Min personliga finanskris

Jag ska nu ta upp ett ämne som jag inte tycker om att skriva (eller prata) om. Ett ämne som kan vara helt problemfritt för vissa eller ett stort stressmoment för andra. Det där ämnet som alla ägnat en och annan tanke att vrida och vända på. Det vi oftast vill ha mer utav. Ämnet är Pengar.

Som sjuk har jag hamnat mellan de olika stöd som finns för de ”mindre lyckligt lottade” i samhället. Jag har suttit fastkilad som en säl mellan två klippor, oförmögen att ta mig loss hur mycket jag än kämpar. Aldrig har jag sett pengar som ett sätt att bli lycklig på, men det gör en människa väldigt stressad att knappt ha så att man klarar sig. Jag vet att jag inte är den enda som känt av den pressen.

Jag har haft följande problem: Endometrios. Endometrios ledde till att jag inte kunde röra mig. Oförmågan att kunna röra sig leder till att jag inte kunde ta mig till jobbet eller för den delen: Arbeta.

När min provanställning tog slut var jag sängliggandes och fokuserade på pettitesser som att andas (helt ovetande om att jag var tvungen att söka till Arbetsförmedligen inom ett visst antal dagar för att behålla någon form av ersättning). Inte ens Försäkringskassan, som jag nyligen hade kontakt med, delade med sig utav vikten att skutta ner till närmsta arbetsförmedling och signa in. Fast i ärlighetens namn så var väl kanske inte kvinnan jag hade kontakt med särskilt intresserad, hon kanske innerst inne ville bli krukmakare och nu satt och drömde om drejning som skulle passa perfekt in i Ghost filmen.

I alla fall; samtidigt sökte jag energiskt hjälp men mötte bara en läkare som kunde tänka sig att sjukskriva mig max två veckor. Sedan tog pengarna sakta men säkert slut.

Komvux, var nästa steg. Jag blev tokig av att inte ha någonting vettigt att göra så jag bestämde mig för att läsa upp lite betyg på distans. Det kändes som att fylla upp en påse med plockgodis då jag kunde välja och vraka mellan kursen som äntligen skulle få min hjärna att knaka. Det skulle bli så kul! Psykologi A och B! Jag tjöt av skratt första gången jag läste om psykologen Burrhus och kom fram till att jag skulle döpa vår förstfödda son till det.

Men ju mer jag pluggade desto mer stressad blev jag. Tyvärr har jag en tendens att vilja vara bäst. Jag vill ha MVG och helst vara så strålande att läraren kommer fram till att kursen borde döpas om efter mig. Denna stress jag lade på min blev ännu större då jag blev tvungen att vara med om undersökningar som Gastroskopi (som jag tyvärr måste säga är det värsta jag gått igenom). Influensa blev till bihåleinflammation som ledde till halsfluss (som alla läkare trodde var körtelfeber) gjorde att jag stressade ännu mer. Stress gjorde att Endon gjorde ännu mer ont. Jag hamnade efter i studierna och snart hade jag ondare än innan jag besökte Komvux och till min stora besvikelse blev jag tvungen att avbryta plugget. Och pengarna slutade komma in än en gång.

Jag trodde aldrig att jag skulle jubla över att räknas som invalid till 3%. Faktiskt hade jag blivit väldigt förvånad om någon hade sagt att de blivit glada över ett sådant påstående. Men låt mig måla upp en bild:

Pengarna hade så gott som tagit slut. Trehundra kronor kvar på kontot och snart lever du helt och fullt på din pojkvän. Ni har bestämt er för att flytta ihop men har inte direkt stor nog ekonomi för att kunna skaffa in saker som behövs till en lägenhet. Ni bor just nu hos din mamma, i väntan på att ditt kommande hem ska bli ledigt, och sitter nu i fotöljen med vetekudden på magen och en rynka djup som Grand Canyon mellan ögonbrynen. Så ringer det. Du känner inte igen numret och Grand Canyon sjunker ett par meter innan du svarar.

Kvinnan som pratar låter trevlig och det tar ett bra tag innan du förstår att hon ringer ifrån ditt försäkringsbolag. Du minns samtidigt att du fyllt i papper där du anmäler sjukdom, någonting en god vän till dig rekommenderat och din mamma insisterat på om och om igen. Du har inte hoppats på någonting men nu börjar hoppet striga. Tänk om hon ger dig ... säg... femtusen kronor! Då kan du köpa den där hinken med rengöringsmedel och mopp som du av någon mycket underlig anledning drömmer om ska stå i ditt blivande hem.

Hon säger att du ska få pengar och du stirrar fånflinandes på din pojkvän som oförstående smilar tillbaka. Hjärtat dansar en tokhettsig afrikansk dans i bröstet då du tillsist frågar hur mycket pengar det handlar om. Tjugosextusen kronor. Du fattar ingenting. Du upprepar det och ser hur din pojkvän håller på att ramla ur soffan. Du lägger på och ni stirrar på varandra med leenden som rycker i mungiporna. ”Tjugosex-jävla-tusen?!!”

Jag fick papper senare där de förklarade hur de tänkt då de gav mig summan. Enligt deras läkare är jag 3% invalid. De pengarna har hållit oss på fötter länge och ja, jag grät av lycka. Jag studdsade runt i vardagsrummet tillsammans med min pojkvän och skrek. Med min invalida livmoder fick jag en kort men härlig paus i oron över pengar.

Men pengar är tyvärr som en riktigt härlig parfym. De tar slut. Jag har blivit tvungen att acceptera (efter mycket envist motstånd) att jag inte kommer kunna arbeta förrän jag blir bättre eller ordentligt lagad. Nu inväntar jag information från Försäkringskassan om den sjukskrivning Dr Bäst skickade in för över två veckor sedan. Varje gång brevinkastet smäller till i hallen springer jag dit med tungan hängandes ur mungipan som en ivrig liten hund.

Det är frustrerande att vända och vrida på pengarna. Det är ännu mer frustrerande att känna att man inte bidrar till vår lilla familjs ekonomi. Mest frustrerande är att inte kunna slappna av och fokusera på sånt som är viktigt.

Det stora pluset med att vi inte är miljonärer är att vi har lärt oss att uppskatta det lilla. Vi har lärt oss att se matshopping som ett uppdrag där vi kramar ut så mycket varor som möjligt ur de pengar vi har. Samtidigt har vi lärt oss vikten av att kunna lägga de sista tjugo kronorna på snask, för att göra vår vardagskväll lite mer festlig. Vi har också lärt oss hur kul man kan ha utan att spendera någonting, det finns massor med roligheter där ute som faktiskt inte kostar en krona. Samtidigt är vi oerhört lyckliga, med eller utan pengar. Pengarna hade som sagt inte gjort oss mer glada (det är omöjligt) men de hade gett oss ett behövligt lugn och framför allt en större lekplats.

Ofta undrar jag vad som hade hänt med en tjej som varit i samma situation som jag är. Fast en kvinna som inte har det personliga stöd som jag har. Vad hade hänt med den tjejen som inte haft en pojkvän, Dr Duktig, familj, svärmor, svärmormor och svärmorfar som hjälper till då det inte går ihop? Hon blir inte sjukskriven, får inga bidrag för att hon inte söker jobb, kan inte arbeta för att hon har ont, ingen som kan låna henne något då det är kärvt...

Jag har tur som har det stöd som jag har.

Fast jag kan inte låta bli att förbanna att detta stöd behövs, borde inte vården eller samhället hjälpa personer som sitter i min båt, istället för att lägga all kraft i att gunga den så mycket som de bara kan?