Endo handlar oftast om smärta och jag läste i en informations folder att Endo kan vara den värsta smärtan en fertil kvinna kan uppleva. Att man kommer att behöva lindring i ett sånt tillstånd borde inte komma som en chock för läkare.
Tydligen gör det tyvärr det. Lärarna måste ha glömt kursen om smärtlindring i de flesta läkarutbildningar. Eller så kanske tog de in det nya ämnet ”Hur man knyter sina skosnören” för att det var mer populärt, man knyter ju ändå skorna så gott som varje dag.
Men det finns experter, och vissa välinformerade underbara läkare, som kan Endo och vet hur man ska medicinsk lindra smärtan. Jag har varit otroligt rädd för att bli beroende, på grund av hur jag blivit behandlad, och som tur är har Dr Duktig och jag pratat om det och han förklarade tydligt att han inte såg minsta chans att jag skulle vara en av de personerna som skulle fastna i dessa mediciner. Jag vet det, han vet det, Christoffer vet det, ja alla som känner mig verkar aldrig tvivla på det. Men det räcker med en av de där blickarna så sätter hjärnspökena igång igen. Men Endo är en sjukdom som vars smärta måste lindras, utan Tiparol hade jag inte kunnat lämna min lägenhet. Knappt sängen.
Det är lite lustigt egentligen hur de där IQ befriade doktornerna, som jag verkligen undrar hur fan de tog sig igenom en läkarutbildning, som strikt vill att man ska ”ta ett par Ipren” mot mensvärk, oberoende av hur kraftig sån man har. Jag hittade en lista på värktabletter som vanligtvis ges till kvinnor med Endometrios och de får Ipren att se ut som ett sockerpiller (vilket faktiskt är den exakta effekten som en Ipren har gjort på mina smärtor).
Till och med efter min titthålsoperation, som jag hade otroligt ont efter, insisterade de på att bara ge mig Ipren. När jag började gråta så tog de verkligen i allt vad de förmådde och gav mig två Alvedon också. Hade jag inte varit bunden (inte bokstavligt talat) (fullt så stygga är de inte) (sen hade de säkert inte ens kunnat hitta något att binda mig med, dumma idioter) vid sängen hade jag slagit ner dem och sen gett dem en Ipren mot den spräcka mjälten (eller vad som nu kan spräckas vid hysterisk-kort-tjej-attack.)
En riktig gynekolog behandlar smärtan individuellt beroende på hur ofta och hur ont man har. De som har mensvärk rekommenderas att ta sina värktabletter vid första tecken på smärta eller om de har regelbundens mens ta tabletterna någon dag innan det sätter igång. Har man kronisk värk kan det vara bra att ta medicinen vid fasta tidpunkter under hela dagen. Det som går som en röd tråd är att man ska ta värktabletter i förebyggande syfte. Nyper man av smärtan i roten så hinner den aldrig blomma ut till fullo. Det har tagit mig löjligt lång tid att lära mig att göra just detta. Den eviga optimisten i mig tänker: ”Ja, men denna gången kommer det inte göra så ont, det kommer inte bli värre.” och nästa stund ligger jag där i skamset i fosterställning medan Christoffer säger ”Varför gör du alltid så här?” Man ska ju tänka positivt säger ju alla...
De smärtstillande medeln som brukar föreslås är först och främst antiinflammatoriska mediciner som Naprosyn, Pronaxen och Naproxen. Tyvärr kan dessa vara stygga mot magen vilket inte hjälper då Endon är i full fart. Andra bieffekter varierar mellan tabletterna så jag har har gjort dem till länkar för den som är intresserad, men gemensamt har de bkand annat att man kan bli dåsig, magsmärta och halsbränna. Jag har också testat dessa och de hade ingen bra effekt på mig och maggen.
Sedan finns också Orudis som är en av få värktabletter som är gjort bland annat mot just Endo och reumatiska sjukdomar. Detta står i bipacksedeln: "Vid menstruationssmärtor sker en stor utsöndring av prostaglandiner som ger kramper i livmodern. Orudis minskar prostaglandinhalten varvid krampen och den medföljande smärtan lindras eller försvinner helt." Nackdelen med denna är att bieffekterna kan vara svåra och vissa tål inte att ta dem alls. Besvär som halsbränna, illamående, kräkningar och magsmärtor är vanliga. Jag är en av de personerna och spydde som en gris på en mat-ätar tävling i Texas. Det var inte vackert. Sen heter den Orudis Retard på Fass, bara det borde ha gett mig lite varningssignaler.
Nästa läkemedelsgrupp är Kodein baserade. Kodein är ett ämne som omvandlas i kroppen till Morfin men ger en mildare effekt än ”riktigt” Morfin. Exempel på denna medicin är Panocod. Dessa blir man också dåsiga av och kan också ge magsmärtor som bieffekter.
Och som avrundning finns det läkemedlet som påverkar celler i det centrala nervsystemet och hämmar smärtimpulserna. Jag är inte säker men har för mig att dessa också är morfinbaserade (rätta mig gärna). För mig fungerar det så att jag ibland fortfarande kan känna av att det gör ont men jag bryr mig inte längre, det finns där i bakgrunden och stöt inte längre. Exempel är Dexofen och Tiparol. Samma bieffekter som jag nämnt tidigare finns hos dessa mediciner också, bland många.
Andra sorters smärtstillande läkemedel har också skrivits ut till Endo tjejer. Jag har fått många fler andra mediciner utskrivna.
Eftersom Endo är en retsam sjukdom så är resultaten varierande. Vissa kvinnor blir helt utan värk, andra upplever smärtan som lindrigare och andra hjälper dem inte alls. Få preparat hjälper alla och biverkningarna varierar.
För de som har det dunder ont så att deras vardag blir lidande kan behöva en remiss till en smärtklinik. Första gången som min mamma nämnde det för mig trodde jag att hon blivit tokig. Jag såg ett stort sjukhus framför mig med vita salas där folk bara satt och hade ont. Där jag skulle få träffa ännu en nöt till doktor som skulle vägra mig en diagnos och trycka i mig ett par Ipren. Som ett mentalsjukhus fast med patienter som skrek av smärta istället för att de sett en lila elefant hånflina i garderoben. Fråga mig inte varför jag var säker på att mamma ville fösa in mig i ett svenskt ”Gökboet” men smärtklinik klingade väldigt illa i mina öron. Kanske var det bara kombinationen av smärta och klinik som inte var populärt.
Nu har jag i alla fall blivit mer öppen för tanken och funderar på om det kan bli aktuellt för mig. Utanför min underliga fantasi, på riktigt, är en smärtklinik en mottagning på sjukhus eller utanför som de är proffs på smärta (ungefär som President Obama är proffs på att hålla tal inför hela världen) (eller som Tyra Banks som är proffs på att bara prata om sig själv i sin TV-show) och de kan alla mediciner som finns där ute och snurrar runt. De vet vilket tablett som ska mixar med vilken för att ge just dig ned ultimata smärtlindringen. Som en medicinbartender, kan man säga, fast de ger dig en vardag utan smärta istället för en morgondag med en svidande baksmälla. De hanterar inte bara mediciner utan jobbar i team med smärtläkare, sjuksköterska, psykolog, beteendevetare, sjukgymnast, arbetstreapeut och kanske andra konsultläkare.
Det finns flera olika behandlingar, till exempel mediciner, sjukgymnastik, akupunktur, autogen träning, samtalsterapi och olika nervblockader. Man kan också få råd om arbetsställningar och upplägg av arbetet.
I behandlingen kan det även ingå träning i olika former: fysiskt, psykiskt och socialt, liksom allmän motionsträning. Ibland har man program för smärtrehabilitering då man vistas fyra till fem veckor på kliniken som dagpatient för att lära sig hantera smärtan och på så sätt förbättra sin livskvalitet.
Det som ändå är viktigast att säga, då man pratar om smärtlindring, är att de är inte roliga att ta. Jag skämtar en del om mina Tiparol för jag kan bli helt groggy av dem men det är jätte jobbigt att inte kunna fokusera sig utan att anstränga sig. Eller hur trött och dåsig man blir. För att inte glömma öronsusningar som gör att det känns som att trumhinnan ska sprängas. Det finns många bieffekter som gör att man inte vill stoppa i sig såna här tabletter i onödan. Varje gång jag fått den där anklagande blicken, antingen av läkare eller av någon som inte förstår att jag inte kan stå på benen utan smärtlindring, undrar jag alltid hur de kan tro att jag vill ha det så här. Jag har inte valt att ha Endo. De kan få den om det ser så härligt ut.
Ja, då skulle väl alla vara narkomaner?
