Midsommar måsten?

Egentligen hade jag tänkt skriva ett litet roligt inlägg där jag önskar dig en härlig midsommar. Naturligtvis vill jag att du ska ha en riktigt kalas midsommar, men jag har lite funderingar som vill komma ut denna morgon också. Vi tar det viktigaste först:

Över till mina andra funderingar.

Nu när jag börjar känna mig piggare än förut har en reaktion skett inom mig som jag inte alls var bredd på. Jag har inte kronisk smärta längre, alltså lever jag inte var sekund på dagen med att det gör ont. Vilket är fantastiskt och känns overkligt. Men jag har fortfarande ont varje dag.

Det leder till att jag känner mig väldigt otacksam för att jag inte bara är glad hela tiden. I mitt huvud virvlar tankar som:

Det har ju gjort mer ont än nu, jag borde kunna hantera detta. (Även då jag fortfarande får ont.)

Jag ska ju vara glad! Varför är jag inte bara glad hela tiden? (Det går ju åt rätt håll! Är jag otacksam?)

Varför är jag alltid rädd att det ska bli värre, varje gång det gör ont? (När jag märker att jag blir piggare för var spruta.)

Jag borde inte gråta mer! (Även då jag är fullproppad av hormoner.)

Jag borde inte ta så mycket smärtstillande längre! (Även då det gör mer ont då jag trappar ner.)

Jag borde orka mer! (Även då jag pressar min kropp för mycket alldeles för ofta).

Jag borde inte vara sjukskriven mer! (Även då jag inte kan arbeta).

Jag borde bara vara glad, tacksam och stark nu! 

Jag glömmer hela tiden att jag fortfarande har Endon härjande i kroppen. Glömmer att många av dessa tankar eggas igång utav den behandling som lagar mig. Jag gråter så mycket mer just av den anledning att jag är hormonell som fan.

Denna tacksamhet vet jag inte ens var den kommer ifrån. Vad ska jag tacka för? Vem ska jag vara tacksam emot? Det är ju i grund och botten jag själv som har försökt hålla mig glad och pigg genom den här cirkusen. Det är jag som har gett mig min behandling, genom att be om den. Det är jag som går igenom biverkningar och letar reda på övningar som kan hjälpa min kropp att återhämta sig. Det är jag, Christoffer, mina vänner och min familj som i kombination av Doktor Duktigt samarbetsvilja som har lett till att mitt liv blir bättre.

Det finns så mycket som jag känner att jag borde göra. Eller kanske jag ska kalla det för saker som jag vill göra. Att det än en gång handlar om alla saker jag vill ge mig i kast med men som min kropp inte orkar ännu. Men att i kombination med hormonerna väcks mina dumma hjärnspöken. Och de förvränger min önskan om förbättring till ett överväldigande måste. De pressar sig in i mitt huvud och får mig att tro att alla omkring mig förväntar sig att jag ska lyckas åstadkomma alla dessa "måsten" och om jag inte gör det blir de besvikna på mig.

Allt detta sker bara inne i mitt Enantonfyllda huvud. Tänk vad mycket hormoner kan ställa till med egentligen? Hur de kan skapa en helt ny värld genom att vrida runt lite på tankarna.


"Jag borde..." 
"Jag ska bara..." 
"Jag måste..."

Är härmed förbjudna meningar i min skalle. De är varningstecken på att hjärnspökena har tagit över min verklighet igen. Och jag ska då tusanimej inte ha några såna busar som sällskap denna mulna mysiga midsommarafton!

Mitt hjärta brann!

Vaknade nu på morgonen med en magkatarr från helvetet. Tror till och med Djävulen hade ansett att den var lite väl intensiv för en nyvaken flicka som mig. Förövrigt är det engelska ordet för magkatarr så mycket mer passande; heartburn. Eller kanske; tummy meltdown.

Har inte alls haft bra magdagar de senaste två-tre dagarna. Jag har försökt ta det med ro. Acceptera att mina smärtor går väldigt upp och ner just nu, att inte bli upprörd och tro att sprutorna slutat fungera. Jag har ju, över lag, gjort såna framsteg att det är ett nytt liv jag lever nu jämfört med tiden innan Enantonbehandlingen. Jag blir bättre, jag känner det och om jag blir förvirrad påminner mina gosegull mig om det.

Men magen har varit fullkomligt galen, som sagt. Igår var det tillbaka i fosterställning, skakningar och tröstätning (som är en idiotisk idé om man redan har ont i maggen). Och nu på morgonen gjorde det "Endo ont" plus giganto katarren. Att må illa är nog det värsta av allt. Illamående slår ut hela systemet. Jag har hellre ont än mår illa. Att kombinera illamående och smärta är rent av: styggt.

Min älskade mamma råkade vara i krokarna och skyndade till Apoteket för att laga hennes dotter. Snart stod hon i mitt vardagsrum och lassade upp olika magmediciner! Med hjälp av apotekaren (som i dag kallas för: ängeln) (men andra dagar kallats för: människa som gör sitt jobb) fick jag tre olika tuggtabletter som kan tas samtidigt, för de påverkar på olika vis. Så jag tuggade frenetiskt i mig: Gaviscon, Novalocol och Galieve (efter att ha svalt en Omeprazol).

Plopp! Som om en isbit långsamt smälte djupt nere i magen spred sig ett lugn upp genom kroppen!

Så nu ligger jag här på soffan med datorn stödd på benen så att ingen tyngd nuddar den bräckliga magen. Den gör ont fortfarande men (jag ber dig: hurra nu glatt när du läser nästa stycke) illamåendet är borta! (Lägg gärna till en lyckodans här). Lite magkatarr kvar, men inte alls så att jag lider. Endosmärtorna är kvar men inte lika intensiva då Tiparolen gjort sitt jobb.

Idag tänker jag inte röra mig ur fläcken! Max kan jag tänka mig att förflytta mig (långsamt som en sömngångare) till hobbyrummet och scrappa lite. Frustrerande då kroppen inte samarbetar med hjärnan som vill så mycket.

Hatar verkligen min mage ibland.

Rolig efterlängtad dag!

Det är omöjligt att minnas hur många gånger jag och mamma har planerat att ha en "mamma-dotter-dag". Vi har velat göra det så länge men det har kommit saker emellan hela tiden. Senaste 3 åren har Endon  varit som en social fotboja. Igår däremot hade vi äntligen vår efterlängtade dag! Det var otroligt roligt! Min mamma är inte bara människan som klämt ut mig utan också en av mina bästisar, hon är jätte cool.

När vi satt på ett café på torget i Uddevalla ,och chockerats av en ovanligt fet mås, pratade vi om kaoset som Endon har orsakat. Vilket ledde till den "mamma-dotter-dag" vi försökte oss på då jag bodde i Göteborg och sjukdoms cirkusen precis hade rest tält och börjat leda in elefanterna i manegen.

Vi skulle ha gått på bio men jag kände mig väldigt orkeslös så vi hyrde film istället. Dagen till ära skulle vi ge "Mamma Mia" en chans. Jag försökte imponera på mamma med mina matlagningskonster (som äntligen utvecklats från "Hur kokar man en potatis?"). Men då vi ätit upp satte smärtorna igång. Ordentligt.

Den dagen/natten/morgonen spenderade vi på akuten på Sahlgrenska. Jag hade så ont att jag inte kunde ligga eller sitta så jag stod lutande över en brits i ungefär åtta timmar. Det var en fruktansvärd pärs men jag var samtidigt så otroligt lättad över att jag hade min mamma med mig. Hon var mitt stöd, den som ljög att doktorn skulle komma inom en halvtimma för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag visste sanningen.

Inte en värst lyckad "mamma-dotter-dag" med andra ord.

Fast det jag minst mest och starkast är då vi kom tillbaka till lägenheten och hon bädda ner oss i varsin soffa och såg vi på "Mamma Mia". Smärtorna var borta tack vare smärtlindrande sprutor och vi var helt utmattade så det låg som ett tungt lugn över hela rummet. Sen sköljde nostalgin över oss. Och som vi grät. Då filmen var klar spolade vi tillbaka och lyssnade på "The winner takes it all" tills vi var torra på tårar. Den var den bästa film jag sett i hela mitt liv.

Ser jag den nu är den inte alls lika fantastisk. Den är faktiskt inte särskilt bra egentligen men jag får alltid den där känslan i magen som vi hade då. En känsla som är svår att förklara men som jag vet att jag delar med min mamma.

Igår pratade vi om den kvällen. Mamma har svårt att prata om det utan att bli tårögd, vilket rörde mig till tårar så klart. Vi måste ha sett rätt så underliga ut där vi satt och snyftade över en Caesar sallad i sällskap med en överviktig mås. Men vi blir inte ledsna av minnet, det är snarare som en påminnelse om hur långt jag kommit.

Ibland blir man så uppspelt över någonting man sa göra att verkligheten aldrig kan leva upp till fantasin. "Mamma-dotter-dagen" var full av förväntningar men inte särskilt overkliga förhoppningar ändå. För så länge vi kunde prata ordentligt, inte bli dimmig i huvudet av smärta och undvika sjukhus hade vi kunnat sitta på en sten i Ingenmansland och ändå haft en toppen dag. Ett litet steg för människan men ett gigantiskt steg för Elin och Sirpa.

Vill du inte vara snäll?

Snällhet är helt klart underskattat. Har du tänkt på det? Om någon beskrivs som snäll tror folk att den personen lullar runt i livet med ett maniskt flin som ett godtroget fån ,som om snällhet helt plötsligt har blivit någonting negativt.

Om man ska beskriva en drömpartner så brukar utseende och humör nämnas innan man kanske slänger in ett "snäll" för att fylla ut. Nu drar jag oss alla över en kam, men det blir enklare så. Plus att jag gissar att många av oss känner igen sig. Jag menar, om ett adjektiv skulle beskriva just dig hade du inte (i ärlighetens namn) blivit lite besviken om det enda som stod då var: snäll? 

Christoffer skrattar åt mig ibland (okej, rätt så ofta) då vi ser på någon film där alla ljuger, sviker och går med ryggarna tryckta mot väggarna för att inte få en kniv mellan skunderbladen. Ibland blir jag alldeles överväldigad av allt ylar: "Varför kan de inte bara va snälla?!"

Jag erkänner att detta skulle leda till väldigt dåliga filmer. Tänk er en såpa där alla håller hand, skrattar och fikar. Där det värsta som kan hända är att sockret eller mjölken tar slut. Eller "Gudfadern", där don Corleone bara har gigantiska fester där alla är bästisar och dramat ligger i vem som vinner i Twister. En film där "Hajen" är tam och hänger med Flipper om dagarna.

Men snällhet borde verkligen få mer cred. De fina människor som jag har omkring mig har gett mitt liv extra umf genom att vara godhjärtade. Jag har en ofantlig tur som har dessa personer i mitt liv och det betyder mer än vissa av dem kanske trott. Jag har tidigare nämnt min familj, som varit och är mina stöttepelare. Min familj, Christoffer och nära vänner.

Men ni har varit fler. Fler jätte snälla människor.

Som Jennyli, en jätte go tjej som haft fullt upp i sitt liv, skickade en stor hög med Scrap papper, klistermärken och härligheter. Eller Jessica som gav mig en häftig klänning. Eller mina Endo-systrar Emma och Cattis som också kämpar med att få rätsida på sin vardag men ändå tar sig tid att peppa mig och ge mig råd. Linda, min gamle goda bästis som är som ett livslevande lyckopiller. Min Christoffers kusin Marie lovar mig ett gristryne att klappa medan hon hejjar på mig. Eller Jeanette som varit med och gett mig jätte bra tips och funnits för mig. Det är många många fler människor, kan inte nämna alla för då hade detta blivit som ett trist långt Oscars tal. Men varenda kommentar, mail på Facebook, sms, tanke, ja all er snällhet gör det enklare för mig att hålla mig positiv och fokuserad på mitt slutmål.

Ni har redan hjälpt mig komma så långt i min super fight mot Endon.

Man glömmer ibland hur mycket en godhjärtad handling kan betyda för någon, även då man själv inte tycker att man gjort någonting storslaget. Det kan göra en annan på riktigt gott humör eller lysa upp någons vardag. Tänk om vi alla bara kunde vara snälla mot varandra... allt hade blivit så mycket enklare då.

Tack, Snälla, för att du läst min blogg idag. Varenda läsare gör mig väldigt glad! Jag bjuder därför på en egenhändigt gjord bild på Christoffer som jag gjorde igår då han var i Göteborg och spelade in musik. (Uppenbarligen ska jag inte bli lämnad ensam längre stunder).

Listigt

När jag hade det som värst med smärtorna och hade svårt att peppa mig själv började jag att göra en lista. Jag har alltid varit en smula besatt av att fylla rader med allt från matshopping till att reda ut mina tankar. Nu gjorde jag en special-lista med sånt som jag ville göra under 2011. Såna aktiviteter eller påhitt som jag vill göra då "jag blir frisk". Det kändes främmande att jag en dag skulle orka med alla äventyr. 

Jag har börjat beta av min lista nu. Nördig som jag är kryssar jag flinande av allt jag åstadkommit och för varje kors blir jag överväldigad av hur mycket mer jag orkar. Det är alldeles för lätt att inte se sina framsteg då det går långsamt. Men när jag nu ser på min lista, som förr kändes lika overklig som att världens snyggaste, coolaste, roligaste och snällaste man är min, är det omöjligt att inte inse hur långt jag kommit och vart jag också är på väg.

Här är ett utdrag ut listan som ständigt växer och av bockas. De som är genomstrukna har jag redan slutfört (jadå du får mer än gärna ge mig en liten applåd varje gång du läser en sådan). 

Min Lista

Gå Strandpromenaden i Uddevalla, se på naturen, ta kort och leta driftved.

  

 Bada i havet.

Shoppa på IKEA

Ta en drink i Isbaren då det är "Jul på Liseberg"

Lära mig att tillaga 10 nya maträtter (7 gjorda)

Sticka ett plagg jag också använder.

Planera och hålla i en fest.
  
Ha en galen shoppingrunda i Göteborg med Christoffer.

Träna Zumba!

Sjunga inför minst 10 personer i grupp.

Åka till Ullared ett härligt gäng.

Lära mig tillaga 10 efterrätter. (5 gjorda)

Ha en Oscars kväll. 

Skriva fem dikter jag är riktigt stolt över. 

Ta en sista minuten resa någonstans.

Sälja minst 10 kort .

Klappa ett gristryne.

Skriva klart outlinen till min bok.

En heldag på Liseberg!

Lära mig virka

Lära mig sy ett klädesplagg jag också använder.

Hjälpa 20 främlingar (3 gjord 18 kvar).

Gå på VIP bio och ta en drink till filmen.

Lära mig ge massage, som jag sen kan skämma bort Christoffer med.

Väga 58 kilo igen (vilket kan låta lite vilseledande då jag ska lära mig tillaga väldigt många efterrätter). 

Bli av med min Optikerfobi (skratta inte!)

Gå på bokmässan med Christoffer och blir virriga av lycka av bokdofterna.

Sluta säga förlåt för saker jag inte kan rå för.

Gå till en sjukgymnast och få tips och råd..

Hålla i en ”Vi kickade Endons röv” fest.

Ha en ordentlig picknick med filt och hela köret. 

Promenera upp till Tureborg borgen och se mig omkring.

 Jag rekommenderar verkligen att vara en riktig list-nörd och skriva upp sånt som du vill göra detta året. Som du kan se har jag inte velat göra någonting storslaget direkt, bara sånt som jag längtat efter att göra eller som har fått mig att bli alldeles pirrglad vid bara tanken på det. Många kvällar då jag inte kunde röra mig för att det gjorde så ont var Ikea rena drömlandet som jag och Christoffer drömde oss bort till ihop.

Listan är längre och kommer bli ännu längre ju mer jag funderar och blir inspirerad. När det är dags kommer saker som "hitta jobb" och liknande viktigheter stå med, men jag vet att kroppen inte är kapabel till det ännu. Så under tiden får jag väl ut och leta efter den där gris jäkeln som jag så gärna vill tafsa lite på.

Bad Taste

Dags att bjuda er in i det kemiska klimakteriets värld av biverkningar igen. Jag tänkte sätta fokus på en av dem som gjort mig mest förbryllad. En biverkning som är svår att ignorera men utan gruvlig följd. Två av mina fem sinnen har blivit bort rövade och hjärntvättade till en sån grad att de inte är sig själva längre. Som en kult, där Enanton är ledaren.

Mina smak- och luktsinnen är som förryckta.

Jag har nämnt detta i förbigående flera gånger i olika inlägg men vill nu berätta om detta fenomen ordentligt. Smakförändringarna har skett gradvis av de olika behandlingarna jag varit på men med Enantonen känner jag av det jätte väl. Som exempel så kan jag inte äta/dricka något av följande saker längre:

Bacon, Whiskey, fetaost, starkt kaffe, Brieost, mat av slemmig konsistens, havregrynsgröt (växlar mellan avsky och total förälskelse), skinka eller kalkon, päronsaft... fler kommer säkert läggas till denna lista ju längre behandlingen pågår. Jag har blivit väldigt känslig för om maten ser udda ut eller har ovanlig färg. Som en kräsen skitunge helt enkelt.

Däremot har jag smaskigheter som jag inte kan klara mig utan. Vissa har jag inte tyckt om alls som mörk choklad, cashewnötter och havregrynsgröt (som sagt är gröten som Robert Pattinson, man tycker han är fantastisk ena stunden och sen ser man honom i "Water for elephants" och vill slå honom med en snabel för att sen "Twilightas" tillbaka till förtjusningen igen). Salt lakrits och apelsin har jag däremot alltid gillat men inte på det maniska sätt som nu.

Om jag äter någon av dessa ljuvligheter,då jag är riktigt sugen (och då menar jag: jag skulle kunna slå ner ett gråtande barn och stjäla snasket från dess darrande små knubbiga fingrar-sugen), får jag gåshud och rysningar i hela kroppen när jag äter det.

Mitt luktsinne däremot är aningen mer störande. Detta kom däremot inte alls smygandes. Snarare som en illaluktande käft smäll. Jag kan få attacker av "det luktar kattpiss!". Det fullkomligt stinker kissekatt urin så att det sticker i näsan. Första gången jag kände av det var vi hos mina föräldrar och de har två katter så chansen fanns att det feta och läckande katten Rodja kan ha märkt lite territorium i första bästa väska. Men jag hade dömt stackars tjocka dumma Rodja i förtid. Inget kiss hittades.


Nästa gång var det hemma hos oss, i vår djurfria lägenhet, vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Det vi märkte var att kaffe brukade finnas i närheten då jag får dessa lukt attacker. Och då jag tvättar mitt ansikte med min favorit Vichy ansiktstvätt (som ska lukta gurka).

Det som förbryllar mig mest är att smak- och luktförändringarna inte står i Enanton biverkningslistan, vilket jag var säker på att det gjorde.

Däremot, söker jag på andra liknande behandlingar är denna biverkning med. Letar jag också lite på nätet hittar jag sidor där kvinnor i klimakteriet klagar över samma sak. Hormoner rör allt till det mer i våra kroppar än man tror.

Min vardag är alltså mindre smärtsam, fylld med apelsiner, bacon sanerad och luktar kattpiss men missförstå mig inte, jag klagar absolut inte. Det har ju gjorts film på min problem, känner mig väldigt lik karaktären på bilden vissa dagar.

Lagad!

Nu har jag fixat med bloggen så att det går att lämna kommentarer igen! Ber om ursäkt för att det inte har gått, tro mig, jag har varit hormonellt monster av ilska för att det har krånglat som det gjort.

Lämna jätte gärna den där kommentaren på tidigare inlägg om du kan eller detta om ni vill! Era tankar, åsikter och värme hjälper mer än ni anar.

Stor puss från Endo-Mördaren

Godsaker från min födelsedag

Äntligen kommer jag in på Blogger igen. Jag vet inte om det bara varit min dator som vägrat koppla ihop sig eller om det varit ett allmänt problem. Vilket som har det tagit på mina hormonella svängar och jag har svurit värre än en pirat då jag haft så mycket jag velat dela med mig utav. Men nu äntligen sitter jag här och knappar på tangenterna. Och nu, mina fina läsare, ska jag bjuda på lite godsaker från mitt liv!

Har du en dålig dag, tvivlar på äkta kärlek, tror att Endon är oövervinnelig eller bara vill höra om en (charmigt) infanti159,5 cm lång kvinna (som använder ordet infantil till vardags) som fyller 28 år? Då är det bara att gotta dig i det som kommer nu. Råkar du däremot vara ordblind så lägger jag också upp en ordentlig bunt med foton. Ja, 28:a åriga Elin tänker på allt.

Christoffer uppfann fenomenet "Födelsedagsveckan". Vilket innebar att jag fick överraskningar, som eskalerade i storlek, från måndagen till söndagen. Det hela började med att min favorit dricka plötsligt stod framför min tallrik då vi skulle äta middag.  Ett paket med yoga utrustning, DVD och bok välkomnade mig en dag jag kom innanför dörren. Ja, han skämde bort mig helt enkelt!

Här är lite bilder från mina födelsedags cupcakes, som jag blev helt besatt av att baka. Jag till och med drömde om de rosa små älsklingarna. Något säger mig att Christoffer tyckte rätt så mycket om glasyren i alla fall.

Exakt då klockan slog över till den 21:a maj tog Christoffer fram en liten flaska vin och en chokladboll. Han var så söt då vi skålade för min dag, för oss och för att mina dagar blir friskare och kryare. Det kändes som att vi hyllade våra nya liv. (Ja. Jag grät.) (Så klart).

 

Naturligtvis ska man inte dricka med smärtstillande i kroppen. Det är ingenting jag gör reklam för här eller rekommenderar, så skicka inte en massa arga kommentarer till mig nu. Själv har jag lärt mig om jag kan och hur mycket jag vågar dricka. Denna dag unnade jag mig lite vin, det var så längesedan jag drack bubbelvin och det var romantiskt och mysigt.

På morgonen vakna jag av att få super frulle med tillhörande sång. Allt jag gillar att äta till frukost var upp dukat (ja, jag grät igen). Sedan stoltserade Christoffer med den bästa tårta i världen. En gigantisk muffin-tårta med massor av glasyr. Så god att jag dregla vid bara åsynen av den.

Här är ett  foto på de presenter jag fick av Christoffer. Plus att han planerat en resa till Ikea åt mig, ihop med mina föräldrar och chauffören Dan, min storebror. Lägg för all del märket till den lila handväskan som är den vackraste väska jag sett. (Ja ja ja... jag bölade.)

 
Jag bjuder på detta kortet då jag poserar i min vackra klänning jag också fick av mitt livs kärlek.

 Kvällens överraskning blev middag på valfri restaurang. Det var så mysigt och jag hade fjärilar i magen (vilket jag alltid har då jag ser på Christoffer). Det kan låta lite cheesy kanske, men det är så. Då tar han upp min sista överraskning den kvällen. Ett love lock. Alltså ett lås med ett kärlekspars namn graverar på (Crelin står det på vårat) som sedan sätts på en bro för att symbolisera evig kärlek. Vi har satt fast vårat kärlekslås i Uddevalla och tror att vi antagligen är första paret till att göra så.

Morgonen därpå, innan vi ger oss av till Ikea får jag den sista överraskningen. Sista dagen i födelsedagsveckan och jag får ostbricka till frukost! Otroligt gott och jag kan ha fällt ännu en glädjetår.

Så nu är jag alltså 28 år gammal. Det känns som en strålande ålder och jag har haft den bästa födelsedagen någonsin! Största pluset av alla är hur Enantonen knäcker Endon mer och mer för var dag som går. Vetskapen om att jag blir av med mina symtom och att jag kommer få tillbaka mitt liv, det är den bästa presenten av dem alla.

Direkt från himmelriket

Detta är mitt första inlägg från mobilen. Känner mig rent av riktigt modern och fräck som också lärt mig detta. Fast jag svär och skriver nog mer fel än genomsnittet. Står det kuk istället för kul så har jag inte fått Tourettes, jag har bara väldigt knubbiga bebisfingrar och knapparna på min mobil är väldigt små.

Jag har fyllt 28 år sedan sist vi hördes. Min födelsedag blev till en "födelsedags vecka", ett påfund Christoffer kan ta äran för och som avslutas idag.

Ikea. Jag har velat åka till Ikea i över ett år. Så mycket att jag gjort en lista på saker som jag vill göra då jag blir piggare där Ikea står starkt som nummer ett.

Sitter nu i bilen påväg hem. Har varit på Ikea i fyra timmar och handlat. Fyra timmar!! Och jag har inte haft ont. Förutom i mina lata tassar som knappt använts det senaste. Fyra timmar i himmelriket och jag är så otroligrt glad!!

Nej nu är vi framme så nu ska det packas ut en massa kassar. Ska bli så roligt att vrida och vända på allt vi inhandlat! Tack alla som hjälpt mig att göra detta idag!!!

Jag stegar fram

"Ser du vad du gör just nu? Du är ute och går med en hund!"

Sanna, från sin balkong igår.

Ibland är det svårt att se sina framsteg själv. Särskilt då man fortfarande får ont. Det är lätt att glömma hur mycket smärtor man haft och hur lite man orkat. Antar att det är psykets sätt att hantera situationen på, för tänk hur rädd man hade varit om man mindes varenda skråma och smärta man varit med om. Man hade rullat in sig själv i bubbelwrap, suttit i ett vadderat rum med en hjälm på huvudet. Tänk vad dum man hade sett ut.

Men jag gör kolossala framsteg. Även då jag ser dem kan jag behöva lite påminnelser ibland. Som när jag stod med våran lånehund Murre, i regnet, och prata med min bror David och fina Sanna slog mig aldrig tanken vilken framgång detta var för mig. Att kunna rasta en hund. På kvällen. Utan Rullis. Själv. När Sanna påpekade det svarade jag automatiskt "Jag vet!" men precis då jag sa det fick jag gåshud. Sedan log jag hela vägen hem. 

Det känns overkligt att i Februari kände jag mig såhär:

Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.

 Den där kokosnöten har jag bara haft på besök samma dag som jag fått sprutan. På vardagen har jag inte den outhärdliga smärtan längre. Jag får ont men inte så illa att en kokosnöts buss rullar över mig. Och det känns som om att någon annan har skrivit det där. För jag minns det knappt.

Dessa framsteg är den bästa födelsedagspresent jag skulle kunna få. För på Lördag, mina kära läsare, blir jag hela 28 år gammal. Och den ska firas med cupcakes, mer muffins, kärlek och överraskningar. Det var längesedan jag längtade så här mycket till min födelsedag! 

För i år kommer jag ha huvudrollen på min dag inte Endon.

En ny religion

Jag återhämtar mig fortfarande efter senaste sprutans misshandel. Mår inte i närheten så illa som jag gjorde men är öm, som om Enantons släktingar letat upp mig och pryglat mig. Men känner mig ändå betydligt piggare än innan jag fick sprutan. Med andra ord är Enanton numera våran Gud som vi dyrkar, allsmäktig som den är. Ave Enanton, heliga Klimaktierium. Amen.

Igår hade jag sällskap med mina hjärnspöken, som får ny kraft av mina stormiga hormonsvängningar. Jag hade ett samtal inbokat med Doktor Duktig idag och var så orolig att jag fysiskt mådde illa. Saken är den att jag vill utöka min behandling till några månader fler. Jag har fått rådet från en fantastisk tjej som jag har fått kontakt med på Endometrios Föreningen och hon har tagit Enanton i över ett år.

Ett år låter skrämmande länge men det ger mig också hopp om att behandlingen ska få fortsätta göra sitt underverk. Igår var jag skräckslagen att behandlingen skulle avslutas efter nästa spruta, som vi kommit överens om, och att Endon skulle smyga tillbaka igen.

Men så pratade jag med min härliga skickliga Doktor Duktig idag och han hade tydligen redan funderat på samma sak som jag. Inga problem alls att fortsätta behandlingen så länge jag ansåg att det gick att stå ut med biverkningarna. Jag säger bara en sak (och ganska många fler); att vara i detta intensiva klimakterium är ingenting jämfört med att ha kronisk smärta.

Så nu har jag tre sprutor på Apoteket, som är redo att rädda mig mot den onda Endon. Jag är så lättad och lycklig! Att bli hörd, att bli bättre och att se hur framtiden blir ljusare och ljusare. Börjar till och med fundera på vad jag vill arbeta med då jag blir kry nog, någonting som bara gjort mig ledsen att tänka på förut för det har varit så bortom räckhåll.

Låt oss vörda den ovärderliga Treenigheten; Doktor Duktig, Enantonen och det heliga kemiska klimakteriet. Halleluja!

Femte sprutan blev för mycket

Jag tog femte sprutan igår. Eller ja, distriktsköterskan Kärringen gav mig Enantonen. Christoffer kunde inte följa med denna gång så min snälla lillebror Niclas var standin. Vilket visade sig bli en succé eftersom Niclas hade sin fina Socialdemokrat jacka på sig. Kärringen är visst också Socialdemokrat så hon föll pladask.

Niclas flickvän Johanna lär inte behöva oroa sig dock, eftersom Kärringen inte bara är en kärring utan också en gapig medelålders kvinna som åldrats illa. Fast Johanna hade inte behövt oroa sig om det så var en Cugar i latex sköterskeuniform, Niclas älskar sin söta fräcka puma.

Blev groggy berusad som alltid efter injektionen. Har vaga minnen om att jag utsatt Niclas för bölande tjut som "Jag vill gifta mig med Christoffer NUUUU" och kanske ett och annat visdomsord om oviktiga saker. Han borde ha fått betalt för att passa mig.

Framåt förmiddagen började smärtorna öka. Jag har trappat upp och ner på Tiparolen dagen innan sprutan vilket gjorde att smärtlindringen inte alls var i samma jämna bra nivå som innan. Antog att jag skulle få lite extra ont på grund av det. Men jag var absolut inte beredd på hur det skulle bli.

Den gjorde ont i hela kroppen. Från huvudet ned till fotsulorna. Svanken krampade. Vaderna krampade. Lederna ilade. Jag fick ont i magen, vid injektionen, på samma vis som första gången jag fick sprutan. Jag kunde inte hitta någon liggställning som gav mig andrum, vilket kan göra en smått galen.

Sedan hade jag ett sånt illamående att jag fick panik. Ni vet det där illamåendet som ligger som en kvav filt över en, som gör att man får svårt att andas. Detta illamående i kombination med en smärta som pulserade från skrev upp mellan revbenen och tryckte som en tennisboll genom bröstkorgen till svalget. Ett illamående som gjorde ont.

Fy fan, sammanfattar nog denna dag bäst.

Värst av allt var att jag inte var beredd. Jag hade haft ont av sprutorna innan men det hade inte gjort ont som igår, inte på flera sprutor. Att jag sen inte har ont lika kroniskt gjorde också att smärtan eskalerade så kraftigt. Jag gick ifrån att känna mig helt okeyish till olidlig smärta.

Christoffer gjorde att jag klarade av det. Han höll mitt hår då jag började kräkas inatt. Tvingade mig tillbaka till verkligheten då jag fick panikångest. Viskade till mig att imorgon skulle bli bättre, att detta var biverkningar och att detta inte var ett "onödigt ont", att jag var vacker (vilket lät otroligt enligt mig själv) och att jag var stark. Att jag klarat av detta förut. Att nu var det dags att kämpa allt jag orka.

Igår tyckte jag fan synd om mig själv.

Sen fyllde mamma på med allt som kunde lugna magen och lindra illamåendet. Och som avslutning fick jag den stora äran att ligga kvar och sova i mamma och pappas säng. Under deras fläkt.

Det kändes som att min kropp inte orkade med mer och att min hjärna snart skulle implodera. Men det har den inte gjort innan och inte heller igår.

Du anar inte vilken fantastisk lättnad det var att vakna idag utan de ihärdiga smärtorna. Utan illamåendet. Precis så som Christoffer lovade mig är det bättre idag.

Min kropp är utmattad och öm men samtidigt känns den helt len och avslappnad. Ta aldrig förgivet hur fantastiskt härligt det är att ha en kropp som mår bra.

Nu ska jag ligga hela dagen och ta igen mig framför dåliga filmer. Det tycker jag faktiskt att jag förtjänar.

Underbara Minnesförlust

Gäst författare: Christoffer Sandman.

De senaste veckorna har Elin slarvat lite med att ta sina smärtstillande i tid, tillochmed glömt att ta dom helt vid ett tillfälle. När vi blev ett par för lite mindre än två år sedan så gjorde hon detta med flit. Tabletter var ju inte bra, och kunde hon lida igenom en dag utan att ta en enda Tiparol var hon stolt över sig själv.

Men, så fungerar hon inte längre. Skulle hon göra samma sak med vilje i dag så hade hon fått sig själv att känna sig så skyldig över det att jag inte hade behövt säga ett ord. Vi har båda fattat ,tack vare Elins endometrios, att ta smärtstillande när man måste är bara positivt.

Jag skulle bara våga sitta med huvudvärk utan att ta en Alvedon nu. Det gjorde jag så klar förut för att jag, precis som alla andra, hade en skruvad syn på smärtstillande. Jag hade fått för mig att man skulle undvika att ta dem till varje pris, och en huvudvärk var ingen ursäkt till att ta en Alvedon. Alla fick ju huvudvärk och pressade sig igenom det utan smärtstillande, det var det man gjorde, även om man hade en liten tablett hemma som kunde ta bort allt.

Min syn på detta ändrades när jag såg Elin göra samma sak med sina Tiparol som jag gjorde med Alvedon. Jag kunde knappt kämpa igenom en huvudvärk utan Alvedon och här satt Elin i hopkrupen position på soffan med extrema kramper i både magen och ryggen och ville ”vänta lite” med sin Tiparol även om denna metod aldrig fungerat tidigare.

Det var detta som fick mig att fatta att smärtstillande finns av en anledning, de har ett syfte; att ta bort onödig smärta. Det är ju lika självklart som att torka sig efter man vart på toaletten eller som att man borstar tänderna. Bryter man armen så får man den gipsad, sätter man i halsen hostar man, har man huvudvärk tar man en Alvedon och har man extrema endo smärtor tar man den smärtlindring doktorn säger att man ska ta. Men detta är ju fakta för alla som läser Elins blogg.

Vad jag satt och funderade på är att hon har lyckats glömma ta sina Tiparol. Efter allt hon gått igenom, efter allt tjat hon har fått höra av mig om att ta sina smärtstillande, och den rutin hon nu har i att förebygga så mycket smärta som möjligt, hur kunde hon glömma?

Det finns bara ett svar på den frågan; hon hade inte ont nog att ens registrera att det var dags att ta Tiparolen. Alarmet ringde vid två när hon tar sin 50mg Tiparol och två 665mg Alvedon, hon tänkte något i stil med ”jag ska bara skriva klart detta inlägget först, sen tar jag dom”, hon skrev klart, och glömde helt och hållet av att hon skulle ta tabletterna. Hon glömde av för att hon hade ingen påminnelse på varken alarmet eller i kroppen. Endon var så utmattad efter alla Enanton attacker att den inte gav henne några problem den eftermiddagen.

Så det enda som skulle kunna få henne att inte ta smärtstillande, sen vi blev tillsammans, har äntligen hänt. Hon behövde inte. Enantonen har hjälpt så mycket att hon gått från att ha haft en timma per dygn där hon kunnat sitta upp i soffan till att nu kunna promenera i flera timmar. Hon kan äta chips igen utan att magen krampar resten av dagen, hon kan städa (något hon konstigt nog har sett fram emot lite väl mycket), hon lagar mat till mig, hon scrappar i timmar, och vi glömmer av att hon ska ta smärtstillande ibland.

För inte så länge sedan fick jag hela tiden påminna henne om att det bara var en timma kvar tills hon kunde ta sin nästa Tiparol, att hon skulle ta det lungt, fokusera på att andas, och att i morgon kanske skulle bli en bättre dag. Då kanske vi kunde ta rullstolen ner på stan och hyra en film om vi hade tur.

Vår vardag har förändrats något avsevärt sen Elin började med sin Enanton behandling. Hon tar fortfarande full dos Tiparol och Alvedon, men det är inte ovanligt att hon glömmer, och ska jag vara ärlig så gör det inte så mycket. Det är ett tecken på att allt går åt rätt håll, mot en vardag där vi kan ta en Alvedon om vi har lite ont i huvet och sen inte tänka mer på smärtstillande förrän nästa bakis Söndag.

Stressa mer!

Bra tips för att få mer stress i ditt / dina medmänniskors liv.

Kläm tandkrämstuben på mitten. Sätt aldrig tillbaka locket.

Lägg alltid dina underkläder på toalettgolvet.

Kom aldrig i tid.

Ställ tillbaka tomma mjölkförpackningar i kylen.

Lär känna dina gränser. Överskrid dem.

Lär dig när du ska ta dina värktabletter. Strunt i att ta dem.

Låt folk styra över dig.

Åk till Ullared på sportlovet, på lönedagen innan Jul och en regnig sommardag.

Köp något som du ska ta på dig när går ner i vikt. Som du aldrig kommer att ha på dig men som påminner dig om att du misslyckats bli smalare.

Gå på rea när den första ruschen har lagt sig. Gräm dig över alla fynd du missade och att dina storlekar tagit slut. Köp ett plagg som är storleken mindre... skulle du inte gå ner i vikt?

Kör i bussfilen så ofta du kan.

Titta dig bara i spegeln precis då du går upp på morgonen eller då du ska lägga dig.

Förlåt aldrig någonting.

Spring alltid till bussen.

Gör en lista över alla som har gjort slut med dig och älta det så mycket att du numer avskyr det motsatta könet (eller samma, om du svänger ditåt).

Ladda aldrig mobilen innan den varnar att batteriet ska ta slut.

Gör en lista över alla som sårat dig och vrid på det tills det helt blir ditt fel. Älta det då alkohol är inblandat (vid nyktert tillstånd på födelsedagar och julafton).

Gå in på Arbetsförmedlingen och sök arbeten du inte är kvalificerad för.

Jobba över så mycket du kan. Då känner du dig trött, irriterad och utnyttjad.

Höj kraven på dig själv så fort du känner dig nöjd.

Spänn alla dina muskler. Håll dem så hela dagen.

Stöt bort de som älskar dig.

Ansök om så många kreditkort som möjligt. Använd dem till kreditgränsen.

Ge alltid efter för impulsköp.

Känn dig skamsen om du köper något till dig själv.

Trädgårdsarbete är avkopplande. Jobba aldrig i trädgården.

Säg aldrig att du älskar de du håller av.

Gråt aldrig. Bara veklingar gråter.

Skratta aldrig. Skulle det hända, gå in på toa och ta dig samman.

Varje kväll: Skriv en lista på allt du inte hann under dagen.

Böcker är avkopplande. "Läs" en ljudbok samtidigt som du ser på TV, jobbar och städar.

Ju snabbare du andas, desto mer luft får du. Öka takten.

Så fort du vaknar, sätt på radion så du inte missar några nyheter.

Ta för givet att alla mail på Facebook är från någon som hatar dig och som vill skälla ut dig.

Säg aldrig nej. Inget är för stort eller för svårt.

Prata aldrig om hur du känner dig.

Oroa dig för småsaker.

Kör alltid om bilen framför.

Lyssna på skvaller och för det vidare.

Var rädd att bli ansedd som en skvallerkärring.

Hoppa över några måltider varje dag.

Banta ständigt.

En dubbel espresso vid läggdags är aldrig fel.

Välj fel partner. Släppt på dina principer.

Anta att detta är den bästa partnern du kan få, så det är lika bra att stanna kvar.

Leta hela tiden efter bevis på att din partner är otrogen.

Se till att alltid få sista ordet.

Rök. Särskilt där rökning inte är tillåten.

Veckohandla på fredag kväll. Ta barnen, husdjur med dig och se till att ni alla är hungriga.

Tro att alla ser ner på dig.

Se ner på andra.

När det ringer anta alltid att du kommer få dåliga nyheter.

Allt är ditt fel. Aldrig någon annans.

Allt är andras fel. Aldrig ditt.

Tro att du lärt dig allt om livet och att inga människor kan förändras.

Tyck synd om dig själv, så innerligt att livet tappar sin glans.

Tänk varje kväll, innan du somnar, att du är en misslyckad människa som inte kan göra någonting rätt.

---

Eller låter dessa tips kanske rent ut av idiotiska? Att stressa då man har ont och är sjuk (eller då man är frisk också för den delen) är ett av det värsta man kan utsätta sig för. Jag får genast mer ont om jag börjar "nojja mig" (som Christoffer så fint vill kalla det). 

Och vad stressar jag över egentligen? Våra stressmoment är rätt löjliga om man tar en objektiv titt på dem. Inte gör det någon nytta heller att blir hyper av oro. 

Kanske denna lista ger någon annan en liten funderare över vad som bekymrar. Tänk vad skön världen vore utan all denna stress...

Mitt Mirakel

Igår var en dag fylld av äventyr och en så stor överraskning att storflinar då jag skriver detta. Jag har haft så svårt att inse hur Enantonen har hjälpt. Naturligtvis vet jag att smärtorna är mindre och att jag orkar mer. Men det "mirakel" jag önskat mig kom aldrig, inte så som jag hade hoppats. Jag trodde att jag skulle vakna en dag och vara "frisk". Inga symtom. Ingen Endo. Bara Jag igen.

Men det fungerar inte så. Envist har jag grävs ner hälarna i marken och vägrat förstå det. Sakta har jag fått acceptera det. Mycket motvilligt fått omfamna de ytte pytte fina framsteg jag gjort istället.

Igår, däremot, gjordes en landvinning så stor att jag kände mig ett stort steg närmre mitt mirakel.

Låt mig lista vad jag orkade gör en normal dag, innan min Enanton behandling:

• Ligga på soffan.
• Gå på toaletten.
• Sitta upp max en timma.
• Ta rullstolen ner på stan men sedan åka taxi akut hem.

Igår orkade jag däremot:

• Stretcha.
• Organisera CD skivorna (ståendes).
• Tvätta fönster.
• Ligga på soffan max 4 timmar.
• Städa sovrummet.
• Åka rullstolen ner på stan och rulla hem igen.
• Laga mat. (Okej, bara ett par pizzor i ugnen, men ändå).
• Sittande hjälpa Sanna med hennes slingor till blondering (som blev jätte snygg).

Och störst av allt: Jag tog inte full dos Tiparol, för första gången på nästan ett år.

Vanligtvis tar jag 200 mg på morgonen (depo), 50 mg mitt på dagen och som god natt försäkrare 150 mg på kvällen (depo). Igår däremot kändes det smärtfritt då klockan slog 14:00 och våra tablett alarm på mobilerna slogs på. Så jag chansade och struntade i att ta den.

Och jag kände ingen skillnad. Jag fortsatte att tvätta fönster och var med om en annan makalös sak: Jag tog ut mig fysiskt utan att få ont.

Hjärtat pumpade, svetten flöt och jag flåsade efter andan. Varenda muskel i kroppen var som gummi. Och ändå ökade ingen smärta. Jag låg på soffan med en känsla som att jag gjort någonting dumt, inväntade den kommande plågan. Men ingenting hände.

Detta är framsteg. Stora giganto kliv mot ett normalare liv. Nu har jag ett så stort fett bevis att mina hjärnspöken omöjligt kan påstå att Behandlingen inte fungerar och gör mig bättre.

Just nu sitter jag i soffan och inväntar ett spontan besök av Linda. En fika stund jag längtat efter och alltid fått skjuta upp för att Endon varit i vägen. Men inte idag!

Mitt Mirakel är inte så stort som Jesus (påstådda) upptåg. Jag kan inte gå på vatten, men gott folk, jag kan ta mig fan gå i vatten. Jag kan gå.

"Laga" ryggen

Nu är det dags att belysa ett symtom som ofta blir bortglömt. "Menvärk, magkramper och magproblem" är de som oftast pratas om men det finns ett annat som är minst lite jävligt. Som, för min del, är där varje dag. Det symtom som handikappar mig lika mycket som magvärken kan göra.

Ryggsmärtor.

Den är en lågt sittande smärta. Ligger vanligtvis i svanken/korsryggen och ställer till med plågor. Detta är en symtom som läkare lätt glömmer bort och kan till och med påstå att denna smärta inte alls har med Endon att göra. Men det räcker att läsa på ytte pytte minimalt så vet man att ryggont är väldigt vanligt. Ryggont som strålar ner i benen och upp mot skuldrorna. Som gör det svårt att gå, sitta och ligga.

Personligen har jag inte fått någon direkt hjälp mot ryggsmärtorna. Har naturligtvis mina Tiparol och Alvedon men ingenting som inte suddar sönder hjärnan på mig. Det har pratats om att jag ska söka hjälp hos Sjukgymnasten men de har också velat att jag ska vänta tills jag är piggare. Men efter allt jag läst känner jag mig peppad att gå in på "drop-in" snarligen.

Jag har letat runt på nätet och hittat några förslag på hur man kan underlätta ryggsmärtorna, många är nya för mig så jag vet inte hur pass "bra" de är. De tips jag hittat är:

• Rör på dig. Minst 30 minuter om dagen, så att du inte blir stel och därmed får ännu mer ont.
• Sök hjälp hos Sjukgymnastiken.
• Sök hjälp hos Kiropraktor eller varför inte Akupunktur.
• Stretcha.
• "Back on Track" ryggskydd.
• Medicinsk massage.
• Ligament salvor, som Aloe Veras "Heat Lotion" (går att köpas av Sanna, via länken) eller Apotekets "Tigerbalsam". Men använd inte Apotekets "Ormsalva" den är usel.
  

När jag letade runt på Biblioteket i Uddevalla hittade jag en bok om lindrande av ryggont. Där hittade jag några stretch övningar som jag nu gör varje dag. Allt för att lindra och mjuka upp svanken. Dessa övningar är helt ofarliga så länge man inte har någon skada i ryggen.

Jag bjuder nu er, mina kära läsare, på lite pinsamma bilder av min egna stretching. Men vad gör jag inte för er? (Jag kanske kan ha hittat på nya namn på övningarna för att roa mig själv) (kanske).

Räkan

Det enda du behöver göra är att härma ställningen jag gör på bilden. Jag gör alla övningar så många och länge om jag tycker känns behagligt. Glöm inte att sträcka ut armarna, för då sträcker det skönt längst hela ryggen.

Gungande Ägget

Nästa övning är så skön. Du ligger på rygg och drar upp benen mot magen. Ligg på ett mjukt underlag, som en matta. Sedan drar du åt dig benen så att du gungar lite fram och tillbaka. Detta ska vara rogivande.

Om du vill ta övningen ett snäpp längre så sträcker du ut ena benet, så att du kramar ett ben åt gången. Alternera. På detta vis stretchar du svanken ordentligt och detta kan också hjälpa om du inte har Endo men har en tendens att få "shopping ont". Alltså ryggont då du gått en längre tid.

Omvänd Magdans

Denna övning känns lite konstig att göra om man råkar ha en publik. Christoffer skrattar alltid åt mig. Men den är väldigt bra för svanken (och skrattmuskeln). Nu ligger du, fortfarande, på rygg, fast med båda fötterna i golvet. Sedan trycker du upp rumpan ifrån marken, bara en centimeter eller så. Sedan släpper du ner häcken och vinklar den istället neråt så att svanken släpper från golvet. Precis som en omvänd magdans gungar du svanken försiktigt fram och tillbaka.

Och ja, jag bjuder på bilder här också.

Puckelryggen

Denna övning glömde jag ta kort på. Tur var kanske det, med tanke på namnet. Nu ska du stå på fyra ben, stadigt och bekvämt. Sedan skjuter du rygg, som om du var en katt som blir hotad av sin spegelbild. Ta inte i så det gör ont, utan bara så att du känner hur det sträcker skönt. Sedan släpper du ner ryggen så att du svankar istället. (Tänk: R&B videos där sångerskan konstigt nog spontant börjar krypa sexigt som en påtänd kåt katt men onaturligt djup svank.) Jag brukar upprepa dessa åtta gånger.

Polkagrisen

Detta är min favorit! Den sträcker, knakar och är så skön. Den kan se lite krånglig ut men det är inte alls så farligt som det ser ut. Först går du den enklaste versionen (som inte funkar så bra på mig, för jag är "överrörlig").

Ligg på rygg med fötterna i marken. Sedan låter du benen mjukt falla åt sidan. Ha händerna och skuldrorna kvar i marken, så gott det går. När du legat på detta vis en stund så lyfter du upp benen igen och fäller dem åt andra sidan istället. Upprepa detta så många gånger du vill.


Den version som fungerar perfekt för mig är lite mer komplicerad. Ligg ner med vänsterbenet rakt och högerbenet böjt. Placera högerfoten bredvid vänsterbenets knä, ungefär. Sedan fäller du över högerbenet så att underkroppen vrider sig som en polkagris. Försök ha skuldror och händer i marken. När du legat på detta vis en stund fäller du upp benet och upprepar övningen, fast åt andra hållet. Supderduper skönt!


Det känns lite läskigt att lägga ut bilder på mig själv så här, då jag är mer än missnöjd med kroppen just nu. (Vilket går i vågor, på grund av hormonerna). Men ska inte gnälla om detta nu.

Det är svårt att veta vad man ska ta sig till med denna ryggsmärta. För mig känns det som att svanken vrider sig in i konstiga ställningar som gör att den vilken stund som helst kommer att snärta av. Som en torr gren. Krampliknande, strålande och obeskrivlig smärta.

Så detta är ett symtom som också måste pratas om och behandlas med respekt och rätt metoder. Nu sprider vi detta så vi tillsammans kan göra "Gungande Ägget" och prata om hur "Puckelryggen" egentligen känns.

Vill inte prata om det mer...

Det är lite svårt att skriva just nu. Inte så att jag inte har något att skriva om, snarare att det känns som upprepningar. Jag blir trött på min egna röst då jag upprepar mina biverkningar av sprutorna. Blir trött på att känna hur Endon ständigt finns där. Antingen är den i vägen som en stor fet stubbe eller så ligger den och lurar som "Fula Gubben" i skuggorna. Endon har gjort mig så illa att jag bara vill ignorera den. Den och de heliga underbara sprutorna som ska laga mig, men också gör min kropp till en alien.

Jag är trött på att ha rullstolen med mig varje gång jag går ut. Jätte led på folk som stirrar på Rullis och mig som om jag var en grön jätte bebis på en liten rosa cykel. Jag vill knappt se åt åbäket, även då jag vet att tack vare Rullis kan jag ta fler promenader än jag annars kunnat .

Jag vill inte skriva mer om de där värmevallningarna som får hela hjärnan att smälta. Huvudvärken eller smärtan i kroppen. Jag vill inte skriva om hur mina känslor går upp och ner som en hysterisk jojjo. Eller att jag gråter jätte ofta utan att ha en aning om varför.

Jag är så jävla less på att ha cravings. Cravings efter snask, salt, salt, salt, kaffe, cola, cigg, cigg, cigg, chips, nötter, salt, havregrynsgröt, snask, cigg, cigg, cigg, cigg, ge mig cigg för i helvete!!!!

Vill inte skriva ännu ett inlägg om hur ont min svank gör. Att sprutorna gör den ännu stelare vissa dagar. Att jag är trött på att vara en klimakterie butter akne klump som vaggar fram likt ett ägg.

Eller dela med mig att jag är skit sur på alla de människor som någonsin gjort mig illa. Jag vill berätta för dem hur de sårat mig. Saker de gjort fel. Maila ex som försökt trycka ner mig och göra mig osäker. "Vänner" som ställt kolossala krav utan att finnas där för mig. Släkt som ger mig skuld för deras mentala brister. Jag blir arg och vill ventilera. (Läs: Skälla)

Jag är trött på att hålla mig i skinnet och inte skrika rätt ut åt folk som är dumma.

Jag vill inte må illa mer. Vara så torr i näsan att den känns som sandpapper. Diarrén får gärna lägga av också. Eller förstoppningen. Ingen kan vara hurtig och glad med bajs som är såhär emo. Jag vill inte skriva om mitt bajs.

Sen är jag trött på att höra mig själv förklara hur biverkningarna på sprutorna alltid är värre direkt efter jag fått en injektion. Att de första dagarna (eller veckorna) kan vara piniga. Men att jag alltid känner mig piggare än jag gjorde innan sprutan, så fort jag får andrum att känna efter.

Jag orkar inte gnälla över min Endo just nu. För det görs ju framsteg. Jag borde ju egentligen bara vara lycklig att det blir bättre.

För jag blir bättre. Men det går så långsamt och tålamod har aldrig varit min styrka. Att ha femton ton med hormoner i kroppen gör inte det hela enklare.

Fast det ville jag ju inte prata om.

Vårds(lös)

Jag är så arg. Frustrerad till tårar. Sjukvården har den påverkan på mig. Ibland undrar jag hur vissa människors beteende på sjukhus eller vårdcentraler ens kan kallas för "vård". Vården på sjukhus, borde enligt mig, ha sin grund i trygghet, respekt och värdighet. Eller kanske bara lite simpelt folkvett?

Hur svårt kan det vara?

Jag har inte skrivit särskilt mycket de senaste dagarna. Haft lite olika anledningar men har framför allt haft svårt att få ner mina ord på grund av min oro för min mormor. Mormor Meeri ligger på sjukhus efter att hon blev dålig, ramlade och skadade sin axel-knöl-håle-grej (ja, det är det medicinska ordet för denna kroppsdel). Vi var rädda att hon fått en stroke och som myror samlades vi runt henne likt en sockerbit.

Till allas vår lättnad var det ingen Stroke. Antagligen hennes Diabetes. Men hon har brutit axel-knöl-håle-grejen och har förbannat ont. Min mormor är en riktigt fräck dam. Få människor pratar så mycket som hon gör (till och med jag ligger i lä där), hon vill inte oroa någon och trivs som bäst då hon hänger med sina finska vänner och spelar Bridge (eller "RRidds" som hon uttalar det).

Det känns så självklart att min älskade mormor ska få smärtlindring och omsorg nu när hon är så dålig. Visst låter det logiskt? Jag kan förstå (men inte acceptera) att jag inte fått den respekt som min sjukdom förtjänar eftersom de inte kunnat se vart jag haft ont. Men hon hade ju till och med fått en röntgen bild av läkaren där man såg frakturen.

Men inte ens det räckte.

Hon larmade och fick vänta flera timmar på att få Morfin. Hon larmade och fick ligga flera timmar för att få gå på toaletten. Hon blev ignorerad (eller otrevligt bemött) av sköterskor för att de ansåg att hon låg på fel avdelning.

Hon fick inte ens veta att hennes arm var bruten, utan mamma fick berätta det för henne.

Sedan vill de skicka hem henne, där hon bor ensam. Med bara en fungerande arm. Med diabetes som hon inte ens skulle kunna behandla själv med en arm. Och glöm nu för all del inte att den stackars kvinnan har ont. Djävulskt ont. Men hem ska hon.

Det är mer än tur att mormor har mamma och min moster Seija. De var redo att slåss för hennes rättigheter och kräva smärtlindring. De väsnades, diskuterade i äkta finsk anda för att deras mamma skulle få en värdig vård.

Men alla har inte så här fantastiska anhöriga. Alla patienter vågar inte säga ifrån, som min mormor gjorde. Man blir så utsatt som patient. "Om jag klagar nu, hur lång tid kommer det ta nästa gång jag behöver hjälp?"

När man åker in på sjukhus är man som minst morsk. Det är i dessa lägen som man inte orkar säga ifrån. Man är ju där av en anledning, och inte är det för att bråka.

Det är dags att vi säger ifrån nu! Inte bara för vår egen skull utan också för de som inte orkar kämpa emot. För de som är ensamma och så sjuka att de inte orkar. Så att det här inte kan fortsätta, så de inte kommer undan mer. De sparkar på oss som ligger ner, när vi väl kommer på fötter igen vill man bara lägga skiten bakom sig och gå vidare.

De kommer undan med alldeles för mycket, och väntar du för länge finns chansen att din anmälan inte räknas. För, i regel, brukar de inte utreda händelser som är mer än 2 år gamla. Alltså kommer Fitt-Barbro till exempel inte få någon konsekvens för allt hon gjorde mot mig, av den anledning att jag skjutit alldeles för länge på att anmäla henne.

Så hur gör man egentligen för att anmäla dålig vård? Man fyller i en broschyr och skickar in den till Socialstyrelsen. Eller så går man via sin patientnämnd.

Här hittar du information om hur man gör för att anmäla fel eller brister i vården.

Broschyren för att anmäla hittar du här.

Vill du hitta din patentnämnd, klicka dig vidare via denna länk.

Det är så synd att dessa oprofessionella, känslolösa, maktgalna idioter förstör ryktet för alla de fantastiska arbetare inom vården som gör ett makalöst jobb.

Mamma Mia

Christoffer har (tyvärr) inte alltid varit klistrad vid min sida. Alla som läser denna blogg vet att han är min stöttepelare och att jag kan piska Endon tack vare honom. Vilket naturligtvis leder dig till att undra: hur i helvete klarade hon sig innan de blev tillsammans?!

Jo, det ska jag svara på! (Så slipper du ligga sömnlös resten av ditt liv). Jag hade en annan klippa att klänga mig fast på som en härligt slemmig alg. En person som höll mig på båda fötterna (utan att kräkas) då vi svepte runt i Endo cirkusen. Många gånger fanns hon där med hjälp av sitt vassaste vapen; telefonen.

Alla ni som träffat henne hade vetat vem jag pratade om. För er andra; låt mig presentera Sirpa. Min fina mamma.

När jag tänker tillbaka på allt jag varit med om (f. Cr) (före Christoffer) har alltid min mamma stått vid min sida. Antingen på andra sidan luren eller fysiskt redo. Hon har inte alls fått den uppmärksamhet, här i bloggen, som hon förtjänar. Så nu ska ni få höra om min mamma och Endon. För hon har varit en av huvudrollerna, i denna drama komedi. (Ibland finns en skvätt av Rysare också).

Första gången vi förstod att något stod helt fel till, var konstigt nog inte under mina monster mensvärkar, utan då jag gjorde situps på en heltäckningsmatta i London. Egentligen borde den handlingen räcka för att få allvarliga fysiska men, eftersom den mattan var så skitig att när jag dammsög den så visade det sig att den var beige och inte brun (men guldiga medaljong mönster).

Men nog om den fula mattan, tillbaka till berättelsen: Min mage krampade ihop en stund efter min träning och direkt ringde jag (så klart!) mamma. Hon är undersköterska och har en omåttligt stor kunskap om allt. (Ibland misstänker jag att hon improviserar lite information, men hon brukar ha rätt) (om det inte handlar om hennes egna hälsa, då är hon alltid dödssjuk). På order från mamma besökte jag akutmottagningen i Ealing och så började hela Endometrios kaoset.

Mamma ville att jag skulle komma hem till Sverige, långt innan jag till sist gav upp och satte mig på det där flyget. Men hon pressade mig aldrig. Istället fick hon maktlöst höra om olika läkarbesök, smärtor och jag kan inte ens ana paniken hon måste ha fått då jag "försvann" (blev inlagt på ett annat stort sjukhus, helt oplanerat). Jag hörde aldrig av hennes fulla oro, men om vi säger såhär: Att pappa inte ströp henne var nog ett rent under.

När hormonerna "lagade" mig utan att vi fått något svar på varför, skakade vi av oss allt och gick vidare. Jag blev faktiskt så gott som lovad att dessa smärtor aldrig skulle komma tillbaka igen. Ja, du vet ju att man ska lyssna på sin gynekolog, de är ju experter.

Nu vet ni ju vad som hänt sen dess. Och här ligger jag på soffan med magkramper (tror att jag kan blivit magsjuk eller så är det biverkningar på Enantonen) och minns allt jag och min mamma har gått igenom. På alla stygga, maktgalna, känslokalla dårar som vi träffat inom den svenska sjukvården.

Hon höll mig sällskap under många av de där kvällarna jag blev iväg skjuten till akuten. En underbar människa att ha som sällskap då jag var rädd, liten och förvirrad av allt aj. I vanliga fall är min mamma inte känd för att hålla sig lugn och sansad då det är kris. Men de timmar vi tillbringade i allehanda väntsalar, där var hon min hjälte.

(Hon är allt bra att ha utanför sjukhus området också, men det lät inte lika pampigt).

Jag minns hur hon fått mig att skratta åt galna kvinnor som fått fnatt för att de inte får VIP behandling på Akutgyn, vi har läst sönder "Klimakterietant tidningar" från 1995 och hon har hittat på lekar (favoriten var då vi prickade snarkande munnar med små tuggade pappersbitar).

Ett annat bevis på hur fantastisk min mamma är, är hur hon berättar en av historierna ifrån ett av många sjukhusbesök. Hon skulle berätta att jag fått akuta smärtor och stod i väntrummet i 8 timmar lutad mot en brits för jag klarade inte av att vare sig stå eller sitta. När hon berättar om den kvällen/natten så får du veta att jag en kort stund kunde halv ligga i hennes knä, lutade all min vikt mot hennes överkropp. Och då säger hon med nästan glansigt stolt ögon: "Och du frågade du mig om det gjorde ont i min skuldra! Du som hade så ont!"

Det hon aldrig nämner är hur hon höll om mig, satt stilla som en staty och rörde inte en min även då hon hade en inflammerad muskel i skuldran (om jag inte minns fel) som hon tog starka värktabletter för. Hade jag inte frågat om hon hade ont hade vi fortfarande suttit där som en mänsklig knut, än idag. Den delen fokuserar hon aldrig på, jag vet inte ens om hon tänker på det, men jag gör det. Så osjälvisk är min mamma.

Men det räcker inte att brottas med att ens dotter har Endo, som mamma får man stå ut med en helt annan behandling från sjukvården. Jag kan inte ens räkna på fingrarna hur många gånger min mamma blev illa behandlad för att hon gjorde sin dotter sällskap till sjukhuset. Hon blev sedd på som om hon var sjuk, överbeskyddande och galen. Antagligen var det nog hennes fel att jag hade ont. Jag fick till och med kommentaren:

"Allvarligt? Du är 25 år gammal och har med dig din mamma!?"

Hade de blivit gladare om jag hade legat alldeles ensam i väntrummet, i fosterställning och på gränsen till att kräkas av smärta? Skulle jag kanske ha tagit bussen till akuten då jag har så ont att jag inte kan gå? Sen när är det fel för en mamma att stötta sina barn, hur gamla de än må vara?
Jag tycker att det är idiotiskt. Idiotiskt att de fått min mamma att känna sig spetälsk, då jag varit så dålig att jag inte klarat mig själv. Byter man ut mamma mot pojkvän så blir det ett jävla fjäskande mot honom. Är det bättre att han en kille som bryr sig än en mamma som stöttar sin vuxna dotter?

Men min mamma har ändå stått emot läkarvården. Hon har fortsatt kämpa för mig, med mig och åt mig. Hon gråter då jag kommer med goda nyheter, gråter då jag har det tufft och bölar om hon ser på Oprah. Kvinnan borde ha fått vätskebrist för längesen.

Det har varit en omställning för henne, nu när Christoffer har tagit hennes plats. Jag tror att det tog henne en lång tid innan hon slutade oroa sig för att jag var ensam, ledsen och rädd. Nu är jag aldrig det längre. Och det är enklare för oss båda två.

Jag har en ofantlig tur som har exakt den mamman jag har. Hon är rolig, tuff, godhjärtad och påhittig. Många gånger har hon lugnat mig då jag varit orolig. Och Christoffer är alltid redo att kontakta henne om vi blir förvirrade över något. Både min mamma och pappa är ständigt redo att rädda oss om vi behöver hjälp. De gör att Endon får ännu mindre makt.

Så, nu vet du lite om min mamma, Sirpa. Hon som skriker och pekar ut mördaren då hon är på bio. Hon som blir full på ett halvt glas cider. Hon som är besatt av Doktor Fille. Hon som har ett hjärta stort som universum.

Visst är det inte direkt konstigt att Jag älskar min mamma så...

I will expect the Spanish Inquisition!

Detta är Klimakteriehäxan som talar. Med känslor stora som överviktiga valar har hon nu helt tappat tålamodet då det gäller små saker här i världen som är orättvisa. Saker som folk lätt kan gnälla över. Saker hon själv har klagat på. Saker som får henne att se rött. Så rött, intensivt förbannad som bara en Klimakteriehäxa kan bli.

Jag har inget tålamod kvar alls för vissa beteenden längre. Det har aldrig varit något jag stört mig på tidigare men efter dessa (snart) 3 år med (så gott som) daglig smärta ser jag världen från en annan vinkel. Och via denna vinkel kan jag bli galet arg över vissa saker.

Låt mig presentera mitt första förbittrande objekt: Den ynkligt sjuka. Personen som har (till exempel) en redig förkylning, som har ont i kroppen och slem kletande ur halsen. Personen som har varit sängliggande i två dagar med feber. (Inga onda känslor här än. Men...) Denna person gnäller som om han/hon var på sin dödsbädd men vägrar ta någon form av värktabletter för att lindra sina besvär. Inte ens Alvedon. Inte ens om personen vet att denna lilla tablett kan ta bort alla symtom.

Detta gör mig fullkomligt tokig av irritation! Det känns som ett hån mot oss som trycker i oss så starka mediciner att vi kan bli beroende av dem, allt för att bara få några timmar utan smärta. Vi som hade gett vår högra hand för att kunna ta en endaste jävla Alvedon för att slippa våra besvär. Vi som avundas att er sjukdom kommer tyna bort av sig själv. Ta era helvetes värktabletter om ni är sjuka, helt enkelt! Det är det som de är till för!! (Sen kan det gnällas, för nu har du gjort allt i din makt för att slippa dina besvär).

Men om du inte vill ta Alvedon, så sluta gnälla! Vill du ha ont, tror du att du är duktig som väntar in i det sista med att medicinera eller har du någon knepig princip från 1600-talet att det är bättre att härda smärta? Om så är fallet, lid i tystnad! Kan jag hålla mitt sjukdoms gnäll under kontroll så borde du kunna det under en ynka förkylning.

(Icke-Klimakterie-Elin vill nu så klart tillägga att: Naturligtvis är det jävligt att vara sjuker och man jämför aldrig sin smärta med någon annans då man är febrig och äcklig. Men, för att vara övertydlig, det är de som gnäller och som vägrar använda uppenbara hjälpmedel som gör mig tokig.)

Nästa sak denna person kan göra, som skulle göra mig förryckt, är att säga följande mening:

"Nu orkar jag inte mer, jag ger upp . "

Detta är ord som slängs fram och tillbaka lika grundlöst som då man sa "Jag Älskar honom" om varje kille med page, då man gick i mellanstadiet.Jag säger inte att jag har varit med om det värsta en människa kan, här i livet, men jag vet att det krävs mer. Visst kommer man till en punkt då man känner att magsjukan tar musten ur en och att man inte orkar kräkas mer spagetti nu. Men det är en helt annan sak...

Att komma till den gräns att man faktiskt är på väg att ge upp kräver så mycket mer. De flesta vet inte hur det känns att komma till den nivån att man fysiskt inte orkar mer. Att man psykiskt är så utpumpad att man får panikångest för att smärtan inte tar slut. Och sedan fortsätter det ändå. Om och om och om och om och om igen.

Sen kan vi avrunda med en samling av kommentarer som gör att jag spyr galla (inte bokstavligt talat) (min hjärna kräks galla).

"Fy fan, jag höll på att bli galen! Jag var tvungen att vänta på akuten i två timmar, jag borde stämma dem!"

(Jag har väntat på akuten i 9 timmar, stående lutande mot en brits eftersom jag inte kunde vare sig sitta eller ligga ner av smärta. Under mina otaliga akutbesök så har jag i alla fall fått vänta 4-5 timmar innan jag fått möta en läkare. Minst.)

"Du kanske bara ska vara lite mer positiv, då skulle du säkert ha mindre ont!"

(Och hur skulle denna person inte kunna se detta som en förolämpning? Jag tror att de flesta som känner mig anser att jag är en glad tjej. Skulle jag bli mer käck hade jag väl sett ut som en Disney figur.)

"Så, det är bara mensvärk alltså?"

(Spring. Spring fort din lilla fitta för jag tänker slå sönder dig.) (Utan-hormoner-Elin hade sagt: Nej. Men Du har uppenbarligen inga stora problem med mensvärk ser jag.)

Just nu är dessa de värsta irritationsmomenten. Det finns säkert många fler som jag inte kan få in i min arga lilla hjärna just nu. Jag är väl helt enkelt trött på det där onödiga tjatet. Det där tjatet som bara vill ha uppmärksamhet.

Även då till och med en KlimakterieHäxa kan klaga i onödan så skyr jag den där ömkande uppmärksamheten likt ett brinnande bål.

Om jag varit i en Monty Python sketch hade garanterat Spanska Inkvisitionen varit ute efter denna KlimakterieHäxa. Men jag hade absolut förväntat mig dem, efter detta inlägg.