jag öppnade det fick jag tillbaka den äckliga känslan som jag fått då jag läst mina journal anteckningar från Endocentrum i Uppsala. Jag var helt enkelt inte säker på om jag hade lust att känna mig så där knäck på en fredagseftermiddag. Inte något eftermiddag, vid närmre eftertanke, men öppnade det ändå. Jag måste ju läsa vad de kommit fram till någon gång. 

Jag läste högt och efter varje mening blev jag mer och mer geleig i kroppen. Först kom Arbetsterapeutens sammanfattning. 

Hon blir bättre. Har inga kognitiva problem. Smärtor i nedre extremiteterna. "Jag ska bara" tills det gör för ont. 

Psykologens utvärdering kom härnäst.

Inga psykiska problem. Ångest av hormonbehandlingen ibland. Tar åt sig av det man säger och är öppen för att testa nya coping tekniker. Har svårt att få balans och gör ofta för mycket och får då ont. 

Och sist Sjukgymnastens:

Stark i överkroppen. Smärta i nedre kroppen och svagare där. En massa konstiga ord som är rena grekiskan. 

Slutligen kom jag till vad de kommit fram till ihop och såg en lång härlig lista på ytterligare hjälp jag ska få. En sjukgymnastisk undersökning där hon har två delar som hon vill fokusera på. Psykologen ville ge mig KBT (kognitiv beteende terapi) för att hantera stress och ångest som kommer med hormonerna. Och Arbetsterapeuten ville att jag skulle lära mig mer om Ergonomi så jag inte överanstränger delar av kroppen som redan är smärtiga. Sedan en Smärthanterings grupp för såna som haft ont en längre tid.

När jag slutade läsa hade jag ett leende som gick från öra till öra. De hade lyssnat på mig. Verkligen lyssnat och förstått! De hade också kommit fram till saker som jag inte kan minnas att jag sagt rakt ut, till exempel hur jag tar ut mig hela tiden för att jag vill mer än jag orkar. Att de sedan sammanfattat att de vill hjälpa mig! Jag känner mig så glad att jag vill springa från Dalsland, hos mina föräldrar, hela vägen till deras vårdcentral och krama dem till små russin som tack för att de förstått! 

Ännu ett stort steg i rätt riktning och jag ser verkligen fram emot vårat gruppmöte den 20:e! Kan inte minnas senaste gången jag längtat efter ett "läkar"besök. 

Arbetsförmågan utreds (fan sicken kul rubrik)

Har tyvärr en riktig skräpdag där Endon bjudit hem hela sin familj med tillhörande grannar och husdjur. En släktträff jag gott klarat mig utan. Men det innebär däremot att jag får lite mer tid att skriva här på bloggen. Kan ju göra det istället för att oroa mig för att Christoffer blir ledsen av att hänga tvätt (fråga inte).

Jag har inte varit helt tydlig kanske med vad som pågår just nu. Efter lite Googlande kan jag sammanfatta mina senaste nervösa besök som en Arbetsförmågeutredning eller kanske snarare en Sjukskrivningsutredning. Jag är osäker på rätt ord så jag tänker slänga med det första, för det låter mer poisitivt (i mina öron i alla fall).

Doktor Duktig har tagit kontakt med en rehabiliteringsgrupp som har hand om såna som varit sjukskrivna längre. Där hamnade ju jag perfekt. Han har inte velat kontakta dem förrän han visste att jag ens skulle klara av de olika testen. Kunde jag inte sitta upp i en timma så var det ju väldigt onödigt att ens ta mig till mötet. Då hade jag ju kommit in genom dörren, satt mig på stolen, börjat grina och sen åkt hem igen. Slöseri med allas tid.

Men nu jäklar är jag redo, gott folk! Jag bestämde mig för några månader sen att jag skulle praktisera, om du minns det? Det var alldeles för snabba rullar, min kropp var inte redo bara för att min hjärna bestämt att det skulle vara så. Men detta mötet är ett steg i rätt riktning. Ett gigantskt jätte steg.

Jag träffade då en Sjukgymnast, en Psykolog och sen en Arbetsterapeut. Jag gjorde standardtester och sen pratade jag så mycket att jag blev snurrig av min egna röst. Grundfrågorna i alla tester var:

Finns möjlighet att återgå till arbete, deltid eller heltid?
Om jag haft ett jobb, vilka åtgärder skulle kunna skynda på eller hjälpa mig att komma tillbaka igen?
Finns det några rehabiliteringsmöjligheter som jag inte fått tillgång till som kan hjälpa min tillfrisknad?
Så jag gick i trappor, satt på stolar, lyfte lådor, strök skjortor, skar frukt, prata prata prata prata, berätta om min sjukdom, skrev ner allt om min sjukdom, vred och vände på mina känslor och tankar och kom ut som en aningen tilltuffsad klump.

Nu väntar jag på ett stort tjock brev med utlåtandena på mina prov och vad de kommit fram till, efter ett härligt långt möte om lilla mig. Jag ska ha det som kvällslektyr och sen ska vi träffas igen och prata igenom allt som står. Där ska jag också säga ifrån om något som står i papprena inte stämmer eller om det står något på grekiska som jag inte förstår. På gruppmötet ska vi också prata vidare om det finns ett nästa steg i rehabiliteringen.

Jag har redan pratat med sjukgymnasten (som var en proffsig mega dunder kvinna) och ska försöka ta mig till drop-in tiden imorgon för att påbörja den rehabilitering hon pratat om. Varför vänta till den 20:e? Jag har väntat nog.

Så ser min rehabilitering ut just nu. Jag kommer få en sammanställning av alla papper och de skickas också till Doktor Duktig. Sen kommer jag få använda de papprena precis hur jag vill. Kan ju va bra till arbetsförmedlingen om jag kan börja luffsa dit snart.

Nu ska jag vila upp min stackars rygg och försöka lugna ner hormonerna som gör mig ettrig som ett bi.

Åldras i min frånvaro

Jag har varit borta från Bloggen alldeles för länge. Anledningen är ett stort bevis på att jag mår bättre då jag haft fullt upp med att fylla år, gå på rehabmöten och njuta av solen.
Jag minns min förra födelsedag då Christoffer bjöd mig på middag inne i stan. Kommer så väl ihåg rullis som var tvungen att vara tredje hjulet (hehehe) och hur jag så ville lämna den hemma för att för EN kväll känna mig normal. Frisk.
Denna födelsedagen har varit en värld större än förra. Ingen rullstol. Äventyr. Jag kände mig som Elin igen. Inte EndoElin.
Ibland är det lätt att fasta i frustrationen över att fortfarande ha ont. Men detta har varit en stor påminnelse om hur otroligt långt jag kommit. En kik i backspegeln innan jag gasar på framåt.

Dags för rebah

Idag är mitt första möte med Rehabteamet! Jag är så nervös att jag kan komma att spricka i miljoner bitar och någon måste komma hit och puzzla ihop mig igen innan klockan tio. Vet inte ens vad jag är nervis inför. Det är ju bara så nytt och okänt.
Först ska jag utvärderas. Två timmar med en sjukgymnast idag. Två timmar med en psykolog imorgon. Två timmar med en arbetsterapeut nästa vecka. Sen avslutas allt med ett peppigt gruppmöte i början av juni.
Två timmars sjukgymnastik? Rena maratonet för tusan. Sen har mitt försök till blont jämt hår nu blivit resulterat i en grön ton! Grön! Så nu blir det till att testa kroppen i två timmar med mögelgrönt hår... Kunde vart bättre, det var ju faktiskt smurfblått för några dagar sen.
Önska mig lycka till, för nu jäklar ska jag rehabiliteras! Äntligen.

Ett år försent

Det har gått över ett år sen smärtmottagningen hört av sig. Jag har inte jagat dem då Doktor Duktig gjort skäl för sitt namn. Och idag ringde min smärtläkare.
Samma läkare som skulle tagit tjänstledigt för ett år sen. Alltså måste hon hunnit sluta, va ledig och sen komma tillbaka under tiden jag klarat mig utan deras hjälp.
Bitter? Nja. Kanske en smula. Mest principen av det hela att de lovade att hjälpa mig men ingenting hände.
I alla fall pratades vi precis vid. Jag berätta syrligt om hur mitt år varit och hon lät smått besvärad.

Ja men du kan ju fortsätta trappa ner på Tiparolen och sjukgymnastiken är jätte bra och... Ja... Så får du höra av dig om det gör mer ont.

No shit Sherlock. Ett oerhört meningslöst samtal som sluta med att hon gav ett enda bra tips om vilken tiparol jag ska ta bort härnäst... Vilket inte heller direkt kom som en chock.
Nu klarar jag mig ju bra utan dem. Har haft tur som haft min goa Doktor. Men det är inte alla som har det så bra och det är inte klokt att man ska behöva jaga efter sin vård. Man måste vara frisk för att orka söka vård i Sverige nu för tiden. Vilken jävla paradox.

Inte rasist, men...

Jag brukar inte skriva om sånt som inte har med Endon att göra. Naturligtvis är mitt liv större än min sjukdom men det hade kunnat bli så rörigt här på bloggen.

Men jag gör undantag, då det är viktigt för mig. Och nu har något stort och betydelsefullt hänt här på nätet som jag måste dela med mig utav.

Det har startats en ny sida, som handlar om rasism och framför allt dessa smygrasister som försöker gömma sig genom att börja varje mening med jag är inte rasist, men...

Det finns få saker som retar upp mig så mycket som rasism och denna sidan måste spridas, särskilt med tanke på vad som händer över världen just nu. Främlingsfientliga (rasistiska) partier väljs in världen över och det är skrämmande. Hur kan det alltid vara invandrarnas fel så fort ekonomin rasar neråt? Nej, jag ska inte börja för då kan jag inte sluta.

Så, mina älskade, kloka och fantastiska läsare, klicka på bilden och sprid: 

Love makes the Aaouw go away

Lägenheten har känts som et fängelse förra veckan. Nej, inte den fina lägenheten, min kropp. Det har inte varit något att gnälla över, har det känts som. Vad ska jag göra? Säga upp kroppen och flytta in i en annan?

Så jag har försökt sysselsätta hjärnan och kroppen så gått jag kunnat. Allt för att va igång tills min älskling kommer hem. Och visst har det funkat! Det är kul att fixa här hemma, baka bröd och promenera då jag kan. Det är ju så mycket mer än jag har kunnat förut.

Det känns nästan otacksamt att gnälla nu. Jag kan ju göra frukost de mesta mornar. Jag orkar umgås med folk mer. Jag kan gå! Jag kan sitta! Jag skriver, vet vad jag vill bli då jag blir större.

Kanske är det ett friskhetstecken att inte nöja sig? Att jag vill ut och jobba eller studera. Att jag vägrar bli sittandes. Men jag är i limbo. Är friskare så jag det känns som att min framtid är vid mina fingertoppar men jag når den ändå inte.

Kunde så klart inte hålla tyst. Hormoner fick känslorna att koka över. Tur var väl ändå det?

Nu får jag hjälp att hitta på roligheter! Och det är som att gå på moln. Christoffer är redo att få liv i mina drömmar bara jag berättar vad jag vill. Mamma kommer på besök. Igår var mormor på ett uppdrag hit där hennes mål var att göra Elin lycklig.

Två av mina goa bröder, min brorson och mamma var med och jag fullkomligt sprudlade av lycka att umgås med dem allihop!

Min mormor skämde bort mig och lyckades helt med sitt uppdrag! Så väl att, dagen efter, ligger jag på soffan och ler som ett fån även då febern får blodet att koka.

Asch, vad är lite feber och en släng med Endo då jag har så mycket kärlek runt mig?!

(Fast missförstå inte, Endojäveln är ett monster och den ska bort. Den är idioten som kom på festen även då den inte va bjuden. Idioten som ställde sig utanför sitt exs föräldrars dörr sju år senare och grina. Den är den där snorkråkan långt bak i näsan som stör men man omöjligt kan få ut. Den är mobbaren i klassen. Den sura mjölken i kaffet (som inte är farligt men väldigt äckligt). Den är som den där genvägen som man alltid glömmer bort halvvägs igenom och gör att man hamnat på fel sida av stan. Den är den där stygga rösten bak i huvudet som säger att du inte duger. Den är en jävla härd som gör sketa ont!! ....nu kan jag ha kommit bort mig lite men du förstår säkert att jag helt enkelt inte vill ha Endon i mitt liv.)

Published with Blogger-droid v2.0.4

Plötsligt händer det

Jag har gjort det! Jag har äntligen gjort det!! Idag klockan tvåish klappade jag mitt livs första tryne. Och det var fantastiskt!

Du vet de där drömmarna man har, som då man fantisera hur ens första kyss skulle bli och den visa sig va så jäkla äcklig att man önskar att människor inte hade läppar? Exakt så var det INTE!

Det var mjukt som en svamp och alldeles alldeles underbart.

Tack mamma och pappa för denna makalösa dag! Och tack Pigge för att du lät mig peta dig i ansiktet.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Woohooa med mig!

Idag skrev jag min Hundrade sida på boken!

100 sidor ta mig fasiken!

Igår va en tuff dag, kommer skriva ett inlägg om det senare. Men just nu ska jag bara njuta av att jag skrivit hundra sidor och 44 688 ord. Det rullar framåt. Och jag ska bli en författare, det är min dröm och ingenting ska hindra det.

Nu fattas det bara en ordentlig datorn som inte dör med jämna mellanrum. Fast det gör ju skrivandet snäppet mer spännande. Nej, jag ska absolut inte klaga. Denna raring till laptop har jag ju till och med fått av min goa lillebror David och hans fantastiska tjej Sanna. Jag har tur jag.

Ska fira detta med att klappa lite gristryne på Emmaus i Uddevalla. Om jag har tur visar den sitt stora fina nylle och inte bara rumpan som sist gång mamma var där. Håll tummarna för mig nu.

GULD!

Jag är absolut ingen sporttjej. Har vuxit upp i en hockeygalen familj men jag och mamma har alltid hållit oss borta då pucken släpps ut på isen.

Men jag har gjort ett undantag. Jag har följt Brynäs spelande de senaste matcherna till Christoffers skräck.

"Vem är du? Vad har hänt med min Elin? Vad har de där hormonerna gjort med dig egentligen?"

Och igår, smsande med mamma och pappa, såg jag Brynäs vinna SM guld!

Jag kan förstå varför man gillar hockey, jag får erkänna det nu! Den där sugande känslan i magen då man tror att man vinner på en trisslott kommer då Järnkrok/Silverstövel/Guldhandske/Kopparröret (eller va de nu heter) swishar förbi målet... den är härlig.

Att sen veta att mina bröder och min pappa blir glada, ja det ger ju spelet ännu en stor fördel.

Så nu har jag skrikit av glädje då Brynäs vunnit SM Guld, skrivit ett inlägg om Hockey och börjat morgonen med ett Guld leende. Så nu är det färdig sportat för mig för detta årtiondet!

Kommer nog få träningsvärk.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Krig i tvättstugan

Kläderna snurrade ikapp i de två tvättmaskinerrna och jag satt på huk mot kakelväggen. Irriterad över svanken som stramar och värker. Då ringer telefonen och Rihanna vill att jag ska få henne att känna sig som den enda tjejen i världen. Nej tack, jag spelar inte på den planhalvan.

Det är mamma i luren och hon kvittrar på sitt snabba sätt hur lycklig hon var att jag svarade. Ibland undrar jag vad mamma tror att mobiler är till för egentligen. Jag var som basen och hon sopranen i vårt samtal, jag muttra och buttra medan hon pyste av energi.

Jävla tvätt. Gör ont hela tiden. Va så sur igår. Jävla tvättmaskinshelvete. Mutter mutter! Skit skit!

Men då jag stod i torkrummet och kände mig som en soldat i krig då vinden yrde, kläder piska och allt jag sa ekade (om det nu va krig i en tvättstuga det vill säga) så började mamma distrahera.

Hon uppdatera mig om min stackars sjuka lillebror, hur det var hemma och på jobbet och vi hade gjort männen i familjen väldigt stolta då vi till och med pratade hockey (hejja Brynäs!).

Plötsligt låg jag bekvämt i soffan med en rykande kopp kaffe och testade olika stretchningar mamma beskrev över telefon. Ryggen hade lugnat sig och jag hade bestämt vad jag skulle laga till lunch.

Det är häftigt att ett samtal med en härlig mamma kan hjälpa! En dag som kändes grå och kämpig är nu fluffigt lätt och rosa.

Nu ska jag författa lite mer på boken! Har som mål att skriva 10 000 ord denna veckan. Är uppe i över 5 000 ord nu så det ska allt gå. Bjuder på en bild som bevis på hur långt jag kommit hitills allt som allt. (Jag vet! Ni dör av nyfikenhet!)

Tack för samtalet busiga goa mamma! Och tack mina fina läsare som förgyller min dag genom att kika in hit.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gult hår inlindad i silvertejp

Tack vare min kära mor och storebror Dan har jag ett sprillans nytt baddräktslinne. Det kommer från Lindex och är riktigt snasjsligt. Jag ska komma igång med vattengympan igen nu och behöver något som håller allt på plats.

Samtidigt byter jag hårfärg. Har gått igenom alla nyanser av gult för att bli blond. Jag har till och med bildbevis.

Men tack vare en sista omgång med silverblond färg bör jag bli nöjd.... Hoppas jag... Enligt Christoffers morfar Åke är jag sötare i blond.

Försökte göra min egna provdocka idag. Tvingade Christoffer rulla in mig i silvertejp. Ingen bra ide mina kära läsare! Handen tappa blodflödet och blev konstig i färgen. Jag svettades som en gris på en sandstrand. Och mådde konstigt. Christoffer klippte skrattande loss mig. En ytterst dålig ide får jag lov att delge. Rulla inte in dig i plast och silvetejp. Vi kom inte ens länge än magen och ena armen... Farliga grejer det där.

Nej, dags att dricka bubbelvatten och gosa med min älskade man som måste stå ut med allt underligt jag får för mig.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Dalslänska Påskhälsningar

Vi är på semester i de dalsländska skogarna. Snö på marken. Godis i magen. Internet i datorn. Allt är som det ska.

Inte klokt hur bra denna månadens Enanton kickat in! Redan dagen efter sprutet i magen var jag på benen igen. Och vad gör man inte om man känner sig relativt pigg men inte vill överanstränga sig?

Man blonderar så klart sitt röda hår! Visst låter det som en rolig sysselsättning.

Det är det inte. Inte alls kul. Särskilt inte då man går igenom de tre nyanserna av orange innan man kommer till en ton som kan tas som naturlig... ish. Jag satt på sängen, hormonell och trött, och ylade att detta var en av de värsta idéer jag någonsin haft. Och då har jag haft många tvivelaktiga idéer i mina dagar.

Men det blev bra i slutänden! Nöjd och blond. (Men ska ge mig på det stackars burret en sista gång för att få till den nyans jag ville ha från början).

Ska äta lite mer godis, klaga över att jag känner mig fet och sen författa mer på boken min. För er som dör av nyfikenhet så har jag kommit till...

Sida 67, 28 688 ord och 26 kapitel.

Sakta men säkert! Glad påsk på er, mina fantastiska läsare! Ät, sväll upp och jäs som en bulle. Det ska jag. Tänk vad underligt hur vi firar med kycklingar, ägg med godis och annat konstigt en dag då Jesus dingla på korset? Traditioner är allt bra underliga ibland... som till exempel: