Vad är det jag stoppar i mig egentligen?
Jag blev fundersam på grund av en varning om Lyrica och delar med mig av allt jag nu vet. Lyssna och lär mina kära läsare.
Lyrica är en medicin (vars aktiva substans Pregabalin) (för den som nyfiket måste veta) som används mot neuropatisk smärta (för oss mindre utbildade inom medicin betyder det att man har nervsmärta. Det kan man ha på grund av en stygg sjukdom eller en elak skada.). Den ska fungera tipp topp mot Epilepsi och man kan också få Lyrica utskriven mot migrän.
De upptäckte (vet inte vem de är egentligen, men gissar på att det är någon doktor, forskare eller väldigt smart råtta) att Lyrican också kan användas mot generaliserat ångestsyndrom, kort kallas det gör
GAD.
Då undrar ju du genast hur de här pillerna fungerar egentligen. Var är det för skillnad på de här och till exempel
Tiparolen som jag också tar. Varför ska jag ta
båda? Kan jag ta båda utan att falla ihop och dö, fullproppad med ett helt Apotek?
Jo, Lyrican hör ihop med tablettfamiljen Antiepileptika (försök säga det fort fem gånger). Kortfattat
dämpar de hjärnans signaler,
återställer balansen i nervceller som "reagerar" fel och ger smärta eller ångest.
Tiparolen däremot
blockerar smärtsignalerna och tillhör en annan tablettfamilj. Det innebär också att det är okej att mixa dessa medicinerna. Fast eftersom jag blir groggy på Tiparolen är chansen stor att Lyrican (som har samma biverkning) boostar detta lite extra.
Men jag har inte lagt märket av någon skillnad ännu. Ni lär garanterat förstå om detta händer då ett inlägg plötsligt handlar om att min smörgås pratar med mig.
Precis som med de flesta andra mediciner medföljer
biverkningar. Trist men sant. Lyrican har en nedrans lång lista som skulle kunna göra vem som helst nervös. Jag har också dubbelkollat vad det står om de på olika engelska sidor och kommit fram till en lista som är så lång som jag vill bli då jag blir stor. Vill du läsa dem finns de på min nya sida
Mediciner.
De biverkningar jag har känt av, under den korta tid jag tagit dem, är en underlig känsla av vibbrationer i mitt högerben. Det känns som att jag har en mobil liggandes på benet och att den är på vibbration.
Sedan har jag svårt att hålla fokus på två saker samtidigt (så nu vet jag hur det är att vara en man) (lägg till mitt stygg skratt efter den kommentaren). Det är ganska så frustrerande för har jag ont, tv.n är på och två personer pratar samtidigt blir allt bara en gröt.
De bisarra drömmarna gör mig sällskap så gott som varje natt. Hemskheter, knasigheter, moraliska dilemmor, besök från idiot från mitt förfluta och allt overkligt är läskigt verkligt. Jag har en drömdagbok som fylls i som aldrig förr. Vissa drömmar är ju tack och lov underhållande medan andra sitter kvar som ett kliande plåster under hela dagen.
Sista men absolut inte minst är jag med om en kvinnas mardröm. För att bli symptomfri (av Primoluten) och smärtfri (Lyrican) tar jag tabletter vars biverkan är att gå upp i vikt. Det är en sugande obehaglig känsla att ställa sig på vågen och se hur den ökar. Två tabletter som kämpar med att göra mig till en kort svampig boll. Fast Christoffer hjälper mig att tänka på rätt sätt. Det jag snabbt lägger på mig är vattenvikt. Både Primoluten och Lyrican har den effekten på kroppen. Sen hamnar mycket, på grund av hormonerna, på tuttarna (som glatt skumpar runt i sin nya form).
En positiv information jag hittat är däremot att om man tar en låg dos med Lyrica och mot smärta är chansen mycket mindre att man går upp i vikt. Sedan stod det en lång förklaring på engelska som var rena mumbojumbo. Men det känns ju väldigt positivt! Då är det ju bara Primoluten som försöker göra mig bootylicious.
Än så länge är jag i alla fall ingen boll. Och blir jag det får jag väl studsa bort till Doktor Hjärtlig och be henne om råd och hjälp. Och de andra biverkningarna jag har fått är ju rena barnleken. Och till råga på allt: Strålningarna ut i benen har varit helt borta! Har inte ens tänkt på det förrän idag. Det är tack vare medicinerna! Ska bli spännande att se vad mer de kan göra.
Jag har blivit varnad om hur hemskt det kommer att bli då jag slutar med Lyrican. Det är jag mycket glad över, för man vill ju alltid veta vad man har att vänta sig. Tycker absolut inte om överraskningar då det gäller tabletter (men jag hade älskat att vakna upp i en säng gjord av prinsesstårta). Men samtidigt vet jag att alla tabletter ger olika reaktioner beroende på vem som tar dem plus vilka mediciner man redan har i kroppen. Så det är viktigt att inte bli för orolig utan...
... slänga sig över Google för att hitta all fakta som finns. Och fakta fanns det. Det känns skönt att veta exakt hur man ska gå tillväga då (eller om) man ska trappa ner på dem.
Till att börja med är detta inte tabletter som man ska sluta tvärt med. Inte ens om man har tagit dem en kort tid. Man kan då få utsättningssymptom (eller som det så vackert skulle heta på engelska Withdrawal). Jag läste på en websida (minns tyvärr inte vilken) att om man går kallkalkon efter att ha tagit hög dos under en lång tid kan man få biverkningar som är lika starka som då en alkoholist lägger av med sprit. Men även detta är individuellt så klart.
Utsättnings biverkningar kan vara huvudvärk, oro, diarre, influensaliknande reaktioner, sömnproblem, krampanfall, depression, nervositet, smärta och yrsel. Det kan finnas fler som jag inte hittat ännu.
För att minska biverkningarna eller undvika dem helt ska man alltså trappa ner på den, från en vecka till månder. Viktigt att skriva däremot är att det är inte alla som får dessa utsättningssymptom.
Faktiskt tollererar de flesta människor Lyrica väldigt bra och får aldrig några problem med dem. Du måste ha bra kontakt med din läkare och informera denne om du märker av några konstiga reaktioner då du slutar med Lyrican. Det är en stor chans att de kan hjälpa dig på vägen och minska de biverkningar du upplever.
Det låter ju läskigt med att bli tvungen att trappa ner på mediciner. Och jag har ju också Tiparolen som jag tagit länge nu. Den kommer också behöva lämna systemet bitvis. Men ser man på det logiskt så är det ju inte konstigt. Tabletterna rör om det i kroppen och biverkningarna är som en protest mot att den ska ställa om sig. När man sen ska ändra kroppens vanemönster igen så blir den som en grinig 3 åring igen och stampar arg med fötterna och putar med läpparna.
Kroppen hamnar ju till och med i trottsåldern då det ätit för mycket socker en längre tid.
Detta betyder inte att jag tycker om eller vill ta en stor dos med starka tabletter dagligen. Men jag vet hur viktigt det är att inte vara rädd för den medicin man får utskriven. Naturligtvis ska man vara uppmärksam på hur man mår och om de fungerar som utlovats. Man ska lyssna på folk, läsa lite information och sedan ge dem i en chans (om man måste) för att sen utforma en egen åsikt.
För, som jag sagt så många gånger att ni snart slår mig med era tangentbord: hur vi reagerar är så individuellt. Precis som den där satans Endon.
