4 apr. 2010

Ska aldrig bli en Bitter Fitta


Det är viktigt att inte bli bitter här i livet. Enligt filosofen EndoElin är det bitterlöshet som gör att man kan handskas med det mesta. Allt ifrån Endo, jobbiga förkylningar eller brutna näsor. Den dagen man går in i de cirkulerande ”stackars mig, jag kommer aldrig bli frisk, varför är hela världen emot just mig tankarna så är man körd. Det är naturligt att tycka synd om sig själv då man har det jobbigt men då man fokuset helt hamnar på "tycker så synd om mig!" istället för att försöka förenkla vardagen är man som sagt: Körd.

Mår jag riktigt dåligt (alltså så illa att jag ålar runt i soffan, gnyr och inte kan komma åt min hjärna för allt som existerar är smärta) då gråter jag. Jag gråter. Släpper ut frustrationerna och istället för att låta bitterheten ta tag i mig läcker den ut genom tårkanalen. Sedan är den borta. Av någon underlig anledning ger detta utlopp mig mer energi och kraft att hitta en lösning. Jag borstar av mig, snyter mig och ser sedan på min situation ur en annan synvinkel.

Jag har lärt mig knep att orka med jobbiga Endo stunder men jag har fortfarande inte bemästrat hur jag ska orka med Endo plus annan sjukdom. Som nu, jag har bihåler som spränger, slemm som rinner ner i halsen eller ständigt fyller näsan, hosta som bubblar och anstränger lungorna samtidigt som jag knappt kan prata för att rösten är så hes. Det går att stå ut med en jävlig förkylning (eller vad som nu börjar likna en bihåleinflammation) men så fort Endon sätter igång blir jag paralyserad. Jag har inga knep för att orka med värk överallt. Det är här jag måste arbeta mot bitterheten ju bäst jag kan.

Men det är också nu jag har en underbar stödverksamhet. De sluter upp kring mig och håller mig stående då mina ben inte orkar stödja mig längre. Det är dem som fäktar bort bitterheten med sina skämt, lindrande presenter, kramar och peppande påhittade sånger.

Ska hem till mamma idag och bli ompysslad. Mina bröder kommer finnas där, redo att underhålla om det krävs. Min brorson kommer finnas där, redo att roa om det krävs. Min underbara mamma kommer finnas där som (även då hon också är sjuk) vill pyssla om mig och låna ut sin säng. Och som alltid har jag min fantastiska pojkvän vid min sida som får mig fnissa då jag tror att min humor har åkt på semester. Han håller om mig, säger att jag är vacker även då jag hostar som en 80 årig tant och låter som en 90 årig kedjerökande gubbe.

Med denna familj, dessa knep och denna pojkvän kommer bitterheten aldrig att plantera sig i mig, hur mycket den än försöker. Jag kommer aldrig bli en Bitter Fitta, inte jag inte!

2 kommentarer:

mamma sa...

Tänk vad vi är olika! Jag blir verkligen en Bitter fitta, i varje fall när jag är förkyld . Jag tycker så synd om mig själv. Men jag fösöker att lära mig av dig. Du är bäst lilla snor Pelle och kan jag stödja dig det minsta så gör jag gärna det.Älskar dig massor mamma

Sandman sa...

Det ar bra att slappa pa trycket nar all skit tar for mycket plats. Du ar sa stark som tar tag i dig sjalv nar du slappt ut frustrationen och tanker om, eller bara laddar om.

Har du lagt marke till att efter du gratigt for att det blitt for mycket har du genast mycket nara till skratt igen?

Jag alskar dig sa mycket!