2010 TTYN

Det har helt klart varit ett livat 2010. Men det som detta året kommer att stå för, i mitt livs filofax, är året av vänta. Jag har väntat och längtat efter läkarbesök, brev, medicin, hjälp, stadsbussar, nya värmedynor (som går åt som smör i solsken), en räddare i nöden, ett samtal och så vidare och så vidare med mera.

Jag ska dela med mig av mitt 2010 genom att svara på ett frågeformulär som jag hittat på Internet (egentligen är det flera olika frågelistor men jag mixade ihop min egna version).

Mitt 2010

1. Vad har jag lärt mig?

Jag har lärt mig att visa hur ont jag faktiskt har. Men är jag ute på fest eller på stan går jag fortfarande i gamla spår. Då säger jag "Det går sådär" när jag har piss ont och klämmer fram ett leende. Men jag skulle aldrig drömma om att göra så mot Christoffer eller läkare igen.

En annan sak som är kul att ha blivit av med, är att jag nu förstår att jag inte är mindre omtyckt bara för att jag har ont. De som förstår vad jag går igenom har också acceptans för att jag inte orkar prata eller umgås särskilt mycket nu. Det har varit fantastiskt skönt att lära mig att riktiga vänner inte blir arga utan bryr sig.

Viktigast av allt är att jag har lärt mig att virka. Tack vare min stickbuddy Irene (även kallad "mormor" av Christoffer) virkar jag nu också underliga varelser. Senast var det en kanin utan armar.

2. Vad har jag åstadkommit?

Jag och Christoffer (Crelin) har ordnat så vi har en duglig ekonomi. Sedan har jag så klart fixat hormonbehandlingarna från Doktor Duktig. Jag har också korrigerat bilden på vår nya TV alldeles själv (kan låta simpelt men det kändes storslaget).

3. Vad hade jag gjort annorlunda och varför?

Efter lite funderingar så hade jag varit mer förberedd inför Uppsala Endometrioscentrum besöket. Jag var väldigt redo men uppenbarligen hade jag behövt vara lika tydlig med gynekologen jag mötte som jag är med min brorson då han inte ska rida på katten.

Jag hade i alla fall skrivit ett långt brev där jag skulle skriva min historia med så mycket detaljer att det skulle bli omöjligt att missförstå.

Fast jag vet faktiskt inte om det hade gjort någon skillnad.

4. Vad har jag slutfört eller skapat?
Denna bloggen. Jag är jätte stolt över att denna blogg finns, den har hjälpt mig så mycket. Sen har det också underlättat väldigt mycket i min vardag att inte behöva förklara mig hela tiden. Att jag inte behöver beskriva vad Endometrios är varje gång det krampar. Jag delar gärna med mig av information men det finns ju alltid tid och plats för såna saker också.

Mina pysselprojekt är jag glad över. Men mest är jag glad att jag påbörjade och slutförde min brorson Jonathans sagobok. Han fick den i julklapp och den tog väldigt långt tid men det var väldigt roligt. Jag vill ge mig in i att göra diadem, kläder och tavlor också. Nu kliar det i pysselfingrarna.



5. Vilka var de största ögonblick denna gångna år? Nämn topp tre.
Att jag träffade Doktor Duktig. Att Christoffer lärde mig att ta mina tabletter i förebyggande syfte (detta har gjort mitt liv mycket mindre smärtsamt). När jag fick reda på att Doktor Duktig ska ge mig hormon sprutor.

6. Vad gjorde jag rätt? Vad känner jag mig riktigt nöjd med?
Mitt och Christoffers liv. Att vi håller oss på gott humör, skrattar och aldrig ger upp. Att vi hela tiden stöttar, älskar och dyrkar varann.

7. Vad gjorde jag för roligheter? Nämn topp tre.
Vår familjeresa till Liseberg då Christoffer knuffa runt mig i en rullstol Hade fantastiskt roligt den dagen!

Sen kommer Nyårsfesten! Det var evigheter sedan jag hade en så festlig, planerad och härlig nyår! Att vara uppklädd med människor som ligger mig varmt om hjärtat, vad mer kan jag be om? Jag är så tacksam till Mikkiz, Jocke, Totte och Peter som fixade en så makalöst kul kväll! Om jag är pigg till nästa år ska jag (ihop med några andra stackare som inte vet om det än) föra denna tradition vidare.

Sist har jag en härlig blandning av alla de promenader som jag delat med Christoffer. Då jag äntligen pimpat mig med smink, borstat mig och stått ute i parken och matat fåglar, då kan jag få gåshud av lycka. De där små stunderna då jag bara fått andas ut har varit rena äventyr.

8. Vad var min största utmaning detta året?
Endon (vilket innebär smärta dagligen) (duuh) och inkompetenta läkare. Om man inte räknar med dessa så har stammrenoveringen av vår lägenhet (i kombination av den första utmaningen) varit rent ut sagt: Förjävlig.

9. Hur har jag förändrats efter detta året som gått?
Jag är starkare och mer hoppfull. Kanske kanske har min läkarfobi blivit lite mindre intensiv om det är Doktor Duktig jag pratar med.

Jag har noll tollerans för intensivt emo gnäll över simpla saker som man lätt kan lösa.

10. Vad är jag speciellt tacksam över?
Med risk för att bli tjatig (och jag tänkte vi kunde säga hans namn samtidigt... ett.. två... tre!) Christoffer! (Vad fint det blev.) Jag är tacksam varje dag att jag får va hans tjej.

Jag är också tacksam för hela min familj. Hur de stöttar, hjälper och förstår! Mamma och Pappa körde oss till Uppsala för att prata med gynekolog. Sanna och David hade mig liggandes på deras soffa medan det renoverades. Niclas har hämtat mig på NÄL och hållt min hand då jag haft panik. Dan har hämtat, sms och funnits där som min alldeles egna cheerleader.

Och jag ska inte glömma de härliga vänner jag har, och till dem räknar jag alla er som läser min blogg. Jag är tacksam att ni läser, bryr er och finns till.

Jag känner mig ofta otillräcklig, då jag har ont så ofta. Men dessa människor förstår och det hjälper mer än marmelad (?).

11. Vad vill jag göra annorlunda nästa år?
Jag ska sluta vara så hård mot mig själv och sluta stressa. Borde också äta nyttigare så jag inte blir till en stor rund boll med röd toffs upptill (vad är upptill på en boll?). Men det beror helt på hur jag mår under min hormonbehandling.

12. Vilka tre filmer var 2010.s bästa?

Inception, Avatar och Black Swan. Fantastiska filmer alla tre.

13. Nämn tre böcker du läst 2010 (som du gillade).

"Veronika decides to die" av Paulo Coehlo (men se inte filmen för Gudarnas skull), Ghostwritten av David Mitchell och "Animal farm" klassikern av George Orwell (djur som pratar kan aldrig gå fel med mig)

Så då var detta året färdigt. Det var tungt ett tag i november, eftersom jag hade tagit förgivet att jag skulle bli bra 2010. Jag planerade till och med att söka arbete till sommaren. Men nu blev året inte som vi hade tänkt men ändå var det ett härligt år.

Ett år som lärt mig och Christoffer att uppskatta de små sakerna i livet. Och då menar jag det inte som ett ”åh stackar oss, vi måste bli glada av att mata ankor” utan istället att man tar förgivet hur underbart det känns att röra benen utan att det gör ont. Att gå ut i kylan och promenera medan det snöar, nattpromenader då stan sover och allt man gör känns busigt. Och det är förövrigt skit kul att mata ankor.

Dags att lägga 2010 bakom sig och nu ge oss in i 2011. Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år, året allt fixar sig