TV-Shop är i maskopi med Endon

Fick en träningsmaskin av min morfar, Seppo. Han ville inte ha den längre. Efter snart två år med kronisk värk har jag tillbringat pinsamt många nätter fixerad vid TV-shop. Jag har velat ha allt från ”Proactive” mot finnar, minderalsminket "Sheer Cover" som ”får mig att se ut som en filmstjärna” , ångstrykjärnet "Tobi" som kan platta ut gardinerna utan att ta ner dem (även då jag aldrig strykit mina gardiner i hela mitt liv) och sist men inte minst Trampträningsmaskinen som kommer få mig så platt, muskulös, lycklig, frisk, vacker och solbränd (?) att alla kommer vända sig om efter mig som om jag var en enhörning som trippa ner för kungsgatan. Och nu fick jag den. Bara så där.

Jag testade den första dagen. Tog ut mig och låg sen och tittade på TV-shop i tre dagar tills jag var någorlunda rörlig igen.

Men jag hade en ny plan! Om jag bara använde den en stund och slutade innan det gjorde ont så kunde det kompensera för de dagar då jag inte klarade av att promenera långt. Så i förrgår stod jag där och trampade och drog i handtagen igen. Svetten flöt och jag var glad som ett troll på trollkalas.

Men redan på kvällen kändes det inte rätt. Endon var stygg. Värst blev det under natten och morgonen då jag vaknade om och om igen. Smärtan var så retsam att jag drömde att jag födde barn. Imorse vaknade jag vid halv åtta och var så trött efter en flaxig natt. Det var då jag fick acceptera att jag helt enkelt måste hålla mig borta från ”hård” träning tills jag kommer till smärtkliniken och förhoppningsvis en sjukgymnast.

TV-shop är fortfarande där och lockar med sina guldskimmrande varor och alldeles för glada ansikten. Trampmaskinen står i sovrummet, i skammvrån.

Kanske borde försöka få tag på det där ångstrykjärnet istället? Har aldrig sett det förut, men våra gardiner är faktiskt väldigt väldigt skrynkliga.

Smärtbrev och "kreativa" projekt

Nu jäklar händer det saker! Jag fick en stor bunt med papper från smärtbehandlingsenheten (som var det korrekta namnet) i Uddevalla idag. Detta brevet kom fort som en torpet riktad mot en rysk ubåt. Istället för snigelbrevet från Uppsala som jag antagligen aldrig kommer att få.

Det första som står är: ”Följebrev” (låter toppen bra!). Rent citerat står sen följande:

”Vi skulle uppskatta om Du kan svara på bifogat frågeformulär och tillåtelse att rekvidera journalkopior från andra vårdinrättningar. ..”

I ett senare papper förklarar de att de vill ha dessa journaler för att kunna ”göra en så god bedömning som möjligt”. Det låter väldigt lovande!

Jag har en vecka på mig att ha det skickat. Det är underbart att något händer så fort! Och att de vill att jag ska skynda mig gör mig helt salig. Först ska jag markera på en manlig (hm..) tecknad kropp var jag har ont. Alltså kan de tro att jag har ont i testiklarna om jag råkar slinta med pennan lite. Stort ansvar ligger på mina axlar.

Sen ska jag förklara min smärta mer tydligt. Kort historia om hur det började och sen mer ingående information. Frågor som:

Hur påverkas din smärta av värme? Lindras? Oförändrad? Förvärras? Vet ej?

Hur blir det om du sitter upp i 15 minuter? Lindras? Oförändrad? Förvärras? Vet ej?

Vad tar du för värktabletter?

Vad tror du det är som är fel?

Har du testat akupunktur?

Har du andra symptom förutom smärta, som sockerdrickskänsla?
(Nej, men lite Coca Cola light blir det på fredagar.)

Gillar du långa promenader i skogen och dricka ett glas vin framför en bra film?
(Eller kanske inte just den frågan) (men den hade varit väldigt kul).

Det är faktiskt lite konstigt, jag får lite prestationsångest. Det känns som ett prov som i skolan och jag vill verkligen svara rätt och få MVG. Tvivlar på att dessa frågor har ett ”rätt svar” däremot men det känns väldigt skönt att kunna dubbelkolla allt med Christoffer. Jag har en väldigt effektiv förträngningsförmåga som hade gjort Freud stolt.

Smärtbehandlingsenheten verkar väldigt bra i alla fall!

Annars har Fröken Jävlar Anamma varit i full rulle. Ryggen har inte varit lika käck men jag har försökt att göra sånt jag orkar hemma i lägenheten istället. Så jag har sytt ett överkast. Problemet med hela syprojektet är att jag egentligen inte kan sy.

Det enda jag egentligen har lärt mig är det min syslöjdslärare lärde mig på Valboskolan i högstadiet. Och i ärlighetens namn lyssnade jag inte så mycket i ren protest (jag fick ju varken sy en stor Ior eller en medeltida klänning med guld dekorationer) (eller en dräkt som skulle kunna användas i Xena serien) (eller läderbyxor) (ställde ju inga stora krav) (hade bara en tydlig tyg-vision som aldrig fick utlopp) (ja, jag hade en speciell klädstil vid den åldern).

Men jag hade bestämt mig för att sy ett överkast så jag klippte frenetiskt sönder allt som gick i grått och fyra dagar senare var det klart. Jag är faktiskt riktigt stolt, det tog många timmar och en hel del frustration då jag varit tvungen att ligga i soffan istället för att svära åt symaskinen. Men den blev klar och jag stolt!

Tyvärr råkade jag bli lite väl kreativ och började pynta allt som kom i min väg. Jag får tyvärr bjuda på denna mycket underliga scappade burk som ska stå bredvid min säng. Det är en burk som jag ska lägga mina använda linser i istället för att slänga dem på golvet (vilket jag naturligtvis aldrig skulle göra ändå).Nu har jag alltså en läskigt pimpad alvedonburk som är det första jag ser då jag vaknar på morgonen.
Borde kanske hindra vissa av mina projekt men samtidigt är det så skönt för knoppen att pyssla medan man väntar på att någon ska fixa kroppen! Döm inte min "Godnatt Lins burk" för hårt, jag har alldeles för mycket fritid.

Jävlar Anamma på Liseberg

Äntligen vaknade Fröken Jävlar Anamma till liv igen. Jag har verkligen saknat henne. Hon har funnits där i utkanten då det gällt att pressa mig fysiskt, att göra mer än jag orkar. Men då jag bara fick mer ont av det skämdes hon och gick på semester. Nu är det dags igen och jag känner hur energin sprudlar i mig.

Innan jag hamnade i denna sinnestämning gick jag igenom en ordentlig kraschlandning. En kort men intensiv gråt, ”varför”, "vad ska jag ta mig till", ingen behandling panik, gråt. Men det kändes inte så produktivt så jag ringde Doktor Duktig istället, han har en tendens att ha bra svar på konstiga frågor och så kunde jag ju också dissa Dexofenen (jag är säker på att kamelbajs hade gjort med nytta). Doktor Duktig är tyvärr på semester till slutet av augusti. Och det var då Fröken Jävlar Anamma stod och knackade på dörren.

Det är ju absolut ingen ide att deppa då det bara är destruktivt. Endometrios kliniken lär ju inte känna av mina deppvibbar och ringa mig och erbjuda en behandling. Det var dags att hitta lösningar på Endo-hindren och göra på något oväntat, galet och bara rakt igenom: Skit kul.

Så vi åkte till Liseberg. Egentligen en helt galen sak att ge mig in på men jag vägrade acceptera det. Min släkt från Norrland, mina givmilda föräldrar (som sponsrade oss) (tack igen!), lillebror Niclas och storebror Dan plus go ungen Jonathan hade redan planerat att åka. Även då vi tog beslutet dagen innan vi åkte så var det det närmsta vi kommit ett spontan äventyr på evigheter! Detta belönades med en spontan ”Vi ska åka till Liseberg”-dans och sång. Det var episkt.

Så helt plötsligt satt jag i en flashig röd rullstol med åkturer swishande runt mig och folk gapskrikande av skräck och förtjusning. Det luktade Liserberg. Christoffers breda leende var matchat med mitt. Det kändes overkligt, vi var äntligen på Liseberg tillsammans för första gången!

Den behandling man får på Liseberg som rullstolsburen är helt makalös. Jag kände mig riktigt skamsen först. Det kändes som att jag fuskade. Men alla i mitt sällskap sa att jag aldrig hade klarat av en dag där utan Rullis. Jag hade inte klarat av en halvtimma i kö utan att kollapsa. Utan Rullis hade mitt besök varat två timmar, max.

Så jag och Christoffer fick använda special kön, vilket innebar: Ingen kö alls. Aldrig förr har jag tänkt på var rullstolsbundna tar sig fram till Balder. Eller hur det är tänkt att man ska kunna åka Flume Ridens galna stockar. Jag åkte flera olika roligheter men orkade inte alls lika mycket som jag vanligtvis hade gjort, men det gjorde ingenting. Vi spelade på godishjul och vann till och med en stjärnvinst, giganto Tobleronen, tillsammans med min stora kärlek. Jag njöt av att se mina släktingar bli nerblötade i Kålleradon och se Jonathan stolt åka Cykelturen själv. Framför allt var jag så lycklig att jag kunde vara med. Låter kanske konstigt men sittandes i Rullis med Christoffer klappandes på mig kände jag mig friskare än på länge, jag var delaktig.

En heldag på Liseberg! Jag trodde inte att jag skulle få uppleva det förrän tidigaste nästa sommar. Men tack vare Rullis, Christoffer och mina snälla föräldrar upplevde vi ett makalöst äventyr. Precis då ett äventyr var som mest otroligt och uppskattat. Jag hade det så tokigt roligt!

Denna dagen lärde mig väldigt mycket! Om jag använder Fröken Jävlar Anamma rätt är hon en stor tillgång. Och varför deppa då man kan åkta till Liseberg i en Rullis?

Trött men lycklig i Rullis.

Rehab för chocken

Jag tror att jag är och har varit i chock. Har inte velat ta in allt som hänt. Inte orkat ta tag i saker som borde göras. Har hållit hela Endometrios klinikens svar på en armlängds avstånd för att kunna ta igen mig efter natten utan smärtstillande. Det har känts som om jag varit överbelastad. Behövt tid att samla ny energi och lägga helvetes natten bakom mig.

Jag är inte riktigt klar ännu. Det blir enklare för var dag som går. Börjar till och med känna mig rastlös! Det är ett super bra tecken på att jag snart är igång igen.

Då ska jag prata med Doktor Duktig igen och se vad vi kan hitta på. Och den otroligt sköna tanken som ideligen maler på i bakhuvudet är att medan jag samlar mig kommer jag närmre Smärtenheten (tror att min remiss kommer vara till den mottagning som jag linkat till men är inte säker). Även då det känns hopplöst emellanåt så står jag i varje fall inte still.

Nu ska jag fortsätta min själsliga och kroppsliga behandling med god dricka, snask och (förhoppningsvis) bra film.

För att garantera framgång ska jag gosa med min pojkvän, han är rena hälsopillret

(fast med en mohawk på toppen)

(konstigt piller det hade varit)

(och med vackra ögon som växlar mellan gröna, grå och blå)

(piller med ögon?)

(fasiken vad läskigt det låter)

(vad fel det blev nu)

(Christoffer är som ett livslevande lyckopiller)

(fast inte i pillerform)

(bara för att vara tydlig).

En av de värsta nätter i mitt liv

Låter dramatiskt, jag vet, och det vad det ta mig fan också. Först allt vel med Endokliniken (som jag inte har ork att ens tänka på idag) och sedan problem med mina värkstillande. Man skulle inte kunna tro att en starkare tablett skulle kunna vara så stygg. Trodde att den skulle vara som Alvedon slogan: Om man är stor och stark måste man vara snäll.

Vi tog helt enkelt förgivet att Dexofen skulle vara stor och stark, som sitt syskon Tiparolen.

Dexofenen fungerade inte alls på mig. För första gången på väldigt länge fick jag uppleva exakt hur ont jag har utan medicin som stillar. Eller så har jag det ännu ondare och Dexofenen lugnande det något, jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att jag hade det så fruktansvärt ont igår kväll och natt. Det var första gången jag varit på gränsen till panikångest en hel natt.

Kortfattat så älskar jag mina trogna Tiparol. Även om de inte tar bort all smärta jämt så gör de otrolig nytta! Tack vare dem kan jag ligga här nu, helt stilla och se på piss dålig TV.

Men vad jag hade gjort utan min underbara Christoffer, det vet jag absolut inte! Han fick kämpa som ett djur för att distrahera mig eller ens kunna komma i kontakt med mig. Han är den starkaste, mest godhjärtade och underbara människa som finns! Att jag har fått denna perfekta man gör att mitt liv, även med dumma Endo, är fantastiskt.

Sen har jag också min härliga familj som jag kan ringa när som helst. Det känns väldigt bra att veta att de kan hjälpa oss med saker idag. Nu har jag ju också min underbara släkt från Norrland här! Men jag tror att jag ska fixa till mig innan jag träffar dem. Just nu ser jag ut som om jag inte ens hört talas om en dusch.

Känns som att jag blivit överkörd av en lastbil. En stor, fet lastbil med horn och huggtänder. Visst är det förjävligt då det händer?

Diagnos “Okänd”

Har du någonsin haft en riktig magkänsla att en viss sak ska hända? Jag hade en väldigt ihärdig sån då det gällde mitt brev från Uppsala. Men det kändes så ologiskt, det var säkert mina hjärnspöken som var igång igen. Ibland är det verkligen inte kul att kunna säga: ”vad var det jag sa?”

Jag vet inte hur tydlig jag har varit hittills med att jag faktiskt inte har en diagnos än. Eller om jag ska ge en riktig bild av det hela så har jag fått diagnosen Endometrios ungefär åtta gånger men det är aldrig någon som har kunnat bevisa det. Jag antar att min Endo är väldigt blyg. Eller helt enkelt yttepytte liten. Eller i livmodern. Eller eller eller.

Det är ändå fakta som har lett till att jag, alla runtomkring mig och min Doktor Duktig vet att det är Endo som jag har. Så gott som alla symptom stämmer in. Jag har en sjukdomshistoria som stämmer. Samtidigt har en hormonbehandling gjort mig "frisk" för fem år sedan. Men det enda problemet är att Endons fula nylle aldrig synts på någon undersökning.

Idag pratade jag med min underbara Doktor Duktig och blev sittandes chockad med luren i handen efteråt. Min magkänsla hade haft löjligt rätt och det kändes inte alls bra. Det kändes konstigt. Helt fel.

Endometrios kliniken vill inte hjälpa mig. Brevet jag väntat på som en idiot har inte kommit till mig men min doktor har de kontaktat. De hittade inga Endo-härdar på min magnetröntgen och kan därför inte ”gå vidare med behandling”. Jag fattade verkligen ingenting, Endo-doktorn sa till och med att man ”inte kan se allt” på en sån undersökning och att Endo kan finnas i livmodern. Men eftersom de inte ser den gör de ingenting. Jag har uppenbara ”smärtcentrum” i underlivet och svår smärta (och all annan symptom) men tydligen räckte inte det som bevis.

Jag kan väl ändå inte vara den enda kvinnan som har Endo som inte går att se med blotta ögat?

För att få lite extra råd har jag mailat Endometriosföreningen för att se deras åsikt av det hela.

Det som gjorde att jag inte bröt ihop av denna information var att min fantastiska läkare Doktor Duktig direkt sa att han ska skicka mig till en ”smärtenhet”. Han vill göra allt för att jag ska bli smärtfri och det ger mig hopp. För första gången blir jag inte helt övergiven av min läkare då jag börjar bli extra ”krånglig” att laga.

Han skrev också ut Dexofen mot den tilltagande smärtan för att testa om den fungerar bättre än Tiparol.

Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska känna eller göra just nu, den behandling som jag längtat så efter är inte påväg. Blir bara mer och mer förbannad ju mer jag tänker på det. Att få rätt vård i Sverige är verkligen inte självklart.

Endo nerver gör det tuffare

Det är dags att acceptera läget. Mina värktabletter funkar inte alls bra längre.

Jag har försökt att inte se illavarslande tecknen men nu är det så uppenbart som om en dinosaurie satt på mitt huvud. Det är svårt att ignorera en dinosaurie på knoppen. Doktor Duktig sa att jag skulle ringa honom om jag behövde mer hjälp med medicineringen. Det är helt enkelt dags nu.

Visst känner jag en viss förbättring smärtmässigt, ska inte dissa Tiparolen helt, då de fungerar så fungerar de verkligen. Men det tar inte lång tid innan min gång blir en vaggande flodhästs eller jag står ihopvikt över min egen mage som en mänsklig bok. Det gör ont igen.

Fosterställning, värmedyna och frustration är fortfarande en stor del av min vardag.
Jag ska erkänna att det faktiskt är en aning irriterande nu, som en mega stor fluga som sätter sig i ens nylle då man försöker sova. Oftast kan jag inte åka för långt hemifrån och det känns konstigt då jag och Christoffer kommer på att jag inte haft en smärtfri dag sedan December. Men det ska det bli ändring på! Det är ju min och Doktor Duktigs plan! Endo arbetar verkligen inte bra i grupp, den borde gå en kurs i samarbete.

Det största problemet med smärtlindringen är att jag har flera olika former av ont men det är framför allt en som inte går att medicinera bort. Jätte konstigt tyckte jag i morse. Nu vet jag bättre. Det onta gör ont högre upp i magen och hugger och är en riktigt skarp smärta, en sådan som får en att kippa efter andan och tappa förståndet. Tiparolen funkar inte och då gäller det att använda sig av ”happy thoughts” och distraheras så gott det går.

Denna skarpa smärta kommer lite hipp som happt. Ibland då jag ätit och ibland bara för att jag finns till. Men jag surfade in på en australiensk hemsida gjord av en läkare som är expert på bland annat Endo smärta som heter "Help with Pain". Där har jag fått en stor dos med ”aha!” upplevelser och idag fick jag ännu en. Den jag hittade idag handlade just om dessa huggande smärtor.

Anledningen till att jag (och mina Endosystrar) kan få magkramper står tydligt på deras sida men jag gör en sammanfattning på svenska här:

“Skarp och huggande smärtor är väldigt vanligt hos Endometrios patienter. Det betyder att nerverna i buken har blivit förändrade. Nerverna skickar smärtsignaler till hjärnan utan någon anledning utan tolkar fel.

Problemet är INTE i ditt huvudet, det är i dina nerver. Kvinnor med detta problem vaknar ofta upp på nätterna med en skarp smärta och känner sig kraftlösa av smärtorna. Denna smärtan kallas för neuropatisk smärta.

Du har antagligen redan insett att de flesta normala smärtstillande inte fungerar mot denna smärta. Ingen operation kan lösa detta problemet men det finns speciella mediciner för att få nerverna att agerar bättre. Neuropatisk smärta kan också skapa uppblåsthet, huvudvärk och ömmande punker vid musklerna runt dina skuldror.”

Jag sitter som en guldfisk och gapar av denna information. Om Christoffer masserar vissa punkter på mina skuldror stönar jag i ren Meg Ryan anda. Men samtidigt undrar man ju hur man ska lösa det här problemet. Svaret hittade jag på samma hemsida.

”De goda nyheterna är att det finns lyckade hanteringar av detta med en kombination av:

- Medicinering.
- Träning (börja försiktigt annars kommer det bli värre i början)
- Regelbunden jämn sömn (vilket blir enklare då du är medicinerad)
- Lösa eller bli av med stress i ditt liv.

Stress skapar inte problemet men det kan reta upp det.”

Naturligtvis började jag leta efter de olika mediciner som hemsidan rekommenderar, särskilt nu när jag ska prata med Doktor Duktig om Tiparolen.

Jag blev aningen chockad då de första jag hittade var mediciner mot Epilepsi. Ergenyl och Gabapentin Actavis hette två och ju mer jag läste fann jag att den också kunde användas mot kronisk smärta. Det känns ändå lite läskigt. Epilepsi medicin låter så... kroniskt och sjukt.

Sen läste jag om Tryptizol. Där blev jag ännu mer förvirrad. Den är mot ångest, depression och lugnande. Det kändes riktigt ironiskt då kvinnan insisterade att smärtan inte satt i huvudet men i nerverna. Sedan stod det också:

"Tryptizol kan även användas vid sängvätning hos barn över 7 års ålder (endast kortare tid)."

Samtidigt stod det att de användes mot kronisk smärta för de hämmade nervernas impulser. Jag har hört talas om det innan, först från min goda vän Mikkiz som pluggar till sköterska. Ändå var det nu väldigt läskigt. Håravfall, svårighet att orientera sig samt kontrollera muskelrörelser stod som bieffekter (plus magsmärtor). Ironi igen.

Men det finns säker andra mediciner som kan hjälpa (och bieffekterna ska man ta med en nypa salt, bara Alvedon har ett dussin) och även då medicinerna känns grymma så är ändå Endon grymmare. Tanken på smärtfrihet känns främmande och efterlängtat.

"Help with Pain" är väldigt intressant sida men jag tar det ändå med en nypa salt. Allt jag undrar över ska jag prata med Doktor Duktig om. Och medicinerna ska han också sköta, duktig som han faktiskt är.

Jag måste understryka att man aldrig ska mixtra med sina mediciner utan att ens doktor rekommenderar det. Personligen hoppas jag att vi ska hitta någon lite starkare tablett att boosta Tiparolen med då jag behöver det, men det är Doktorn som bestämmer.Vi får se hur det går, något ska ju hända i alla fall!

Men ser ni en flintskallig vaggande flodhäst haltandes som en pirat som förvirrat cirkulerar samma område, då vet ni i alla fall att det bara är jag som är ute och går.

Rullstolsbunden i en Ark

(Mitt internet har krånglat så jag har inte haft någon kontakt med bloggen på alldeles för lång tid. Jag har verkligen saknat att skriva här. Nu kommer äntligen en uppdatering, den är lite gammal men jag hoppas du gillar den i alla fall!)

Sköldpaddor som pussas, röda pandor som sover högt uppe i trän, grodor som är stora som gamle karlars nävar, renar som ser ut som John Travolta, vargar som lockar stockholmare till sig likt bin till socker och en väldigt konstig järv som gallopera som en tusenfoting. Allt detta såg jag fram emot så mycket i måndags kväll att jag ivrigt vaggade fram och tillbaka mellan garderoberna och vardagsrummet medan jag packade och förberedde allt. Som då man var liten och skulle till Liseberg la jag fram kläder vid fotändan av sängen innan vi la oss för att sova. Och precis som på julafton var det väldigt svårt att somna.

Antagligen var jag och två åriga Jonathan lika exhalterade över vår stora äventyrs dag på Nordens Ark.

Jag och mitt livs kärlek Christoffer har inte kunnat göra heldags utflykter på väldigt länge så denna resan kändes som en jätte stor härlig fläkt i ett kvavt rum. Vi är väldigt spontana människor som behöver små äventyr. Att Endon varit så tuff de senaste veckorna har varit en gnutta frustrerande. Nordens Ark kändes som en lyxkryssning genom Karibien.

Mamma och pappa planerade denna storslagna upplevelse och då hon berättade om sin plan blev jag direkt nedslagen. Det finns inte en chans att jag fixar att gå runt mer en en timma åt gången. Och som det ser ut nu tar det lång tid innan smärtan lugnar sig, framför allt om jag har överansträngt mig.

Men så kom hon med en oväntad lösning på mitt problem. En rullstol.

Min första reaktion var att det var ju fullkomligt tokigt. Jag kan ju röra benen, jag kan gå, jag har ingen rätt att sätta mig i en rullstol och bli knuffad överallt. Tänk om en ”riktig” rullstolsbunden ser mig, de kommer ju direkt se att jag är en faker! Det kändes idiotiskt. Men jag lovade att överväga det.

När jag pratade med Christoffer hade jag redan börjat smälta iden. Då han påminde mig om de yttepytte små rådjuren och den röda pandan visste jag att jag var tvungen att se dem.

Vi kom fram till Nordens Ark och det var härlig varmt och alla var på gott humör. Redan efter vi kom innanför grinden var ryggen helt galen och jag satt i rullstolen och visste inte vad jag skulle göra med benen. Skulle jag låtsas att jag inte kunde röra dem? Borde jag sitta blickstilla? Blir inte jag väldigt tungt att knuffa runt på?

Men då Endon verkligen kickade igång var det helt klart värt blickarna man fick (en unge stirrade så mycket att jag var orolig att hans ögon skulle ramla ut) (till och med vuxna agerar lite underligt runt en person i rullstol, antingen finns man inte riktigt eller så flinar de konstigt och sorgset).

Jag hade det verkligen jätte kul och det var så skönt att sätta sig ner då jag inte klarade av att röra mig mer. Naturligtvis gick jag så mycket som jag orkade, i många omgångar, men jag hade aldrig fått se järven, den stirrande ungen eller John Travolta renen om det inte var för min mammas plan.

En gnutta frustration

Det där brevet styr mitt liv. Det enda som ideligen ligger och pyr i min hjärna är brevet. Jag blir ovanligt allert och flyger upp direkt då jag hör det där dunset ute i hallen. Jag har till och med börjat stirra ondskefullt på brevbäraren då hon misslyckats att ge mig rätt post. Med andra ord börjar jag bli lite lätt frustrerad.

Jag är inte känd för mitt tålamod och Endon har tvingat mig att jobba på den bristen. Men efter att ha ihärdigt inväntat läkarbesök efter läkarbesök och det enda som står emellan mig och en behandling är ett ytte pytte litet brev så har tålamodet helt tagit slut. Sista droppen. Bägaren är tom. Snipp snapp slut. Alla vägar leder till Rom. Det är inte du, det är jag. The End. Jag vill helt enkelt inte ha det så här mer!

Jag vill ha mitt brev och jag vill ha det nu! Inte imorgon utan nu! Det ska ramla in genom mitt vardagsrums fönster och landa i mitt knä för att också öppna sig automatiskt. Eller så hade jag bara blivit glad om jag helt enkelt fick ett svar innan jag tappar förståndet.

Det handlar egentligen inte om ett brev i sig. Det handlar om att Endo-värken eskalerar och jag börjar få det svårt att göra saker jag tidigare kunde. Promenader ner på stan, följa med till Torp eller bara göra en tvätt är mig övermäktiga. Jag får mer ont och jag blir frustrerad på att det finns en lösning så nära som kan vända på förloppet. Smärta är frustrerande, alla ni med dundrande förkylning just nu vet hur knepig i huvudet man blir om man haft ont ett tag. Ibland klarar jag röra på mig, ibland inte. Luriga jävla Endo.

Sen tar inte Tiparolen som den ska. Det är ju rätt så logiskt eftersom jag har mer ont än tidigare. Naturligtvis har det blivit enklare då jag kan ta tabletterna tätare och fler men samtidigt kommer attackerna så snabbt att jag inte alltid hinner medicinera dem i tid. Mornarna är också fortfarande löjliga, med mitt dåliga morgonhumör och samtidigt spökar Endon som Laban.

Detta leder till att jag inte kan göra det jag vill då jag vill (vilket varit mitt ständiga problem) och jag blir tokigt rastlös. Endon styr min dag med en hjärnhand (eller livmodershand kanske det skulle heta) och nu har den mer kontroll än tidigare. Det innebär tyvärr också att jag får det väldigt svårt att planera saker och ting. Det enda jag vet, så som min vardag ser ut nu, är att jag måste vila varje morgon. Sedan kan jag röra mig ungefär två timmar och sedan måste jag ligga igen. Senkväll brukar bli sig aningen bättre, men då är jag så trött och groggy på Tiparolen att jag knappt är förmögen att göra något vettigt. Har jag haft ont hela dagen blir jag väldans trött efter den persen också.

Jag blev så otroligt ledsen då jag och Christoffer fick se sanningen i vitögat att vi inte kan åka på hans mosters sextioårs födelsedags kalas. Det är för långt att åka och det gör fruktansvärt ont att åka bil då det krampar och svanken vrider sig. Hade hoppats att tankekraft skulle hjälpa mig få en paus i Endon om bara för en dag. Det gör mig också frustrerad.

Sedan tar min frustration ut sig på helt andra saker. Som bankmannen på Swedbank som tog emot oss då vi behövde nya bankkonto utdrag. Han var hånande, fånig, maktgalen och helt menlös. Men ändå låg jag i bilen på parkeringen vid Willys och muttrande funderade ut bra svar jag hade kunnat ge honom. Och Christoffer hade blivit stolt. Och alla hade applåderat. Han hade bett om ursäkt och vi hade fått 100 000 kronor som ursäkt från banken. Fast mest skällde jag bara.

Mest blir jag ändå frustrerad på min frustration. Jag vet att ingenting blir bättre av att jag stressar upp mig och blir upprörd. Brevet kommer inte fortare bara för att jag vaktar brevinkastet. Jag kan inte styra över min vardag just nu men jag vet att jag kan göra det bästa jag kan utav situationen. Men ändå tappar jag fattningen ibland och vill bara skrika rakt ut. Fast skrik och gap gör ju inget bättre... Coca Cola light däremot och en puss från Christoffer lindrar en hel del.

Imorgon är en ny dag och jag ska göra mitt bästa att inte strypa brevbäraren.

Midsommar hälsning

Jag vill önska er allihopa en underbar midsommar! Drick inte för mycket, ät inte mer än magen klarar men busa!! Dansa runt den upp och nedvända penisen (även kallad "midsommar stång") och sjung små grodorna. Med andra ord, ha riktigt kul!

Och ett stort grattis till min pappa som fyller år idag! Det är väldigt skönt att han har kommit hem från Kina. Mamma ser ut som om hon tappat bort sin högerarm då han är borta.

Vi ska hem till mamma och pappa, fira lite och sedan ha en chillad härlig midsommar med två av mina bröder och min brorson. Grilla och ta det lugnt. Det känns verkligen som den perfekta midsommaren.

Glöm nu inte att plocka sju olika blommor vid midnatt (ni måste vara tysta!) och sedan lägg dem under kudden. Ni kommer drömma om er blivande make. Jag vet ju redan vem han är, men jag kan ju alltid plocka blommor bara för att försäkra mig om att jag ska drömma och Christoffer inatt.

Från mig till dig:

Glad midsommar!

Räddninspatrullen

Det är många faktorer i mitt liv som gör att jag inte blir nere av att kämpa med Endon varje dag. Jag har nämnt min underbara Doktor Duktig, som hjälper till med mediciner, Endo kliniken och sjukskrivningar. Jag har socialtanten som fixar så vi kan få ihop det ekonomiskt. Men det verkliga stödet, det som gör att jag är lycklig mitt i Endo-röran, är de speciella människor som är i mitt liv. Detta är en inlägg om dessa personer, för till dem är jag evigt tacksam för att de finns till och är precis som de är.

Min mamma Sirpa och pappa Pether har funnits med sedan allt började (bokstavligt talat, jag ploppade ju ur en av dem) och de har sett hur Endon har trappats upp. Jag vet inte hur många gånger de slängt sig in i sin volvo (oberoende av vilken färg det är på den) som Batman och Robin på uppdrag (av diplomatiska skäl säger jag inte vem som är vem). När jag är ledsen tröstar dem och när jag är sprudlande glad skrattar dem med mig. Mamma gråter av lycka då saker går som vi vill och hon bölar av illska då det kör ihop sig. Pappa har en förmåga att lugna och sansa mig med bara en enda mening, han tänker klart då jag knappt kan tänka. Alltid är de redo att hjälpa till, bara vi ber dem (ibland lite oftare). Lyckliga som troll i urskogen körde de mig till Uppsala Endo klinik och lyckades på något underlig vis få det hela att bli som en semesterresa.

Mina bröder Dan, David och Niclas har också alltid varit tillhands. När det varit tungt har jag fått ett samtal eller ett meddelande. Dan hjälpte oss med pengar då det var kärvt och håller sig alltid uppdaterad. David bar mig till toaletten efter min titthålsoperation och höll min hand i väntan på ambulans. Niclas kom körandes som en iller till sjukhuset för att hämta hem oss. De är alltid där och jag vet att jag kan luta mig på dem. Be dem om hjälp. Och för att inte glömma alla godsaker de gett till mig. Jag är lyckligt lottad som har starka, roliga och genom sköna bröder. Sen har de en otroligt sjuk humor som leder till skratt vilket tillfälle som helst.

Jag har fått en extra familj och har en jätte cool svåger, Robin, som direkt har hanterat min Endo perfekt. Han har underlättat då det är tufft och frågat om det är något han undrar. Jag har fått ännu en bror som retar mig för min längd. Sen har jag också svär-mormor och –morfar som är så mysiga som det går. Mormor är en riktig bullbakande, stickande Mormor. De kramas och tar hand om oss.

Mina vänner, som aldrig ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar, som gör mig glad, som är så otroligt roliga! Sanna (som också är min släkting, men hon är framförallt min vän) som har piggat upp mig då jag legat i dvala, är så ruskigt rolig, givmild och busig. Hon inspirerar mig.
Mikkiz som gav mig en jätte fin blomma och som alltid är redo att hjälpa. Mikkiz är alltid redo att hjälpa mig med mer information och jag imponeras av hennes styrka. En genomskön människa som hittat en karl som matchar henne perfekt.

Sedan har vi ett, ny-gammalt, par som vi trivs ihop med som foten i ballerinaskon. Linda och Mattias som det är så lätt att prata med. Som lyssnar lika bra. Jag är ovan vid att ha vänner som inte klandrar mig då jag måste ställa in planer i sista stund (Endon är också impulsiv) och jag blev jätte rörd då ni förstår. Mer te ska förbrukas.

Jag har också turen att ha många som läser denna bloggen. Bland annat Ann, Jeanette, Veronicaa, Jennily, moster Seija, kusin Mickaela (jag blir så rörd av att ni följt bloggen sedan den började!) och många Endo-systrar där ute gör att jag inte känner mig ensam även om jag inte orkat ta mig ur lägenheten på evigheter. Jag älskar att ni läser och är så tacksam för att ni gör det.

Sedan min älskade underbara pojkvän Christoffer. Han är mitt allt. Min hjärna kan villa iväg sig på konstiga spår och han har en förmåga att lätt och enkelt lägga den på plats igen. Det finns ingen som kan göra mig så lycklig som han gör genom att bara hålla min hand eller se på mig. Han gör saker för mig som jag inte orkar, som då han tappar upp ett bad (för att lindra min rygg) och lägger sig med mig i bubblorna och håller om mig tills smärtan lättar. Eller hur han påminner mig dagligen ”du har tagit Tiparol, snart släpper det...” och alltid packar ner mina mediciner så fort vi ska lämna lägenheten.

Innan jag blev tillsammans med Christoffer åkte jag alltid ensam på mina läkarbesök (förutom då mamma kunde komma) och jag var van vid att bita ihop och möta gynekologerna på egen hand. Första besöket jag hade då vi hade blivit ihop så tog han ledig från sin praktik. Chockat sa jag att han inte behövde, jag har gått ensam förr och fick så som svar: ”Min flickvän ska till sjukhuset, klart jag ska med.” Jag grät nästan av lycka. Okej, jag grinade. Min första "glad-ledsen" (alltså blir man så glad att man gråter) (riktigt behagligt faktiskt).

Christoffer är en fantastisk människa och jag vet inte hur jag gjort mig förtjänt av honom. När jag får dåligt samvete för att vi inte kan göra något kul påminner han mig om att det är Endons fel. Jag är inte min sjukdom. Jag är helt enkelt hans tjej.

Jag har säkert glömt någon, och om så är fallet skyller jag på Tiparolen (jag är så dåsig), men jag blir så glad för varje läsare jag får till bloggen. Alla kommentarer gör mig helt ivrig. Om jag skulle nämna alla skulle detta bli ett löjligt långt inlägg.

Men ett stort tack till alla som bryr sig, som vill veta mer, som finns där, som läser, ni gör mitt liv enklare. Jag har så många att skratta med. Har personer som kan bli förbannade på skiten då jag inte orkar. Som distraherar mig. Som får mig att känna mig frisk.

Jag trodde alltid att jag var svag om jag bad om hjälp eller visade att jag hade det svårt. Ni har bevisat att det är helt tvärtom.

Tack!

Min doktor House

Jag har den bästa läkare i hela Sverige. Nej rättelse: i hela Världen. Nej, i helast Universum! Klockan 08:30 låg jag på en soffa i väntrummet i Caremas vårdcentral med dunkande spänningshuvudvärk. Efter alla idiotiska gynekologer blir jag så otroligt nervös av att besöka doktorer av alla slag. Denna gång skulle jag också prata om hur jag trappat upp mina värktabletter, på inrådan av Uppsala Endo specialisten.

Sist gång jag tog upp detta var med gynekologen Fitt-Barbro som först tog tillbaka diagnosen (för hundrade gången) och avrundade hela samtalet med att hon inte kunde hjälpa mig mer nu, att om Orgametrilen inte hjälpte så var det ett bevis på att jag inte hade Endo utan borde söka till psykolog och be en läkare göra en gastroskopi (vilket, om hon kikade i mina journaler, hade hon redan skickat mig dit och att de inte hittat något fel). Hon vägrade skriva ut fler Tiparol, skrev ett brev som intygade att hon trodde att jag hade endometrios (?!) men därmed blev jag dumpad av en tredje gynekolog. Mina gynekolog relationer var nästan mer dramatiska än mitt tidigare stormiga kärleksliv. Nu däremot är båda i en fantastisk balans!

Hjärnspökena spelade mig spratt. De spelade upp bilder där Doktor Duktig spottade på mig, doppade mig i tjära, rullade mig i fjädrar och skrikande kastade Tiparol efter mig hela vägen till första bästa psykakut. Doktor Duktig har varit mer än en perfekt läkare sedan första gången jag träffade honom. Jag hade ingen anledningar att tvivla på honom och idag bevisade han än en gång att han inte förtjänade min misstänksamhet.

Så klar gjorde nervositeten att jag bölade som en liten hulkande griskulting då han frågade hur det gick. Han börjar nog bli van, detta är en procedur vi brukar gå igenom. Magen och ryggen krampade extra på grund av stressen och jag började oroligt förklara allt de sagt på Endo kliniken och sedan, med den hysteriframkallande ”Hajen” soundtracket spelandes i bakhuvudet, började jag ursäktande förklara hur jag tog mina Tiparol.

”Jo, jag har haft det jätte ont det senaste”

Duundun

”och det blir bara värre och värre”

Duuuundun

”så just nu tar jag ungefär sex stycken om dagen”

Durundurundurundurundurundurun!

Han tog inte ens en paus utan nickade bara och sa direkt att det viktigaste med en patient som mig var att jag aldrig skulle få ont. Att eftersom jag har kronisk värk måste jag ta större dos som gör mitt liv livsdugligt. När jag förklarade min rädsla om beroendet (igen, han måste bli väldigt trött på det tjatet) svarade han att det fick vi ta tag i om det hände. Att i mitt fall var det viktigare att få mig smärtfri och då vi fått brevet från Uppsala och har en behandling att följa som gör mig bättre kan vi trappa ner på Tiparolen om kroppen vant sig vid den.

Jag blev så lugn. Han är så lugnande. Nu ska jag ta två tabletter fyra gånger om dagen (yepps, det blir åtta stycken) (jag kommer bli jätte flumm och trött) (jämfört med ont är det helt klart värt det) för att aldrig få Endo-utbrott. Jag ska testa mig fram och se hur mycket jag behöver ta, men åtta är utgångspunkten. Och jag som höll på att få en hjärnblödning för att jag tog sex stycken. Hjärnspökena tassade hastigt ur min skalle och gömde sig. Nästa gång jag ser dem ska jag ställa dem i ”naughty corner” lika många minuter som de är gamla. Sen vill jag ha en ursäkt.

Doktor Duktig är det mest kompitenta läkare jag någonsin träffat. Han lyssnar, bryr sig och använder sin kunskap på ett sätt som är betryggande istället för överlägset. Han förklarar på ett sätt som lugnar och är enkelt. Jag är nu sjukskriven till slutet av augusti och han skrev ut sexhundra Tiparol med Alvedon 665 mg så att jag ”inte skulle snåla med dem”. Han känner mig väl.

Det som är så fräckt med Doktor Duktig är att vi är ett team. Vi jobbar ihop för att lösa det här Endo problemet. Han tvivlar inte på mig utan blir förfärad varje gång han kommer på hur länge jag har lidit med den här sjukdomen utan att få hjälp. Han har ett hjärta som är stort som Jupiter och en hjärna stor som Saturnus. Och han låtsas inte veta mer än han gör. Vet han inte tar han reda på det. Han är min "Doktor House". Nej rättelse; han är till och med bättre än House. Inte en endaste gång har han gett mig fel diagnos, han har aldrig brutit sig in i vår lägenhet och han har inte behandlat mig mot Lupus. Min doktor slår House med hästlängder!

Jag har en så otrolig tur som har Doktor Duktig på min sida, jag är alltid så lättad, sprallig och glad då jag åker därifrån. Tyvärr kommer Endo-attacker efter att ha varit dunderstressad efter besöken men nu har jag medicin att döda den med. Jag är så trött just nu, det tär på kroppen att hänga med hjärnspöken flera dagar på raken.

När Doktor Duktig satt och knåpade med min sjukskrivning började jag läsa igenom alla lappar han har på sin anslagstavla som hänger över hans gigantiska skrivbord. Och där hittade jag en dikt som förklarar Doktor Duktigs underbara förmåga att hjälpa. Kanske är det där han söker inspiration. Som avrundning i denna hyllning till den doktor som ideligen säger ”Jag gör ju bara mitt jobb” publicerar jag nu dikten jag såg.

Visst önskar man att alla läkare hade denna hängandes på deras kontor, och vissa tatuerade i pannan, kanske till och med innanför ögonlocken (fast det går nog inte att läsa) (fast den tatueringen lär han/hon aldrig glömma så kanske traumat i sig hade funkat) (konstig fundering det här). Dags för doktor poesi.

ÄKTA HJÄLPSAMHET

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon person måste jag visserligen förstå mer än vad hon/han gör, men först och främst förstå det hon/han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag endå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andra i stället för att hjälpa.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa.

av Søren Aabye Kierkegaard

Så var vi alla Narkomaner då...

Jag tänkte lägga fokus på smärtlindrande medicin i detta inlägg. Christoffer nämnde i ”Vi vet mer om pesten” hur jag blivit behandlad då jag behövt stilla min smärta då jag sökt vård hos både gynekolog som på akuten. Det är jätte hemskt att bli grundligt synad som om man är ute efter en ny ”tripp”, och ska ut och festa på tabletterna man lyckas skrapa ihop, då det enda man vill är att inte ha ont och kunna ligga bekvämt framför någon usel film som gått på tv trehundra gånger. Eller då en gynekolog skriver ut tvåhundra Tiparol ena stunden, gör en stor sak av hur mycket hon litar på mig, för att nästa sekund vägra att ge mig vidare behandling.

Endo handlar oftast om smärta och jag läste i en informations folder att Endo kan vara den värsta smärtan en fertil kvinna kan uppleva. Att man kommer att behöva lindring i ett sånt tillstånd borde inte komma som en chock för läkare.

Tydligen gör det tyvärr det. Lärarna måste ha glömt kursen om smärtlindring i de flesta läkarutbildningar. Eller så kanske tog de in det nya ämnet ”Hur man knyter sina skosnören” för att det var mer populärt, man knyter ju ändå skorna så gott som varje dag.

Men det finns experter, och vissa välinformerade underbara läkare, som kan Endo och vet hur man ska medicinsk lindra smärtan. Jag har varit otroligt rädd för att bli beroende, på grund av hur jag blivit behandlad, och som tur är har Dr Duktig och jag pratat om det och han förklarade tydligt att han inte såg minsta chans att jag skulle vara en av de personerna som skulle fastna i dessa mediciner. Jag vet det, han vet det, Christoffer vet det, ja alla som känner mig verkar aldrig tvivla på det. Men det räcker med en av de där blickarna så sätter hjärnspökena igång igen. Men Endo är en sjukdom som vars smärta måste lindras, utan Tiparol hade jag inte kunnat lämna min lägenhet. Knappt sängen.

Det är lite lustigt egentligen hur de där IQ befriade doktornerna, som jag verkligen undrar hur fan de tog sig igenom en läkarutbildning, som strikt vill att man ska ”ta ett par Ipren” mot mensvärk, oberoende av hur kraftig sån man har. Jag hittade en lista på värktabletter som vanligtvis ges till kvinnor med Endometrios och de får Ipren att se ut som ett sockerpiller (vilket faktiskt är den exakta effekten som en Ipren har gjort på mina smärtor).

Till och med efter min titthålsoperation, som jag hade otroligt ont efter, insisterade de på att bara ge mig Ipren. När jag började gråta så tog de verkligen i allt vad de förmådde och gav mig två Alvedon också. Hade jag inte varit bunden (inte bokstavligt talat) (fullt så stygga är de inte) (sen hade de säkert inte ens kunnat hitta något att binda mig med, dumma idioter) vid sängen hade jag slagit ner dem och sen gett dem en Ipren mot den spräcka mjälten (eller vad som nu kan spräckas vid hysterisk-kort-tjej-attack.)

En riktig gynekolog behandlar smärtan individuellt beroende på hur ofta och hur ont man har. De som har mensvärk rekommenderas att ta sina värktabletter vid första tecken på smärta eller om de har regelbundens mens ta tabletterna någon dag innan det sätter igång. Har man kronisk värk kan det vara bra att ta medicinen vid fasta tidpunkter under hela dagen. Det som går som en röd tråd är att man ska ta värktabletter i förebyggande syfte. Nyper man av smärtan i roten så hinner den aldrig blomma ut till fullo. Det har tagit mig löjligt lång tid att lära mig att göra just detta. Den eviga optimisten i mig tänker: ”Ja, men denna gången kommer det inte göra så ont, det kommer inte bli värre.” och nästa stund ligger jag där i skamset i fosterställning medan Christoffer säger ”Varför gör du alltid så här?” Man ska ju tänka positivt säger ju alla...

De smärtstillande medeln som brukar föreslås är först och främst antiinflammatoriska mediciner som Naprosyn, Pronaxen och Naproxen. Tyvärr kan dessa vara stygga mot magen vilket inte hjälper då Endon är i full fart. Andra bieffekter varierar mellan tabletterna så jag har har gjort dem till länkar för den som är intresserad, men gemensamt har de bkand annat att man kan bli dåsig, magsmärta och halsbränna. Jag har också testat dessa och de hade ingen bra effekt på mig och maggen.

Sedan finns också Orudis som är en av få värktabletter som är gjort bland annat mot just Endo och reumatiska sjukdomar. Detta står i bipacksedeln: "Vid menstruationssmärtor sker en stor utsöndring av prostaglandiner som ger kramper i livmodern. Orudis minskar prostaglandinhalten varvid krampen och den medföljande smärtan lindras eller försvinner helt." Nackdelen med denna är att bieffekterna kan vara svåra och vissa tål inte att ta dem alls. Besvär som halsbränna, illamående, kräkningar och magsmärtor är vanliga. Jag är en av de personerna och spydde som en gris på en mat-ätar tävling i Texas. Det var inte vackert. Sen heter den Orudis Retard på Fass, bara det borde ha gett mig lite varningssignaler.

Nästa läkemedelsgrupp är Kodein baserade. Kodein är ett ämne som omvandlas i kroppen till Morfin men ger en mildare effekt än ”riktigt” Morfin. Exempel på denna medicin är Panocod. Dessa blir man också dåsiga av och kan också ge magsmärtor som bieffekter.

Och som avrundning finns det läkemedlet som påverkar celler i det centrala nervsystemet och hämmar smärtimpulserna. Jag är inte säker men har för mig att dessa också är morfinbaserade (rätta mig gärna). För mig fungerar det så att jag ibland fortfarande kan känna av att det gör ont men jag bryr mig inte längre, det finns där i bakgrunden och stöt inte längre. Exempel är Dexofen och Tiparol. Samma bieffekter som jag nämnt tidigare finns hos dessa mediciner också, bland många.

Andra sorters smärtstillande läkemedel har också skrivits ut till Endo tjejer. Jag har fått många fler andra mediciner utskrivna.

Eftersom Endo är en retsam sjukdom så är resultaten varierande. Vissa kvinnor blir helt utan värk, andra upplever smärtan som lindrigare och andra hjälper dem inte alls. Få preparat hjälper alla och biverkningarna varierar.

För de som har det dunder ont så att deras vardag blir lidande kan behöva en remiss till en smärtklinik. Första gången som min mamma nämnde det för mig trodde jag att hon blivit tokig. Jag såg ett stort sjukhus framför mig med vita salas där folk bara satt och hade ont. Där jag skulle få träffa ännu en nöt till doktor som skulle vägra mig en diagnos och trycka i mig ett par Ipren. Som ett mentalsjukhus fast med patienter som skrek av smärta istället för att de sett en lila elefant hånflina i garderoben. Fråga mig inte varför jag var säker på att mamma ville fösa in mig i ett svenskt ”Gökboet” men smärtklinik klingade väldigt illa i mina öron. Kanske var det bara kombinationen av smärta och klinik som inte var populärt.

Nu har jag i alla fall blivit mer öppen för tanken och funderar på om det kan bli aktuellt för mig. Utanför min underliga fantasi, på riktigt, är en smärtklinik en mottagning på sjukhus eller utanför som de är proffs på smärta (ungefär som President Obama är proffs på att hålla tal inför hela världen) (eller som Tyra Banks som är proffs på att bara prata om sig själv i sin TV-show) och de kan alla mediciner som finns där ute och snurrar runt. De vet vilket tablett som ska mixar med vilken för att ge just dig ned ultimata smärtlindringen. Som en medicinbartender, kan man säga, fast de ger dig en vardag utan smärta istället för en morgondag med en svidande baksmälla. De hanterar inte bara mediciner utan jobbar i team med smärtläkare, sjuksköterska, psykolog, beteendevetare, sjukgymnast, arbetstreapeut och kanske andra konsultläkare.

Det finns flera olika behandlingar, till exempel mediciner, sjukgymnastik, akupunktur, autogen träning, samtalsterapi och olika nervblockader. Man kan också få råd om arbetsställningar och upplägg av arbetet.

I behandlingen kan det även ingå träning i olika former: fysiskt, psykiskt och socialt, liksom allmän motionsträning. Ibland har man program för smärtrehabilitering då man vistas fyra till fem veckor på kliniken som dagpatient för att lära sig hantera smärtan och på så sätt förbättra sin livskvalitet.

Det som ändå är viktigast att säga, då man pratar om smärtlindring, är att de är inte roliga att ta. Jag skämtar en del om mina Tiparol för jag kan bli helt groggy av dem men det är jätte jobbigt att inte kunna fokusera sig utan att anstränga sig. Eller hur trött och dåsig man blir. För att inte glömma öronsusningar som gör att det känns som att trumhinnan ska sprängas. Det finns många bieffekter som gör att man inte vill stoppa i sig såna här tabletter i onödan. Varje gång jag fått den där anklagande blicken, antingen av läkare eller av någon som inte förstår att jag inte kan stå på benen utan smärtlindring, undrar jag alltid hur de kan tro att jag vill ha det så här. Jag har inte valt att ha Endo. De kan få den om det ser så härligt ut.

Om man är en narkoman för att man tar medicin som läkaren skriver ut, om man är narkoman för att man tar tabletterna så som det står skrivet på burken (eller asken), om man är narkoman om man fortfarande är sjuk och vill ha fler av dessa värkstillande läkemedel då de tar slut?

Ja, då skulle väl alla vara narkomaner?

De vet mer om pesten

*** Gästbloggare: min pojkvän Christoffer ***

När Elin först berättade för mig om endometrios – samma dag som vi kysstes för första gången (underbara dag) – så visste jag ingenting om sjudomen. Hon berättade att det var en kvinnosjukdom som gjorde att hon fick väldigt ont, och att den behandlades med hormoner. Den första tanken som slog mig var ifall hon kunde få barn. Jag tvekar inte på att detta är en vanlig reaktion. Alla meningar som innehåller orden ”sjukdom” och ”livmoder” får nog vem som helst att undra över detta.

Eftersom jag inte visste varken ut eller in när det kom till endo tog det ett bra tag för mig att förstå allt, och jag lär mig fortfarande. Det är ju trotts allt en sjukdom som har mycket olika symptom. Den är individuell. Smärtan är individuell, och sideffekterna – som kan vara barnlöshet, men sällan är det – är lika individuella dom. Ni som läser denna bloggen vet nog vid det här laget hur endo fungerar, så jag ska inte gå in på mer detaljer kring just detta. Det jag vill ta upp är ovissheten.

Endometrios? Vad fan är det? Det är den tredje största kvinnosjudomen i världen och ändå vet nästan ingen vad det är. Dom som vet har eller känner säkerligen någon som har den. Sen kan man aldrig veta hur många kvinnor som har det utan att ha den blekaste aning. Ovissheten är inte en bra sådan i detta fallet. Om ett ufo landa i ens trädgård och små rymdmonster åt upp ens hund hade det bästa nog varit att aldrig få reda på sanningen men när det kommer till endometrios borde alla i alla fall hört talats om det.

Alla vet vad en köttätande bakterie gör. Alla vet varför man ska ta stelkrampssprutan. Alla har följt både Sars och Svininfluensans utspridningar på TV. Alla kan nästan lite för mycket om pesten. Den är ju trotts allt en del av våran historia, men det är också endometrios. Endo är ingen ny uppfinning. Den är inte orsakad av ett nyligen muterat virus utan har funnits lika länge som livmodern, vilket daterar den ganska långt före pesten. Kanske hade det vart bättre om det var en ”ny” sjudom dock. Den hade då onekligen fått den uppmärksamhet som behövs. Alla borde veta vad endometrios är så att kvinnor som lider av det och deras närmaste inte hela tiden måste förklara för alla vad det innebär.

Det jag har vetat om mens innan jag hitta min underbara lilla kvinna Elin var att tjejer blöder och det gör ont ibland. Mer för vissa och mindre för andra. Det är ju allmänkunskap att det är vanligt att kvinnor kan få ont under menstruationen; ibland väldigt ont. Men vadå... så har det ju alltid varit. Tydligen är inte allmänkunskapen alltid så korrekt som man önskar. Har man ont så det påverkar vardagen så är det ju något man borde kolla upp. Det tänkte jag inte ens på innan men nu är det så uppenbart. Det är solklart. Ingen ska behöva leva med smärtor. Dock delar inte alla detta sysätt, vilket leder mig in på Sahlgrenska sjukhus in Göteborg och den gynekologiska överläkaren Fitt-Barbro.

Elin hade berättat om henne för mig innan och det var inte bra saker. Ena stunden tyckte hon det var uppenbart att Elin hade endometrios andra stunden var all smärta i Elins huvud och Fitt-Barbro föreslog att Elin skulle prata med en terapeut om saken. Sen hade hon endo igen. Sen skulle hon prova akupunktur, promenader och hade hon pratat med en terapeut om saken? Rörde hon på sig nog? Det kunde ju inte vara endo – även att hon sagt till Elin att det kanske var endo tidigare – eftersom dom inte hittade något på titthålsundersökningarna. Hon föreslog att Elin kanske skulle skaffa ett jobb så hon inte tänkte på smärtan så mycket. Fitt-Barbro är en livs levande oxymoron, en person som tycker en sak en stund och sen motsatsen den andra, men som inte vet någonting om endometrios. Detta en gynekologisk överläkare på en av Sveriges största sjukhus!

Fitt-Barbro är inte den enda gynekologen som vet mindre om endometrios än en snigel. När Elin fick en av sina värre smärtattacker för inte så länge sedan blev jag tillslut tvungen att ringa en ambulans. Vi behövde åka in akut och Elin behövde smärtlindring utöver den vanliga dosen Tiparol. Ambulanspersonalen kom och dom hade inte en aning om vad endometrios var. Jag hade redan nämnt ordet tre gånger på telefonen. En gång till växeln på 112 och två gånger till en sjuksköterska som jag blev kopplad vidare till. Denna sjuksköterskan hade inte sagt något om endo till ambulanspersonalen som kom och hämtade mig och Elin, troligtvis efterson hon inte visste vad ordet betydde. Och, som sagt, det visste inte ambulansmännen heller. Hela resan dit satt jag fram och försökte förklara för föraren som inte fattade något. Som tur va hade dessa män sett riktig smärta förut och gav Elin morfin på vägen till Näl sjukhus.

Efter en lång väntan i en sjukhus säng kom jourhavande gynläkaren in och – ni gissar rätt – visste absolut ingenting om endo. Vi förklarade tillsammans vad endo innebar och hans svar var; och vad vill ni ha för hjälp av mig? Han kunde tydligen inte klura ut att hon behövde smärtlindring på egen hand.

Han sa till och med att det ju inte var något farlig. Hur definerar man farligt undrar jag? Är det bara saker man kan dö av, men inte saker som gör så ont att det känns som man dör? Han va mycket kritisk till att ge Elin smärtstillande. Han visste ju inget om endo och Elin skulle ju kunnat vara en morfin-junkie som försökte få tag på gratis droger. Bara efter att ha rådfrågat en snäll sjuksköterska fem gånger gav han Elin ett morfinpreparat som gjorde att hon inte behövde vrida sig i smärtor mer. Ovissheten skapar verkligen många påfrestande och onödiga situationer.

Både gynläkaren på Näl och Fitt-Barbro har misstänkt att Elin har missbrukar smärtstillande. Detta är för att dom vet för lite om endometrios. Dom har inga bevis på att hon har det och då betyder det att hon troligtvis har ett drogberoende istället eller är sjuk i huvudet, inte är det deras inkompetens i alla fall. Tydligen räcker inte bevisningen även då hon har så gott som alla symptomer på sjukdomen.

Hur fan kan det se ut såhär i Sverige? Gynekologer vet inget om endometrios om dom inte är specialister. Ambulanspersonal har ingen aning. Allmänheten har oftast inte ens hört ordet och dom som lider av det får ta reda på saker genom google. Det är kanske dags att vi glömmer pesten och fokuserar på att informera om det som är viktigt.

Ett Brev

Om jag var ett brev hade jag varit postat vid det här laget. Om jag var ett viktigt vitt brev med betydelsefull information med en blå logga som det stod ”Akademiska sjukhuset Uppsala” i hörnet hade jag legat på ett postkontor redo att slängas ner i ett postnedkast.

Jag hade absolut inte varit ett bångstyrigt brev som struntar i sina förpliktelser som kommer med att vara just: ett brev. Jag hade inte varit ett brev som, påväg till mitt stora uppdrag, stanna till på Mc Donalds för att ta en milkshake och nuggets.

Jag hade varit ett ambitiöst brev som tagit egna initiativ för att bli postad så fort jag kunde. Jag hade sett till att till och med kunna bli postad på en söndag. Jag hade krossat regler. Jag hade varit som Martin Luther King, jag hade varit ett brev med en dröm och förändrat post världen.

Om jag var ett brev hade ingen varit tvungen att vänta på en behandling via posten någon gång mer. Samma dag som de kommit hem från sjukhuset hade jag legat där och väntat på dem, redo att öppnas. Som ett paket på julafton. Fast som ett brev.

Men jag är inget brev. Att inte få ett brev gör mig galen. Uppenbarligen.

Hur Behandlas Endon?

Idag kom jag att tänka på behandlingar av Endo. Jag väntar ihärdigt på mitt brev från Uppsala där de ska berättar hur de ska laga mig. Men jag har inte berättat om de olika behandlingarna här på bloggen. Jag vet lite lagom om de olika alternativen som används och har Googlat resten. Eftersom jag inte är läkare finns chansen att jag inte förklarar detaljerna perfekt, men detta är till för att ge er ett humm.

Det här är de olika vapnen som finns för att attackera Endo med. Behandlingens grad beror på hur svåra symptom kvinnan har, hur utbredd Endon är, åldern och om hon planerar att skaffa barn någon dag.

Om hon har måttlig smärta behandlas hon med p-piller. Endo är en riktig junky på östrogen så det som krävs är att man minskar produktionen av det i äggledarna. P-piller som Neovletta och Orthonett innehåller både östrogen och gulkroppshormon men kan funka prima om man inte har det helt förjävligt. Biverkningar på denna sorts p-piller är ungefär som sina systrar: ömma bröst, mellanblödningar, nedstämdhet, acne, viktökning och allt det andra. Dessa problem brukar vara som värst de första tre månaderna för att sedan försvinna. Om det inte gör det (jag blev till exempel en riktigt stor deppig klump av Neovletta) (sen funkade det inte heller på mig så de var ju onödiga) (fast tuttarna blev större) (inte värt det dock) så kan man byta till en annan sort.

Har man svår smärta får man oftast en längre behandling på starkare hormoner. Den brukar ligga på sex till nio månader ungefär. Det finns då två olika former av behandlingsmetoder men båda går ut på att äggstockarna ”vilar”.

Den ena är att använda gulkroppshormon i relativt höga doser som ger sig på härdarna och dödar mensen. Biverkningarna på denna behandling är mycket lik p-piller och på just Provera och Primolut Nor är de till exempel akne, minskad sexlust och (till min stora förvåning) smärtsamma menstruationer.

Jag är på en sådan här behandling just nu, Orgametril, och de enda biverkningar jag har är dålig hy och utebliven mens (inget att klaga på där inte). Tyvärr hjälper de inte särskilt bra mot smärtan, de verkar tappa effekt helt ju mer tiden går.

Den vanligaste och kanske mest effektiva behandlingen är med det mycket underliga namnet: GnRH-analoger. Kortfattat skulle man kunna kalla det för en anti-hormonell behandling, alltså stänger den av kvinnans hormonproduktion under hela behandlingen.

Detta innebär helt enkelt att man hamnar i ett tillfällig klimakterium. Östrogenet blir jätte lågt och mensen försvinner. Denna behandlingen ges med sprutor eller som nässpray. Exempel på dessa är Enanton depot och Synarela.

Nackdelen med behandlingen är att, förutom att jag skulle vara 27 år och i klimakteriet, också får besvären som hör till som svettningar, värmevallningar och tunna sköra slemhinnor i ”härligheten”, lättirritaion, svårt att somna. Man kan få hjälp mot detta med en låg dos östrogen (finns piller och plåster). Alla biverkningar försvinner däremot, som tur är, när behandlingen är slut och mensen är tillbaka, vilket kan ta ungefär två till tre månader efter sista sprutan.På grund av risken för benskörhet vill man helst inte behandla en kvinna mer än sex månader åt gången.

Man brukar vilja sätta tillbaka Endotjejen på p-piller igen om hon varit på en starkare hormonell behandling för att hålla Endon borta så länge som möjligt. Tyvärr är det så att oberoende av vilken behandling man får är risken stor att Endon kommer tillbaka. Tjugo procent får återfall efter ett år. Femtio procent efter fem år.

Kirurgiska behandlingen däremot går ut på att antingen göra titthålskirurgi eller vanlig bukoperation och bränna bort den Endon man hittar. Råkar de ramla över någon cysta eller sammanväxtning så ger de sig på detta också. Då det kan vara svårt att se härdarna är chansen stor att man missar lite Endo fläckar och då kan man gott stoppa i sig lite hormoner för att försöka dämpa det som finns kvar. Har man däremot mikroskopisk Endo eller den formen som sitter i livmoderns muskulatur kan man inte använda sig av denna behandlingen.

De kvinnor med väldigt svår Endo, där ingen annan behandling har fungerat, finns också valet att operera bort livmoder och eventuellt äggstockarna. Detta är den absolut sista utvägen och görs bara om kvinnan är med på noterna. Tyvärr garanterat detta inte att all Endo smärta försvinner men det förhindrar att härdarna ökar i mängd.

Det finns alltså en hel del behandlingar som ska ge Endo stryk. Även då det kan vara lite uppskakande att läsa om bieffekter och operationer är det otroligt skönt att veta att symptomen vanligtvis går att, i alla fall, mildra. Det finns ingen läkande medicin än mot Endo men de olika behandlingarna brukar minska eller ta bort härdarna kortare eller längre stunder. Detta innebär att symptomen lindras eller försvinner helt.

Jag har upplevt hormon magin tidigare. När jag fick min första riktigt kroniska Endo värk höll det i många månader. Sen fick jag Primolut Nor och tre dagar senare försvann smärtan och sen fick jag Orgametrilen. Symptomen var borta i ungefär tre år. Att den där ytte pytte lilla tabletten kunde göra såna under!

Det ska bli spännande att se hur mitt nästa lilla under ser ut. Jag ser verkligen fram emot det! Var är mitt brev?!

"Jag tror inte på mensvärk"

Precis som de flesta kvinnor med Endometrios började mina problem då jag haft min mens i ett par år.

Det gjorde så ont att jag låg i fosterställning, klättrade på väggarna och gick knappt att komma i kontakt med. Jag trodde att det var så det var att vara kvinna, vissa har ingen mensvärk och andra har det som mig eller värre (jag har alltid varit glad att jag inte är en av de stackarna kräks). Att ta ledigt ett par dagar från skolan varje månad var inget konstigt för mig. Jag klagade inte men om jag ska vara ärlig såg jag verkligen fram emot klimakteriet.

Mens började bli en skräckliknande upplevelser. De jag såg de första dropparna blod stannade hjärtat och jag började frebrilt leta efter värktabletter. Paniken kunde liknas vid att veta att man ska föda en jätte stor flodhästbebis när som helst och ingen kan eller vill förhindra det, alla står istället och nickade ler och kallar ”naturligt”, att det är detta som är "att vara kvinna”.

Jag hade en någolunda jämn mens men eftersom jag fick så in i helvete ont förträngde jag ofta vilken dag jag skulle uppleva mensvärken igen. Ibland hade jag otur och då kom den lite som den själv ville.
Ungefär som då jag besökte Ullared för första gången och hade inga värktabletter med mig. Jag blev skjutsad genom hela affären sittandes i en rullstol med min kompis Ann som sällskap. En vakt tjöt som en galning: ”Flytta er!!! Akta er!!! Vi måste förbi!!”.

Folk vände sig om och stirrade och jag försökte sjunka djupare ner i stolen. En av vakterna klappade mig på axeln och sa om och om igen att allt skulle bli bra. Klart det skulle bli bra, jag var inte döende, det gjorde bara så ont att jag borde vara död när som helst. Jag hoppades innerligt att den godhjärtade drama vakten inte skulle skrika: ”Hon har mens!! Hon blöder!! Flytta er, hon har mensvärk ser ni väl!!”.
Inte ofta man ser någon ta sitt jobb på så stort allvar. Jag fick en taxi som körde till närmsta sjukhus och närmsta morfinspruta. Jag besökte inte Ullared igen på sju år. Ullared sög.

Allehanda saker har hänt, fast mindre dramatiska, som då min pappa fått avbryta en arbetsdag för att hämta mig i skolan medans min bästis Linda satt och klappade på mig istället för att gå till nästa lektion. Jag kommer så väl ihåg att hon sa: ”Du ska inte behöva ha det så här. Det här är inte normalt.”

Efter mycket funderande kom jag fram till att hon (och många andra som rynkat näsan åt min hysteriska drama queen mens) hade rätt, jag kunde inte ha det så här längre. Så jag började testa olika p-piller i hopp om att de skulle göra ”lingonveckan” mer acceptabel. Först blev det Trionetta. Men istället för en enklare tillvaro, där jag kunde trycka i mig en liten Ipren då det gjorde ont, så kände jag fysiskt ingen skillnad alls. Det som däremot hände var att jag blev väldigt ledsen. Och då menar jag PMS gånger hundra: Ledsen.

Som till exempel då jag satt framför Oprah och dagens program handlade om en väldigt överviktig tant som kämpade med att gå ner i vikt. Hennes största problem var att hon inte kunde åka berg-och-dal-bana med sin son. Det var så sorgligt. Jag grät så jag knappt kunde andas då de visade hur hon försökte klämma sig in i den trånga sitsen. Och det blev värre. Den gjorde en uppdatering om och hon hade gått ner i vikt! När de visade hur hon åkte runt runt med sin son, som såg måttligt uttråkad ut, grät jag som då Simbas pappa dog. Det var inte vackert.

Min lågpunkt var då jag såg mina fötter i profil och gråtande kom fram till att jag har de fetaste fötter i hela världen och aldrig kunde använda flippflopps igen. Jag måste intyga att detta inte var en ”fin gråt”, du vet den gråten då en ensam liten tår rinner ner för kinden och man ser vackert plågad ut. Jag bölade som en ihopskynklad gris och hulkade värre än Hulken samtidigt som det kändes som att min värld hade blivit förstörd. Hur hade jag kunnat missa de där gigantiska fettklumparna till fötter?

Tillsist fick jag en gynekolog som tog mina problem på allvar och gav mig mini-pillrena Cerazette och en låg dos antidepressiva för att balansera upp mina feta fötter. Snart försvann min mens helt (och kom inte tillbaka förrän Endon verkligen satte igång) och jag var mig själv igen.

Efter detta slapp jag hade ont varje månad. Jag slapp lingon helt och hållet. Det var väldigt skönt och nästan overkligt tills jag vande mig och det blev naturligt.

Mensvärk, och då menar jag den där grisigt hemska mensvärken som påverkar ens vardag, är den vanligaste symptomen på Endo. Hade jag fått rätt behandling då jag sökte hjälpt från början hade jag antagligen inte haft kronisk värk nu. Det är därför mensvärk ska behandlas. Det är inte normalt och det sitter absolut inte i ditt huvud!

Det är så konstigt, då det kommer till mensvärk, för man får oftast höra att man ”bara” har mensvärk. En tjej med Endo hade förklarat sin sjukdom och fått svaret: ”Jaha, det är bara mensvärk alltså?” Jag har till och med fått höra att ”Jag tror inte på mensvärk, för jag har ju aldrig haft det.”

Jag skulle kunna förklara en svår mensvärk så här: De som har haft migrän säger att det inte är huvudvärk, det är så mycket värre än huvudvärk att de inte går att jämföras. En annan Endo tjej har kallat sin smärta som ”Migrän i magen”. Det är inte magont. Det är som då man får kramp i foten fast det sitter i hela nederdelen av buken istället. Och det släpper inte.

Så kom ihåg, att ha en mensvärk som stör ditt liv, är inte naturlig. Det är inte meningen att man ska härda och vara tacksam för att "kroppen faktiskt fungerar”. Tänk om det hade varit männen som blött ur sin penis och krampat och plågats en gång i månaden, hur hade sjukvården sett ut då tror ni? Jag tror i alla fall att bindor och p-piller hade varit gratis (appropå ingenting).

Så mer sjukvård till mensvärkande medsystrar.

Sjukvård och en jäkla massa glass och laktris!

Du har ju ingen alien i magen, i alla fall

När man har det tufft är det viktigt att få perspektiv på sina problem. Det gäller då det kommer till allt, då man jobbar och sliter för mycket, om ett förhållande tar slut, om folk gnäller över petitesser eller om man har kronisk värk. Det hjälper kanske inte då man har det som svårast och man bölar som en gris i ett vattenfall men för att undvika "tyck synd om mig" träsket är det faktiskt väldigt bra att öppna ögonen och se sig omkring lite.

Det gör inte mindre ont bara för att någon i min omgivning har det kämpigt, då blir jag bara orolig och vill hjälpa till. Fixa och laga. Däremot har jag valt att ge mig in filmernas och böckernas världar där hemskheterna är så påtagliga att det är omöjligt att tycka synd om sig själv.

Har skrivit om filmer som gett mig perspektiv tidigare i bloggen och tänkte nu ge lite mer tips. Det är absolut inget fel i ett försvinna in i en värld med helt andra krångel än sina egna. Så här kommer en radda med filmer som gör att man ser sina problem som yttepytte små. För jämfört med mördare, aliens och monster så är Endo ett riktigt trevlig sällskap.

Aliens filmerna. Det spelar ingen roll hur ont det gör i magen, ingen liten alien baby kommer i alla fall ploppa ut mellan mina revben. De är jätte spännande och även då de börjar få många år på nacken så är de väldigt välgjorda.


Battle Royale är en jätte häftig film som handlar om ett spel på liv och död. Låter klyschigt men det är det sista man kan anklaga denna våldsamma film för. Ett gäng ungdomar tvingas att döda varandra för att bli den sista kvar på ön, endast den personen kommer hem levande. När man ser kaoset känns det faktiskt väldigt tryggt att ligga på sin värmedyna och knapra Tiparol. Jag slipper ju bli tvingad döda folk åt höger och vänster i alla fall.


Pans Labyrint såg jag varje kväll som "godnatt film" då jag kom hem från London. Den är fortfarande vacker, skrämmande och man försvinner in i denna förtrollande värld. Bäst är att inte säga för mycket utan det gäller att bara se den. Antingen älskar du den eller så gör du det inte men det är värt att ge den en chans.


The Crazies var en oväntat bra skräckis. Den handlar om ett gift som har spridit sig genom världen som förvandlar invånarna till galna mördare. När den var slut kändes det väldigt bra att bara ha läkare, mediciner och promenader som oroar och inte att ens älskling ska börja tugga sönder ens halspulsåder då man råkar titta bort.


The Stoning of Soraya M är en annan fruktansvärt gripande och hemsk film. Handlingen gör en så förbannad och man lider mentalt genom hela historien. Det värsta är att den är verklighetsbaserad. Även då den är kämpig att se så borde alla ta sig en titt på denna filmen. Allas liv får perspektiv då eftertexten rullar.

Jag hoppas att jag har kommit med lite förslag som kan passa. Kanske är fel att rekommendera filmer nu när vädret är så underbart men måste man ligga på soffan är tv.n ofta ett uppenbart distraktions medel.

Så, med chans att låta som en mamma, gå ut i solen och lek om ni kan! Om inte, se på film och se att det är betydligt värre att ha en alien i magen, gasade galningar skrikande utanför fönstret och att invänta en kommande stening än att .... (fyll i passande ord själv).

Om detta inte funkar har du i alla fall fördrivit lite tid framför en väldigt bra film.