Jag har våren i kroppen

Jag har nu haft två riktigt härliga dagar på raken! Det är lite läskigt nästan, för det är så ovant. Som att trippa fram på en väldigt tunn is. Men det känns som att någonting långsamt väcks till liv i mig igen. Som kommer smygandes.

I förrgår tog vi med Rullis ner på stan för att utföra en lång lista med viktigheter. Vilken vi betade av medan vi var uppspelta som två ungas på Liseberg (eller som Jag och Christoffer på Liseberg, välj själv). Vi hade med oss en kamera för att ta lite vår foton och roliga bilder på varandra. (Du kan se några av dem i slutet av detta inlägget).

Jag gick så mycket jag orkade och njöt då jag klämde mig in mellan de små hyllorna i Scrapbooking affären och undersökte allt allt allt! Christoffer fick nästan slita mig ut därifrån, jag hade kunnat stanna där hela dagen.

När jag sen fick ont var det bara att slå sig ner i Rullis och puttra fram med hela Uddevallas befolkning stirra på mig som om jag var en giraff på rullskridskor.

Igår hände storslagna saker, må jag säga, jag lyckades äntligen göra en sak som jag velat utföra i evigheter. Jag tvättade balkongdörrs fönstret. På båda sidorna! Som en stolt höna svassade jag sen runt i lägenheten och inväntade Christoffers beröm.

Har till och med varit på besök hos Christoffers fantastiska morföräldrar, Åke och Irene. Och vill man få en boost med självkänsla så är det bara att prata med dem en stund. Jag drog på mig en stor svar klänning, håret stod åt alla kanter och jag hade sminkrester under ögonen, men ändå så sa hon om och om igen att jag var så fin. (Vilket gjorde mig tårögd och jag bet nästan läppen av mig, för att inte få en hormonell gråt attack).

Men dagen var ute slut för det! Jag fick vila upp mig på soffan under flera timmar, för jag hade lyckats få jätte ont igen. Skillnaden var nu däremot att jag återhämtade mig lagom till att ta Rullis hem till min bror David och vår Sanna för att se på (min besatthet) Big Brother. Där blev jag till och med bjuden på vin. Jag kan inte ens minnas senaste gången jag drack ett glas vin. Och det var så mysigt! Med hjälp av värmedyna, gott sällskap och en svalkade sjal orka jag stanna till efter ett på natten!

Energin växer och jag har till och med ett dop inplanerat idag. Det är som om jag ska till slottet och träffa hela kungafamiljen, så hyper är jag nu! Det ska bli så otroligt roligt att äntligen få se den vackra lilla flickan, krama om hennes mamma och äntligen få träffa herrn i huset. Jag är så glad att dopet är i Färgelanda, vilket är knappa mil härifrån. Och ännu mer tur har jag som har en snäll pappa som kan köra oss fram och tillbaka (redo att skjuta iväg som en kanonkula om jag får ont och måste hem fort).

Dessa dagar har gett mig mer hopp, särskilt nu när jag är så rädd att hormonsprutorna inte ska fungera (hjärnspökena kommer och går).

Nu ska jag börja borsta, skrubba, plocka och putsa mig redo inför dagens gigantiska äventyr. Det här ska bli så roligt!

Jag smälter!

Nu behöver jag att du fokuserar och lever dig in i följande beskrivning.

Se dig omkring och föreställ dig hela din värld blir en öken. Som om någon bara lyft upp dig och vårdslöst släppt ner dig i Sahara. Klockan är mitt på dagen och solen steker med full kraft. Naturligtvis letar du efter skugga men det som finns är sand och åter sand, men du vet att inte ens skuggorna hade varit svala nog att lindra hettan som börjar koka dig inifrån. Värmen är kvalmig och tung.

Strålarna är så intensiva att de fått blodet att koka inuti dig. Det är svårt att tänka för hjärnan har blivit en flamberad klump av smällt fett. Svett tvingar sig ut ur dina puttrande porer och du har svårt att sitta still. Desperat river du av dig onödiga klädesplagg. Du hade slitit av dig huden om det hade gått. Du känner ångan dunsta från din egna kropp. Så varmt så varm så varm att det enda du kan göra är att flämta.

Vips! Öknen är borta och du är tillbaka där du var från början. Kroppen återgår sakta till sin normala temperatur. Du njuter av att kunna andas sval normal luft igen. Enda beviset på din stund i Öknen är klibbigheten som får dina kläder att fastna mot din hud.

Såhär känns det att få värme vallningar. En biverkning från sprutorna jag väldigt gärna hade velat slippa. Sedan finns också den andra härliga varianten då man får dessa vallningar på natten. Och det har fått det fantasirika namnet: Nattsvettningar.

Jag har lite tips på hur man kan stå ut med dessa värme attacker (från helvetet).

1. Ta en tunn sjal och dränk den i iskallt vatten. Den kan du ha över axlarna, runt huvudet eller runt handlederna. Det svalkar väldigt bra! Att ha en fuktig sjal till hands då man lägger sig är också väldigt effektivt. Då jag vaknar, och är ett element, kan man lägga den över sig och snart somnar man om.

Men använd inte en tung handduk eller liknande, för de kan bli alldeles för kalla och tunga. Och då blir man själv väldigt blöt.

2. Strippa. Om du blir riktigt varm så ta av dig onödiga plagg. Ett tips är att ha på dig många tunna lager av kläder, som du vid behov kan skala av dig. Försök också undvika syntetmaterial och kläder som sitter som ett smäck.

Jag har alltid sovit i nattlinne, t-shirt eller annat bekvämt. Men det har jag fått ge upp nu. Men det finns ju en person i hushållet som inte klagar över detta, kan jag ju tillägga. Det finns också "sov kläder" som går att köpa men de ser ut som äkta kärring sovkläder, så då hade nog sexlivet inte fått särskilt mycket extra krydda.

3. Sov med lakan istället för täcke. Tänk dig att det är en riktigt varm sommarnatt, då hade det aldrig funkat att natta sig med ett tjockt duntäcke. Ha alltid ett lakan med dig, till hands, så kan du sova med det istället om det blir för varmt.

4. Skulle då få vallningar i en buss eller bil så kan det lindra något att trycka dina handleder mot den kalla bilrutan. Det är inte det mest effektiva man kan göra, men det är absolut bättre än inget.

Var försiktig med att lägga ansiktet mot rutan. På en buss är det nog rätt så dräggigt. Men du kommer också se ut som ett miffo för de som råkar befinna sig på andra sidan rutan. Och chansen är att du dunkar skallen i glaset i ren desperation (har hänt mig några gånger tyvärr).

5. Drick mycket vatten! Du förlorar mycket vätska genom att vara en levande fontän. Ta igen det så ofta du kan, så du inte får vätskebrist.

6. Det ska också fungera att motionera. Låter motsägande, då man svettas vid gymping, men det ska minska vallningarna. Just nu är inte det aktuellt för mig, som inte kan vara så fysiskt aktiv. Men gör all del, kan du motionera, gör det för Gudarnas skull!

7. Sen, det sista rådet som jag inte kommer kunna följa helt själv. Drick mindre kaffe, te och alkohol. Kanske kan försöka minska på kaffe drickandet... men ingen jäkel i världen ska få ta bort det helt! Då jävlar blir jag en riktig Hormonkärring.

8. Östrogen tillskott. Detta kan du få av din läkare om du har väldigt jobbiga biverkningar. Jag har inte testat dem, för jag känner att jag har dem under kontroll. Men jag vet flera kvinnor som testat dem. Produkter som Divigel.

Sen finns det flera olika produkter som kanske kan fungera mot värmevallningarna, men jag vågar inte uttala mig om dem. Jag vet inte om de hjälper, borde kombineras med hormonbehandling eller vad de har för biverkningar.

När jag läste biverkningen "värmevallning" så blev jag nyfiken över hur det kändes. Bästa sammanfattningen är ändå:

Jag smälter!

Usch fy och fasiken!

Fy i helsike vad dåligt jag mår.

Jag vet inte om det är så att jag fått influensan eller om det är biverkningar på sprutan. Symtom som "Huvudvärk, värk i kroppen och sjukdomskänsla" står i Fass men jag mår ju inte såhär uselt i vanliga fall. Ikväll känns det som att hela min kropp är i uppror.

Det har alltid varit tufft att vara sjuk samtidigt som Endon härjar. Ungefär som att en ninja som slår en i huvudet samtidigt som en alien tuggar på magfläsket. Eller som att en militär skjuter mig i magen samtidigt som en Snoop Dogg rappar mig i örat. Eller som en stor bautasten landar rätt på min skalle samtidigt som Björn Ranelid läser högt ur hans romaner.

"Tortyr" med andra ord.

Smärta överallt. Nästan omöjligt att tänka. Tårarna ligger i halsen, i beredskap att forsa ut vid första minsta besvärliga känsla. Jag krälar längst väggarna (inte bokstavligt talat, jag mår för dåligt för att röra på mig) och önskar att jag "bara" hade min "vanliga" smärta igen. Den vet jag (oftast) hur jag ska hantera.

Nu är jag ett vrak. Ett knyte av smärta med värme vallningar som gör mig tokig. Dagen började så bra men nu är jag inte nöjd, må jag säga. Usch, vad jag blir less på den här kroppen ibland.

Pain in the ass

Endometrios kan hittas i andra delar av kroppen, inte bara vid livmoder eller i den trakten. Härdar har till och med funnits i lungorna, men detta är sällsynt. Men Endon hamnar däremot lite oftare vid tarmarna. Detta pratas det inte om lika mycket, vilket jag tycker är jätte synd. Har letat och sökt igenom Internet men det är som att söka efter en liten liten myra i en stor myrsloks mage.

Men efter att jag surfat runt på Endometriosföreningens hemsida kom jag in på en tråd som handlade om just Endo i tarmen. Och, som jag redan anat, stämmer mycket av dessa symtom in på mig. Så för att sprida kunskap och om du råkar vara en av oss Endo-tjejer, så har jag samlat all fakta här.

Tyvärr kan jag inte konstatera att all fakta jag har hittat är sann, eller om den gäller för alla kvinnor med Tarm-Endo. Om jag har skrivit någonting som är helt galet, är det bara att skriva till mig så skäms jag och ändrar det med detsamma.

Symtom

Är det smärtsamt och trögt då du ska bajsa?
Blöder det ur stjärten då du gör nummer två (men inte annars)?
Är du lätt och ofta förstoppad (särskilt vid din mens)?
Har du tillfälliga galen diarré attacker?
Skiter du blod då du har mens?
Är du en fjärtfabrik?
Känns det som om någon elak dvärg sitter i toaletten och hugger dig med ett spjut i rumpan då du utför dina stjärtbehov?

Dessa problem är också väldigt flexibla. De kan följa din menstruationscykel, bara finnas där då du har mens eller aldrig lämna dig ifred. Om flera av dessa stämmer in på dig kan du vara en av de kvinnor som inte bara har Endo i buken utan också i Tarmen. Framför allt brukar symtomet "blödning ur häcken vid mens" vara ett rätt så tydligt tecken.

Viktigt att skriva är att en kvinna (eller man för den delen) kan blöda ur rumpen då nummer två utförs utan att Endo är inblandad. Det kan vara hemorrojder, sprickor i stjärtkanalen efter fortstoppning eller kanske någonting helt annat. Men över lag, bör man besöka en läkare för att få det hela undersökt. Och en kvinna med Endo kan naturligtvis ha detta problem också utan att ha härdar på tarmen. (Tack Christoffer för din fråga om detta, så jag kunde lägga till denna informationen)

Och innan ni slänger er på min mail och börjar yla att många av dessa symtom också passar in på IBS så ska jag säga följande: Vissa av symtomen passar in på IBS. Därför är det lätt att en kvinna med Endo i (eller på, för den delen) Tarmen får fel diagnos. Viktigast är det för en läkare att lyssna på sin patient för att se helheten. Av alla kvinnor med Endometrios är det 5% som också har den på tarmen. Kanske fler, som inte blivit diagnostiserade.

Så hur blir man diagnostiserad då? På en site om just Endo i inälvorna (Gud vad mysigt det lät) (vi säger det en gång till: Endo i inälvorna.) säger farbror doktorn att det är mer ett undantag att man får möjlighet att se härdarna vid en operation. Oftare syns den inte. Eller som han själv så vackert sa:

"Det är nödvändigt att ställa de rätta frågorna. När de frågorna blir ställda är det lätt att ställa en diagnos. Genom att se på sjukdomshistorian, för Endometrios härdarna kan förbli oupptäckta tills det blir dags att göra en buköppning."

Dr. Michael D. Birnbaum

Jag har läst om kvinnor vars tarm-endo har hittats. Och det har varit vid buköppning och titthålsoperation. Men som doktor Birnbaum skriver, de hade nog "tur". Om man kan vara så fräck att säga så.

Denna form av Endo behandlas på samma vis som "vanlig" Endo. Framför allt är det en lättnad att få ett namn på sina besvär. Att inte få hjärtklappning och panik då man skiter blod eller kunna planera in när det kan vara dags att ta någonting som "får igång" lilla magen. Sen är det alltid bra att den läkare har det hela under uppsyn. Har man otur med stora härdar och tillväxter kan en operation av tarmen bli nödvändig.

De tips som jag har kommit över, eller har testat själv, är mediciner och mat som hindrar förstoppning. Själv har jag testat Lactulos (gav mig magkramper), Inolaxol (gav mig magkramper) och Movicol (är jätte bra vid behov).
Vill man vara mer naturell kan man dricka plommonjuice, äta päron, linfrö olja eller annat du kan tänka dig. Det är bara att använda fantasin och testa sig fram helt enkelt.

Då var vi klara, då det gäller Endometrios i Tarmen. Kom ihåg att jag inte är utbildad utan delar bara med mig av den information jag själv har hittat. Mitt största och viktigaste råd är att sök vård om du känner att någonting inte stämmer. Gör inte mitt misstag och vänta alldeles för länge. Det är inte värt det. Snälla tro mig.

"Varför stirrar alla på mig?"

Jag var ute två gånger igår! Om jag ska beskriva känslan så tänk dig att du sitter hemma och ugglar en lördag. Plötsligt hör du ett tjut och då du tittar ut genom fönstret ser du ett gigantiskt kryssningsfartyg glidande mot dig. Landgången dunsar ner vid din ytterdörr (bor du i en lägenhet blir du nog ännu mer förvånad av detta) och sedan bär det av på en lyxkryssning fullt med oväntade äventyr.

Ungefär så kändes det då vi åkte till Torp. I verkligheten var fartyget en mörkblå Volvo där kaptenen var min bror Niclas och hans tjej Johanna. Men jag var likt förbannat lika lycklig för det. Jag bokstavligt studsade upp och ner på sätet hela vägen till vår slutdestination.

Ni som har läst om mina resor till Torp innan vet att detta inte är det ultimata ställe för mig arr åka till då jag känner mig en smula pigg (läs inlägg som "Tomten, Tiparol och Torp" eller "Torpet är hemsökt") men jag vägrar att ge upp min rättighet att få shoppa.

Jag fick runt bland affärerna med ett dum-flin och petade på alla varor som om de var djur som behövde bli kelade med. Men snart kände jag mig iakttagen. Som om jag hade femton spioner som smög runt mig. När jag förstod hur bisarrt det vore om det var sant lade jag märket till att folk glodde på mig. Överallt.

Hade jag snor i näsan? Sylt på hakan? Kjolen fastnat i strumpbyxorna så att hela min bak blottas? Använt toapapper som klibbat sig vid min sko och fladdrar fint bakom mig? En macka i håret? Vad? Vad? Vad?!

Men risk att låta som om jag blivit tokig hugger jag tag i Christoffer och viskar nervöst:"Folk stirrar på mig... varför stirrar alla på mig?"

Vilket ledde till att Christoffer log så där mysigt som bara han kan och sen ger han mig en jätte go kram. Han förklarade att jag helt enkelt inte varit ute bland en massor med folk på länge och helt enkelt inte är van vid att "Vi tittar på varandra hela tiden. Om du ser att någon stirrar så tittar du ju på den personen också."

Har det verkligen gått så lång tid? Och det har det nog faktiskt. Det var väldigt mycket människor på Torp igår. När jag går ner på stan är det oftast ganska så ensligt, för det är ju iskallt ute och då jag orkar ta mig ut brukar det vara lagom sent. Jag har ju inte varit isolerad men ändå var mängden av folk (omedvetet) nytt och jag har på något vis glömt vissa saker som man oftast gör automatiskt.

När jag förstod att jag inte var förföljd eller drog till mig uppmärksamhet som en neonfärgad clown så störde det mig inte längre. Men tyvärr fick jag ont ungefär då så vi fick ta båten (förlåt; bilen) tillbaka hem. Men jag njöt i fulla drag av att komma ut och köpa nagellack och scrapsaker.

Vi avslutade kvällen med en Melodifestival kväll hemma hos min David och hans stumpa Sanna. Det har varit fantastiskt att komma ut ur lägenheten och orka vara social. Att orka lämna lägenheten efter att ha varit på Torp samma dag är stort!

Stegen är rätt så små men jag njuter av dem. Och det känns väldigt skönt att veta att jag inte har SÄPO smygandes på mig. Skulle de nu behöva få kontakt med mig så ska jag underlätta genom att bjuda på en bild från äventyrsdagen. Så kan de helt enkelt sluta smyga på mig och helt enkelt kidnappa mig direkt istället.

Shoot me up!

Då var det äntligen 100 % bestämt!

Jag ska fullfölja hela sex månaders Enanton behandlingen (så länge jag ser att den hjälper mot smärtorna). Började morgonen med att åla mig upp ur den varma mjuka sängen som en sömngångare klockan 07:45. Jag vill alltid vara vaken och redo då jag vet att Doktor Duktig ska ringa. Gjorde misstaget en gång att väckas ringsignalen och pratade vi i cirklar en bra stund innan jag förstod vem det var.

Min skräck inför att prata med läkare börjar långsamt (snigel sakta) mattas av. I alla fall då det handlar om Doktor Duktig. Han är den första läkare som jag känt mig trygg med. Ibland blir jag frustrerad och arg även på honom, särskilt efter jag hade varit på Endocentrum i Uppsala. Men han tog en opassande semester, fastnade i Egypten (askmolnet som fick världen att stanna upp blandade sig till och med i Endon) och kom tillbaka som samma gamla goa Doktor Duktig.

Denna uppdatering, vi hade idag, gick ut på att se om Enantonen gjorde sitt jobb. Och jag var mer än lycklig att berätta om framstegen den senaste veckan. Det är alltid lika kul att berätta om ny landvinning i Endolandet. Han blir lika upprymd som min familj och vänner (han gråter inte av lycka som mamma gör stup i kvarten, men vem gör det?) (förutom hormonella jag då).

Vi pratade också igenom mina biverkningar. Min näsa är så täppt att det känns som att en kork sitter fastkilad i den. Och samtidigt är den snustorr med sprickor som svider. Onödigt ont. Så jag ska sluta med vanlig nässpray fortsätta med Sesamolja sprayen och börja med kortisonspray istället. Så släpper den där dumma svullnaden i bihålorna ordentligt.

Så nu är det bara att fortsätta att stega in i det kemiska klimakteriet. Varje spruta är alltid lika "spännande" för jag vet aldrig hur jag kommer att reagera på den. Om biverkningarna ändras.

Och det ska bli fantastiskt skönt att gå in till Distriktssköterskan Kärringen och få spruta nummer tre. Ni vet, den där dyra, special sprutan som jag inte skulle få fler än två av.

Hur du döljer din smärta

Att ha ont lämnar spår. Tyvärr brukar de avtryck finnas rätt i plytet. Då menar jag spår som, mörka ringar, puffiga ögon, grå dassig hy och smärt-rynkor. Tar man också hormoner så får man ett läckert extrautbud med akne, röda partier och härlig glansig fet hy.

Inte en kvinnas dröm, tar jag mig friheten att påstå.

Men jag har hittat kvinnans vapen mot Endo-avtrycken. Det finns trick så att man inte behöver känna sig som ett vandrande lik då man äntligen kommer ut. Inte för att dessa spår gör oss fula, det handlar om känslan att vara frisk, "normal", att se ut som alla andra. Det är ju inte direkt kul att träffa någon man känner som flämtar efter andan och undrar om man är på väg på en audition till zombie serien "The walking dead".

Min räddning, dagar då jag ryggar till av skräck då jag möter spegeln, är följande underbara produkter.

Först tvättas ansiktet och sen kladdar jag på den bästa ansiktskräm jag någonsin använt (och jag har testat löjligt många).

Detta är Vichys Normaderm dagscreme till oren och fet hud. Den gör att den där överdrivna glansigheten som hormonerna bidrar till försvinner. Man får en matt och skön hud som känns som en bebisrumpa.

Det finns en tillhörande ansiktstvätt också som är riktigt bra. Men tyvärr är de inte billiga, men däremot är de dryga så de håller länge. Sen gäller det ju också att komma ihåg att tvätta nyllo morgon och kväll (vilket inte är någonting jag är expert på tyvärr).

När detta är klart och ansiktet har torkat är det dags att göra någonting åt fläckar, finnar, och annat som gör att man ser ut som en levande död. Och vilket magiskt ord är det jag letar efter?

Concealer. Även kallad: Guds gåva till kvinnosjuklingar. Jag har aldrig använd concealer förut. Snarare duttat lite täckstift här och där då jag var 14 år, och inte behövde det.

Men som tur vad fick min mamma denna concealer från Make up Store och den täcker fantastiskt bra. När jag använt denna runt ögonen och på mina röda partier får jag härliga kommentarer som: "Men vad pigg du ser ut!"(Om de bara visste...)

Om någon vill köpa denna, så heter den Reflex cover. Det finns en annan concealer som heter Blemish Cocealer som kanske är lika bra, men jag tror att det finns en chans att den kan torka ut känslig hud. Men jag är inte alls säker. Rätta mig gärna om jag har missuppfattat.

Nu börjar man se piggare ut och det enda som krävs för att fixa till den sista glåmiga huden är ett ordentligt täcke av mineralpuder. (Foundation funkar kanske lika bra för dig, men jag använder mineralpuder för att det täpper inte till).

Och det puder jag har hittat som är rena perfektionen är Clinique Almost Powder. Än en gång, det är dyrt! Men det räcker jätte länge. Den jag köpte räckte över ett år. Nu är det dags att köpa en ny, och även då det svider i plånboken så är det värt det. Detta puder täcker så bra att det ser ut som om man har porslinshud! Och den känns inte som om man har något smink på sig alls.

Sedan behöver du bara dutta dit lite rouge på kinderna (bara tillräckligt för att se friskt rosig ut) och det smink du annars skulle ta på dig. Vips, dina Endo-spår är som bortsopade.

Jag använder absolut inte smink jämt. Man orkar inte fixa till sig varje dag och ibland är det så obetydligt hur mitt hår ligger eller om en finne har flyttat in på min haka, för jag har annat att tänka på.

Men det känns fantastiskt att måla på sig ansiktet och vagga ut på stan, och känna sig som en normal 27 åring igen. För man är inte sin sjukdom, hur mycket det än vill märka dig.

Alldeles alldeles .... underbart!

... (som allas vår Askungen så klokt sagt). Igår var en fantastisk dag! Mycket föll på plats i mitt huvud också, vilket gjorde att dagen blev ännu bättre. Nu undras det väl exakt vad som gjorde denna dag så förträfflig? För all del, inte ska du behöva vänta på ett svar!

Jag vaknade efter en natt full av värmevallningar, vilket inte gör en Elin på gott humör. Luffade runt i lägenheten i min stora vita morgonrock, som gör att jag ser ut som ett mjukisdjur, och inhalerade cappuccino. Vi planerade att åka till sjukhuset för att besöka Christoffers morfar igen. Jag klädde på mig. Och så stannade jag upp i min rörelse med en ovan konstig känsla i kroppen.

Men jag kunde inte sätta fingret på det så jag fortsatte med att föna håret.

När jag gjorde en fån-dans in i vardagsrummet (vem gör inte det, då håret är ny fixat?) var känslan där igen. En oartigt ihärdig känsla.

När jag satte mig ner i soffan sa jag det som jag inte vågat att ens tänka.
"Det går ju riktigt bra idag."
(Översättning: "Men... Det gör ju inte ont!"

Varav Christoffer svarar med tillhörande leende:
"Jag har märkt det."
(Översättning: "Woohooo!!!")

"Det har inte gjort ont på hela dagen."
(Översättning: "Betyder det vad jag tror att det betyder?"
Det känns nästan läskigt att känna efter,
som om att vi har lurat Endon genom att ignorera den.)

"Jag har sett det."
(Översättning: "Sprutan hjälper.")

Sen flinar vi chockat mot varandra en löjligt lång stund innan vi makligt börjar nysta i hur jag har mått den senaste veckan. Vi liksom petar i veckan som varit med fingertopparna, så ömtåligt känns det. Till min häpnad har jag haft betydligt fler och större bra stunder än jag kunnat minnas.

Det kanske verkar konstigt, att jag inte har sett skillnaden. Men hade du frågat mig i förrgår om sprutorna hjälpt något så hade jag inte kunnat ge ett ordentligt svar. Christoffer sa att jag verkade piggare, mamma sa det, men jag såg det inte. Jag visste helt enkelt inte.

För jag får fortfarande ont. Varje dag måste jag vara noga med att inte ta ut mig, för att det gör smärtan värre. Men genom att fokusera på det hade jag helt missat hur jag (utan att tänka på det) lagat mat flera gånger, fixat kaffe till Christoffer många gånger, suttit upp länge och gått ner på stan.

Klockan var efter 20:15 igår då jag fick så ont att jag behövde lägga mig på värmedynan. Efter klockan åtta! Jag vet inte när jag upplevde det senast.

Stora framsteg har hänt den senaste veckan bara! Jag sitter upp och skriver just nu!

Herre Gud. Jag är på min andra spruta och känner att behandlingen hjälper mig. Om två sprutor kan göra såhär mycket, vad kan då inte sex stycken?

Jag har svårt att hitta ord som kan beskriva hur det här känns.

EMO Elin

Hormonerna gör mig emotionell. Jätte emotionell. Löjligt emotionell. Men bara i perioder. (Tack Gode Gud för det!) Jag är inte kapabel att hantera någonting som kan röra till mina känslor. Som till exempel; sorgliga filmer/serier/reklamer på TV, att låtsas bli förnärmad, smärta, tröttledsenhet (ja, det är ett ord) eller riktiga situationer som nu när Christoffers morfar blev sjuk igår och tog ambulans in på NÄL. Jag ville vara ett stöd för Christoffer. Men tack vare hormoner slutade jag inte gråta förrän idag. Vid tre tiden. På eftermiddagen.

Låt mig beskriva lite bättre hur min humör ser ut just nu. Det är en stor skillnad mot då jag tog Primolut-Nor eftersom den formen av PMS var mer underhållande. Jag blev bara rörd av konstigheter. Nu blir jag också... förkrossad vid konstiga tillfälligheter. Men jag fattar inte riktigt själv vad det är som händer. Ibland blir jag bara ledsen för ingenting, och då gråter jag en stund tills det bara försvinner igen.

Men tro för all del inte att jag nu bara är nere och har gått in i en djup depression. Dessa attacker är ovanliga och vanligtvis korta. När dessa sorgestunder lämnar mig återgår jag till mitt vanliga jag. Kanske till och med en Elin på uppåttjack (fast det är närmre min personlighet än det där deppandet). Jag blir fylld av energi, planer och jävlar-anamma. Är till och med en smula förnuftig emellanåt.

Sen råkar jag se mig i spegeln. Har jag inte ovanligt avlångt ansikte ändå? Väldigt stor haka? Herre Gud... barnen som svälter... hundar som blir slagna med tidningar... finnar... åh ser inte Christoffer lite uttråkad ut? Nej...väldigt uttråkad! Nej!!! Han är ju förtvivlad! Han är förtvivlat svältande och är rädd att jag (med mitt hästansikte fyllt med bölder) ska slå honom med en tidning!! Jag gråter som om världen ska gå under.

(Detta kan ha varit en smärre överdrift.)

Hoppsan sa, jag skulle ju kunna göra ett kort som ser ut som Eiffeltornet! Och göra en härlig smoothie! Gosa med Christoffer (som inte alls är förtvivlad utan i verkligheten glatt guppar på foten i takt till Radioheads nya album och knapprar på sin dator). Snart börjar Big Brother och jag börjar locka mitt hår med en tång (inte en sån man hittar i havet, fattar du väl din dummer?).

Men om vi lägger min mano-Emo-ighet (ja, det är också ett ord) åt sidan så har jag lagt märket till att min kropp är lite mer medgörlig än vanligtvis. Jag kan röra mig enklare (vilket jag upptäckte då jag gjorde en överdriven hipphopp dans till Christoffers ära med tillhörande Rap) och jag har haft fler perioder med mindre smärta.

Jag försöker tänka på det, att mina biverkningar inte är förgäves. Men tänker jag på det alldeles för länge så blir jag rörd och börjar gråta. Igen.

Äntligen

Detta inlägg skrev jag för två dagar sedan...

---

Äntligen börjar "mega smärtorna, som borde fara till helvetet för sin blotta existens" släppa. De som tillkommit på grund av den första, östrogen ökande, sprutan. Äntligen äntligen äntligen äntligen (och med risk för att bli tjatig) äntligen!

Kortfattat ska jag förklara skillnaden på de här två dagar då jag börjat återhämta mig med den tid jag nu glatt lämnar bakom mig. Jag kan gå. På benen. Ovanpå tassarna. Kan helt enkelt gå från soffan och köket och hämta mina tabletter själv. Har kunnat sitta en längre stund och pyssla med min fanatiska intensivvitet. Och jag ligger inte och vrider mig på värmedynan större delen av dagen utan att få någon lindring. Nu hjälper värmen igen. Äntligen!

I en främmande människas ögon kan dessa framsteg ses som pyttesmå. Men ni som hängt med mig i hela cirkusen vet att detta är fantastiskt! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för EndoMördarElin.

Men det är inte en semester att vara i klimakteriet. Inte en barnlek heller. Jag svettas och blir så varm att jag väcker Christoffer om nätterna, han visste aldrig att han blev ihop med ett livs levande element. Hade vi hängt upp mig på väggen hade jag kunnat hålla en medelstor herrgård tropiskt het. Gjort Globen till en bastu. Ett vardagsrum till en brödrost. Vallningarna är inte att leka med. Men jag rekommenderar att alltid ha en blöt iskall handduk i närheten som man kan svalka sig med. Det hjälper.

Jag har inte gråtit över någonting konstigt ännu. Istället kan jag vara på toppen humör, sitta i soffan och fnissa med Christoffer över någonting fånigt. Och PLOPP! så brister jag ut i hysteriskt bölande. Helt utan orsak. Blir bara hastigt förtvivlad och lika snabbt växlar jag över till mitt normala humör igen. Jag har känslo-schizofreni helt enkelt.

Och till min stora chock har jag på något vis gått ner 3 kilo. (Om jag inte låg på värmedynan och hade ont i ryggen hade jag gjort en glädjedans). Jag kan inte riktigt förstå hur detta har skett då jag inte rört mig alls och nu har blivit fullkomligt besatt av Riesen. Men jag gissar att vattenvikt från Lyrican har droppat av och mina godisfria dagar (de få jag lyckas med) också har gjort sitt. Inte klagar jag inte.

Jag hoppas att jag fortsätter att bli bättre nu. Jag har så mycket som jag vill göra!

Men just nu är jag överlycklig över att kunna sitta upp en stund, laga mat och ge Christoffer en kopp kaffe. Ett steg i taget...

---

Dagen efter detta var skrivet gick det tillbaka till smärtorna som härjat innan. Jag hoppades på mer än vad min kropp var redo för. Besvikelsen var som att ha en fet elefantfamilj semestrande på min bröstkorg. Jag grät flera skvättar.

Men bara för att det inte blev en rak väg mot enklare ljusare dagar så ska jag inte nonchalera dessa två dagar fulla av äntligen. Det är ett steg åt rätt håll. Nästa steg kanske är tre bättre dagar på raken?

Att tänka positivt är inte alltid det enklaste. Men skam den som ger sig.

Jag klarar det inte ensam

Igår, när jag gick ner mig i frustration och bubblande hormoner, kändes det som om jag kvävdes i min egna kropp. Den här magen, ryggen, låren, armar, bröst och rump var mitt fängelse. Och med hjälp av den gigantiska hormonella dos jag har pumpande runt i mig förvillar också mina tankar. Jag förklarade det som om jag hade en liten Alien i skallen som kände, tyckte och funderade utan att jag kunde styra den.

Låt oss kalla Alien Håkan, för enkelhetens skull. Håkan Bråkan och Endo är nära vänner. Det blir liksom den tid man lekte med bilar, Lego, Barbies (välj passande leksak) med sin bästaste bästis och då var Håkan tvungen att följa med. Och innan man vet ordet av det så sitter bästisen och Håkan uppe i ett träd och har the time of their lives medan du står ensam på marken och petar i ko bajs med en pinne. Utanförskap är inte att leka med. Särskilt inte då du blir utstött från din egna kropp.

Jag vet en sak som är säker i hela den här Endo cirkusen (som enligt mig har pågått alldeles för länge) och det är att jag aldrig hade orkat med den här villervallan på egen hand. (Alla bildliga liknelser får mig nu att se en övergiven sorgsen clown stå i mitten av en manege som halvhjärtat försöker få sin blommiga brosch att spruta vatten) (finns det något mer tragiskt än en ledsen clown?) (Helt klart en död clown... mycket sorgligare)

Har du någon gång skapat ett scenario och sen planerat hur du skulle reagera i den situationen? Man skulle kunna tro att det är så jag har gjort med påståendet jag gav (innan allt clown tjat). Men jag har varit ensam i skiten. Första gången 2005 då jag var bosatt i London, men också denna gång. När Endon blossade ut stod jag handfallen på en toalett i Göteborg och tänkte "Du måste skoja med mig... inte igen..."

Jag var i ett förhållande där jag lämnades mycket ensam. Fast jag satt hellre med en ilsken katt som ville strypa mig i min sömn än att höra ett ord till som fick mig att känna mig som en börda.
Att försöka peppa sig själv då man mår piss är väldigt svårt. Tacka Teknik Guden att telefonen fanns. För jag ringde hela tiden till min mamma, och med hjälp av henne och cigaretter höll jag blicken stadigt vid vårat mål. Men jag sprang in i väggen många gånger utan att ha någon tillhands som kunde bygga upp mig igen. Ensam går det inte. Jag hade inte varit en glad tjej idag om jag inte hade lämnat det livet för att hitta en bättre.

Jag har lärt mig mycket, nu när jag har ett liv som är perfekt. Som jag brukar säga till mina läkare, som så gärna vill att jag ska säga att min man slår mig i magen så att de kan lösa min smärta fort, "mitt liv är perfekt förutom att jag har ont hela tiden".

Jag har förstått betydelsen av att ventilera alla känslor.
Jag har förstått att om man älskar någon blir den personen aldrig en börda.
Jag vet att jag inte blir en sämre vän bara för att jag inte är sprudlande glad hela tiden.
Jag har lärt mig se skillnaden på en bra vän som stöttar och en dålig vän som kväver och kräver.
Jag har förstått att jag absolut kan själv men livet blir otroligt mycket enklare om jag delar med mig till de som vill finnas där för mig.

Sen kommer jag absolut att uppskatta de där ytte pytte små sakerna i livet då jag får ett liv med mindre smärta. Som att kunna gå till affären och sen hem igen. Eller att ha byxor på sig. Ni anar inte vad mycket ni tar för givet här i livet. Saker som man inte ens vet att man gör, för de är så självklara. Men det kommer bli fantastiskt då de sakerna hör ihop med mitt perfekta liv.

Den dagen ska jag ta på mig riktigt tajta jeans, höga klackar, promenera till strandpromenaden och sen långsamt dränka Håkan Bråkan i havet. Och med ett leende, som når från öra till öra, kommer jag äta popcorn medan jag ser hans hormonella lilla kropp guppar bort i solnedgången.

Sen super jag mig redlös.

Varför så VIKTigt?

Jag tycker inte om min kropp. Sen tycker jag att den ser riktigt fin ut. Sen avskyr jag min kropp. Sen tycker jag att den är kvinnlig. Sen äcklas jag av min kropp. Sen tycker jag om den. Sen.. och sen.. och efter det... och sen...

Jag har haft svårt att vara nöjd med min kropp. När jag var yngre hade jag ett sjuk fanatiskt kontrollbegär över min vikt. Jag tränade varje dag på mitt lilla gröna rum och åt ingenting onyttigt. Jag trodde att jag var hälsosam. Men jag förstod att jag gjorde allt fel då jag svimmade på mitt hotellrum i Turkiet, då jag skulle fylla 18 år. Jag hade spytt en hel morgon och avslutade illamåendet med huvudet studsade som en dåligt uppblåst boll mot kakel golvet. När jag sen låg i ett rum med grisrosa väggar och fick höra att jag hade vätskebrist och näringsbrist, då skämdes jag. Min bantningskur innan semester, för att se snygg ut i min fula bikini, hade kanske inte varit så värst smart ändå?

Efter detta tog det ett tag innan jag kunde unna mig snask men jag kom dit. Jag gick ifrån att bestört undvika blotta åsynen av krämiga sockrade kakor till att i England stanna och tråna genom ett bageris skyltfönster för att beundra deras läckra chokladtårtor. Visst har jag pendlat en del i vikt, som de flesta kvinnor gör. Men jag har varit belåten med hur jag ser ut. Jag äter det jag vill, i måttlighet (ibland lite mer).

Kanske inte nöjd men heller inte missnöjd. Lite mindre mjuk och aningen fler muskler, men inte så att det har aktivt stört mig.

Men så attackerades jag av Endon. Första omgången var jag redan i England och då hade alla chokladtårtor, Starbucks och allehanda alkohol redan gjort mig aningen fylligare. Min vikt var inget jag ens lade märket till då. Jag var ju i London!

Fast denna gång, efter alla dessa månader (det har gått 2 och ett halvt år nu) med svårigheter att röra mig, smärta, mediciner som har "viktökning" som biverkning, tröst snask och hormoner så blir jag väldigt ledsen av min viktökning.

Jag lyckades hålla vikten tills jag började med Lyrican. Redan efter några veckor på denna medicin hade jag ökat 3 kilo. När jag slutade med dem hoppades jag att de kilona bara skulle försvinna (jag är en lyckans ost som går ner i vikt lika lätt som jag går upp) (vanligtvis). Men sen fick jag hormoner. Mer ont. Mer biverkningar.

Jag har gått upp 9 kilo sen i September. 9 kilo som plågar mig vissa dagar. Jag tycker inte om hur min kropp ser ut just nu. Det hjälper inte heller att jag ofta känner mig så uppblåst att det känns som om jag ätit upp en badboll.

Om man redan har en kropp som man har en visst missnöje till då den är orsaken till att jag plågas dagligen (eller roten till det onda finns inuti den, om vi nu ska vara petiga) så hjälper det ju inte direkt att man känner sig som Barbapappas moster.

För att inte glömma att hormonerna jag tar gör mig väldigt emotionell vilket leder till att de små saker jag kan störa mig på blir gigantiska. Jag kan fasta i spegeln och bara se det ytte pytte lilla ärr jag har på överläppen för att dra slutsatsen att jag härmed är ett groteskt monster (hur har jag kunnat missa det under alla dessa år?!). Hormoner är inte snälla då de är på dåligt humör.

Och så nästa stund ser jag mig själv i spegeln och är nöjd. Jag är stolt över att jag (med snask sug och oförmåga att röra mig över huvudtaget vissa dagar) ändå lyckats gå ner 1 kg (så egentligen har jag idag bara gått upp 8 kilo). Jag blir nöjd med mina former och lägger istället fokus på där den ska ligga: Vad spelar några kilo för roll om jag kan bli smärtfri på denna behandling?

Christoffer har ett outtömligt tålamod. När jag drar i magen, armarna, låren och höfterna som om jag vore gummikvinnan och kvider att:

Jag är motbjudande och borde packas in i en (kolossal) låda och postas till ett Amerikanskt "Gå ner i vikt"-läger, där de kommer fram till att jag är en fara för de andra "Patienterna" för chansen finns att jag äter upp dem så de skickar mig vidare till en öde ö där jag bara får leva på sand och svett men där jag ändå lyckas fortsätta gå upp i vikt tills jag sväller till en fläskig boll och exploderar av värmen.

Då säger han att jag ska sluta vara så stygg mot mig själv, att han älskar mig och att han tycker att jag är vacker. Vilket gör att jag känner mig som en idiot (en glad och älskar idiot).

Det är bara så underligt hur mycket jag bryr mig om min vikt, det är så utseende fixerat och löjligt. Ingen dömer mig efter hur många kilo det står på vågen. Varför ska jag göra det då?

Hög som en drake

Åh vid min stortå vad jag är groggy i skallen just nu.

Inte alls rätt läge att skriva inlägg. Vet knappt vad jag heter, var vår soffa står och varför jag har en rosa liten mjukisgris ståendes på min kudde. Jag vet inte om det är sprutan, Tiparolen eller de tidigt upp packade alla hjärtans dag presenterna som gjort mig sån här. Vet bara att jag har svårt att fokusera och är lullig.

Av någon irriterande anledning fick jag samma sura sköterska som sist gång. Hon som snäste åt mig och gjorde mig upprörd. Jag bad om en annan men till min förvåning kom kärringen och hämtade in mig på sitt kontor ändå.

Men jag hade redan en nödplan. Den hette: Christoffer. Han följde med mig in och till min förtjusning vågade kärringen inte säga någonting dumt alls. Hon pratade knappt. Nackdelen med planen var att Christoffer är spruträdd men skyllde på att han ville lära sig hur man ger sprutan, då kärringen frågade varför han skulle göra oss sällskap. Vilket ledde till att han stirrade med klotögon på när kärringen gav mig injektionen. Stackaren gör allt för att hjälpa mig. Han är min räddare i nöden.

Har inte haft samma problem som sist gång då jag tog sprutan. Då syftar jag på smärtan som paralyserade mig. Men jag har varit yr, trött och nu... hög som ett hus. Borde nog gå och lägga mig hos Christoffer som väntar på mig i sängen. Jag var påväg dit då jag skulle stänga av datorn... och nu har jag skrivit ett helt inlägg...

Vad skriver jag om nu igen?

Om jag ändå vore en Emo kärring

Imorgon klockan 11:45 gäller det. Enanton spruta nummer två ska in i magen och mörda mer Endo. Känslorna är många och stora inför detta. Fast det betyder inte särskilt mycket, mina känslor är mastodontiska i allmänhet just nu.

Denna månaden har ålat sig fram som en klibbig orm men samtidigt har den fått riktigt bra glid och rutschat framåt. Jag trodde att jag var så förberedd på hur det hela skulle kännas att jag omöjligt skulle kunna bli för deppig och ledsen. Men där hade jag helt fel! Lika lite som jag har kunnat hålla mina kittlande lyckorus under kontroll har jag kunnat hindra den pulserande ilskan då en liten ful fräknig snorunge stirrade med gapande mun på mig då jag satt i Rullis.

Jag försöker komma ihåg att jag omöjligt kan hålla mitt humör under konstant övervakning, eftersom skiftningen sker inne i huvudet. Och helt plötsligt tänker man någonting väldigt konstigt baserat på en ännu underligare känsla som inte är grundat i någonting! Med andra ord kan jag vagga runt i lägenheten jätte orolig och bekymrad för ingenting. Lägg sedan en stor skiva förvirring ovanpå detta (man blir lite snurrig av att förstå att ens känslor inte är "verkliga" utan kemiska).

Som jag har skrivit förut, ökar Östrogenet direkt efter första sprutan. Och till min stora skräck fick jag en reaktion jag aldrig kunnat vänta mig. Kaffe smakade blä. Bittert, strävt och så såg det ju ut som utblandat bajs. Men tror du att jag slutade dricka denna dryck på grund av detta? Nej då, jag tvingade i mig en kopp varje morgon för saks skull. Ingenting skulle få ta mitt kaffe ifrån mig. Wiskey har jag däremot inte kunna dricka redan sen min Primolut behandling. Mina smaklökar har uppenbarligen fått fnatt.

Nu har Östrogenet sjunkit och kommer nog slå i backen imorgon efter sprutan. Och till min stora glädje smakar kaffe utsökt igen. Jag dricker alldeles för mycket, för att ta igen alla koppar jag aldrig visade äkta uppskattning.

Jag är lite nervös inför imorgon. Vill verkligen inte få en bitchig kärring till sköterska igen. Jag hoppas innerligt att den kvinna jag möter imorgon i alla fall har ett hjärta. Kan inte hantera dumma människor alls nu när jag är så emotionellt ömtålig. Får jag en surig tant som fräser åt mig skjuter underläppen direkt ut och börjar att darra. Stunder som då önskar jag att jag hade blivit mer bitchig av hormonerna, så hade jag kunnat skälla, gorma och gestikulera istället för att se ut som en ynklig sparkad kaninbebis.

Sen är det ju också lite nervigt då man aldrig vet hur kroppen kommer reagera på injektionen. Har jag tur får jag inte lika ont i magen som sist gång. Men om så blir fallet, är jag ju redo denna gång i alla fall.

Det känns däremot mest som en lättnad! Äntligen spruta nummer två. Sprutan som kan ge mig smärtlindring efter två veckor. Naturligtvis är det mycket tankar och känslor inbakade i denna sprutan.

Men jag försöker att bara ta dagarna som de kommer. Ge utlopp för alla känslor jag får. Jag lär ju i alla fall inte få vätskebrist av allt gråtande då en annan biverkning som jag har fått är: törst. Blir det vattenbrist i Uddevalla så vet ni vem som är den skyldige.

Nightmares on Endostreet

Jag drömmer mardrömmar likt en bagare rullar bröd. En nedrans massa. Vareviga natt (förutom några, fast det lät inte verkligen inte lika dramatiskt med "de flesta nätter") sällskapar jag med hemskheter, styggelser, krig och Mumintroll. Detta är en biverkning som inte är att leka med. Freddy Krueger kan slänga sig i väggen, han är rena barnleken jämfört med mina drömspöken.

Drömmar är så nedrigt skapade att de sällan är lika hemska då man upprepar dem på morgonen som då man faktiskt upplever dem. Jag vet inte om händelserna i sig är värre då man är mitt inuti dem eller om det är själva stämningen och känslan man får som gör att två stora jättar med ögon som skjuter laser är så läskiga att man nästan kissar på sig.

För att sammanfatta mitt nattliga vardagsliv delar jag med mig utav mina upplevelser ifrån min drömdagbok (sant, jag har en bok där jag skriver ner de jag minns). Rys, skratta och njut!

Den 13: Januari drömde jag att jag var ihop med mitt ex igen. Jag gör slut med honom igen för att bli ihop med Christoffer igen. Han frågar då: "Är det för att jag har nazist vänner?" (Han hade aldrig några nazist vänner i verkligheten) Den 28:e Januari drömmer jag om släktingar som har sårat mig och om blodiga krig. Dem 1:a Februari drömmer jag att vi får ett brev ifrån socialen. De har blivit larmade om att vi vanvårdar våra barn. (Ja du... vanvårdade lär de ju vara då vi inte ens visste att de fanns).

Värst är de drömmar då Christoffer gör slut med mig. De kan sitta i flera dagar efteråt och när jag äntligen vaknar sköljer lättnaden över en som om lättnaden var en kall skön våg... våg av lättnad... som flyter... som upp på en strand... (du förstår) (om inte, fortsätt bara läsa).

Den 5:e Februari drömmer jag att Christoffer håller en intervention för mig. Han tar min virknål ur min hand och säger att det är dags att jag slutar nu. Jag är ju besatt av att virka. Ledset vet jag att det han säger är sant.

De senaste två drömmarna har jag blivit riktigt påverkad av. Jag tror absolut att det är hormonerna som gör att min reaktion blir mer intensiv. Känslig som en klimakterietant. Jag delar med mig av den jag hade inatt, för den ligger färsk och pyr i minnet.

Jag drömmer att jag är hemma hos mina föräldrar, i deras hus som ligger mitt ute i ingenstans skogarna i Dalsland. Det är snarligen fest och det känns i luften. Jag mår inte riktigt bra, känner mig konstigt och det kliar under armarna. Så jag smyger in på toaletten och lyfter på armen för att ta mig en kik.

Förfärad ser jag att i armhålan har en cirkel formats av någonting som absolut inte hör hemma i en armhåla. När jag lutar mig mot spegeln för att se det hela tydligare ser jag att det är vassa fjädrar täckta av var som sticker ut ur min hud. Den bara huden i mitten är svullen och glansig av någonting jag vet att jag inte vill ha där.

Darrande lyfter jag på andra armen och ser att den armhålan ser likadan ut. Som två stora köttiga blodiga solrosor under mina armar. Jag vet att det är hormonerna men paniken slår in. Jag vill ha bort dem! Senare i drömmer förlorar jag synen och blir helt täckt av röda och vita fläckar. Allt är hormonernas fel! Och jag äcklas av min egna kropp.

Jag vaknade och undersökte mina armhålor direkt. De är konstiga de där drömmarna. Det är egentligen som sagor som spelas upp då man sover men ändå kan man bli ledsen, rädd eller glad av dem. Efter alla tabletter jag testat vet jag att mardrömmar kan kika fram då man testar vissa mediciner. Men då var jag ju inte så här känslig... tänk vad hormoner kan ställa till med!

Godnatt och sov nu gott!

Vi får se vad för äventyr som väntar mig inatt.

Min vardag (på spruta nummer 1)

Det är svårt att beskriva hur min vardag ser ut just nu. Jag har påbörjat flera inlägg här som jag inte velat publicera. Antagligen för att de varit fyllda med mina biverkningar av sprutorna och mina dagliga smärtor. Det är som att få en Endo-tårta uppkörd i ansiktet. En Endo-tårta jag inte ens hade velat äta, om jag hade fått välja.

Är så otroligt jävla trött på Endon och allt som hör dit till. Jag får aldrig en ordentlig paus ifrån skiten just nu och det gör att jag aldrig får ett ordentlig (semi) objektivt synsätt. Jag sitter mitt i gröten och då är det svårt att se var skålen slutar och gröten börjar. (Måste vara hungrig, all denna symbolik med hjälp av mat). Men jag vill ändå dela med mig. Samtidigt som jag inte vill tänka på hur jag har det. Försök få ihop det, om du kan!

Jag hade velat veta hur det kändes att ta Enanton, även då jag vet att alla kvinnor reagerar olika på hormonet. Och det är bra för mig att skriva av mig lite.

Jag har ont (mer än vanligt) men inte bara i rygg och mage (inte ens "bara" på de vanliga platserna i magen och ryggen) utan i benen, ryggen, huvudet, armar. Ja, kortfattat känns det som att en kokosnöt stor som en buss har rullat över mig. Sen tumlar den tillbaka och krossar mig igen. För att sen lägga sig tillrätta ovanpå mig. I tre veckor. Tills den äntligen långsamt vältrar bort ifrån mig, kommer halvvägs upp för en liten backe för att sen (glatt och skumpande) drumlar tillbaka och mosa mig än en gång.

Är stel i hela kroppen. Ungefär som om en koloss till kokosnöt har mosat mig. (Läs ovanstående stycke en gång).

Sen kan vi fokusera in på mina känslor. PMS, släng dig framför ett tåg (eller köp en biljett och åk någonstans, välj själv). Jag är känslig. Läcker som ett durkslag, ofta och utan särskild anledning. Det krävs inte mycket för att jag ska bli ledsen, orolig, rädd eller annat onödigt. Och istället för att fundera ut en lösning så grinar jag en skvätt istället.

Mitt störta besvär är att jag ideligen blir orolig att Christoffer är ledsen eller har tråkigt (för får han det tråkigt så dör han och han får inte dö!! Jag kan inte leva utan honom!) (... tankarna blir infekterade av känslorna ...) (dum kombination må jag säga). Men som tur är går mina sorgestunder över rätt så fort. Snart är jag som vanligt igen och kan skratta åt att jag grät över att min mjukisgris legat under sängen i någon vecka alldeles ensam.

Men ett stor plus med dessa känslostormar är att pendeln svingar åt andra hållet också. Jag kan känna total eufori. Blir så lycklig att det kittlas i kroppen och jag får gåshud. Det är en alldeles fantastisk känsla! Har bara hänt tre gånger men senast idag. Den biverkningen behåller jag gärna de resterande månaderna!

Tyvärr ligger jag mycket i soffan just nu. Kommer ut korta stunder men får ofta ta taxi hem för att kura ihop mig på värmedynan. Och detta är det mest frustrerande. Att ha så ont att jag inte ens kan gå ner på stan en snabbis utan att jag gråter hela vägen hem. Eller att jag än en gång har hamnat i rullis för att kunna komma ut en längre stund (för jag blir tokig av att ligga inne mer!).

Kroppen är alldeles fantastisk på att glömma de stunder man har det riktigt ont eller jobbigt fysiskt. Men samtidigt är kroppen för jävlig då man har haft ont länge, för jag kan inte ens fantisera över hur det skulle kännas att inte ha det såhär jämt. Och tanken skrämmer skiten ur mig. Även då jag vet att Enantonen gör det hela värre, så hänger inte alltid hjärnan med utan blir virrig av all smärta och tokiga känslor.

Men jag njuter av de små sakerna istället. Försöker lägga all fokus på det istället. Som att vi har en ny matta i sovrummet. Eller att min nya frisyr gör så att jag (magiskt!) fått naturliga korkskruvar, att Christoffer sitter mitt emot mig och ser så otroligt söt ut då han surfar på sin dator och att imorgon ska vi starta med "Fredags-middag". Vilket betyder att vi gör varsin nytt maträtt (imorgon är det Christoffer som gör varmrätten och jag efterrätten).

Jag blir fullkomligt galen av biverkningarna, till och med de små som jag inte nämnt ännu, och tokig av att ha ont hela tiden. Ibland känns det som att Endon kommer göra mig vansinnig. Och då är jag redan lite vrickad innan någon sjuka besatte kroppen som den där demonen i filmen "Exorsisten". Men då tänker jag bara på det som Salvador Dali sa... med lite extra visdoms från mig.

"Den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen."
(Jag är bara i klimakteriet)

Mästerverk mot värk

Jag försöker göra allt jag kan för att distrahera mig just nu. Har gått igenom många av de saker jag fått låna av underbara människor omkring mig. Jag har en otroligt tur som har så fantastiska personer som stöttar mig. Jag har gjort allt mellan läst tidningar som aldrig förr, spelat Tv-Spel, Data-spel, bräd-spel, UNO, sett på otaligt många filmer, serier, målat på tröjor, surfat (utan hav och bräda), scrappat, virkat, stickat och målat.

Och de stunder jag kommer ut är guld värda! Har blivit tvungna att låna en rullstol igen för att kunna lämna lägenheten. Det räcker att jag kommer ut på innergården, sen får jag så ont att jag börjar halta framåtlutad som en misshandlad kärring. Jag avskyr att sitta i rullstolen, som Christoffer fascinerat påpekat ser ut att passa in i filmen "Gökboet". Jag hatar hur folk stirrar på mig som om jag vore efterbliven och jag bävar hela tiden inför att träffa någon vi känner. Även då jag träffat mina vänner då jag rullat runt utan att de reagerat konstigt (de slog mig inte ens i magen).

Plågat mig själv på Torp igen (aldrig ger jag upp på detta shopping paradis!) och inhandla en cool T-shirt med japanska katter på, en klänning och en kofta (jag är en koftaholic). Jag orkar egentligen inte såna där långa shopping turer men mitt minne är som min längd, kort.

Har till och med fått mitt tuffs (även kallat hår) klippt! Äntligen!

Men mest ligger jag på soffan (som är alldeles för sliten för detta ändamål egentligen) (men det är ju bättre än att ligga på soffbordet) (då hade jag sett löjlig ut). Och i denna blå/grå soffa skapar jag allt jag kan komma på. Så varför inte visa mina små "mästerverk" (kan också kallas mer rättfärdigt för "tidsfördriv"?

Mitt första projekt var en väst, som jag stickade med giganto stickor (kändes som att sticka med två bordsben).


Sen fick jag två kassar garn av en jätte snäll kvinna som mamma jobbar med. Som tack gjorde jag en liten drake (av det garnet hon så gärna ville bli av med) (garnet hemsöker henne) (som katten i "Jurtjyrkogården" kommer det tillbaka) och ett tack kort.



Då fick jag för mig att Christoffer (som älskar kaktusar) (vars ena kaktus dog för ett litet tag sen) måste ha en stickad kaktus. Så det fick han.


Och det senaste projektet är ett 50 års kort som jag komplicerat genom att göra som en låda man öppnar. Den är inte riktigt klar än, som du nog kan se...


Nästa pyssel blir nog antagligen Christoffers mammas födelsedagspresent. Hon fyller inte år på jätte länge men det ger mig mer tid att finslipa min ide´. Och sen ska jag nog göra en kaktus till mig själv, som jag tänkt använda som en nåldyna. Men man vet aldrig, jag kan nog få för mig att göra någonting annat konstigt innan jag kommer så långt... nog för att det är jävligt med all smärta just nu, jag är i varje fall produktiv.

"Think happy thoughts think happy thoughts think happylicious happy happyhippo..."

Nu ljuger jag inte mer...

Det är mycket som jag vill orka skriva just nu. Har fått ett jätte fint Award med tillhörande rolig utmaning av en blogg och endosyster som heter Cattis men hjärnan och kroppen har inte varit kopplade de senaste dagarna.

Men dagens inlägg kommer istället handla om min oärlighet.

Jag ljuger inte med avsikt. Det har blivit ett sätt att relatera till att ständigt ha ont. Men ändå säger jag sällan hela sanningen. De som verkligen känner mig ser när jag har det tufft. Jag har fått det förklarat för mig att jag blir tystare, ser sorgsen eller väldigt fokuserad ut och ler jag så är det ett stelt onaturligt flin som bara ser knepigt ut. Ungefär som den där smilande clownen i "Det" filmen. Har jag det riktigt jobbigt så försvinner jag, mitt medvetande är någon helt annanstans, en plats jag aldrig skulle rekommendera dig att ta familjen på en charter till.

Men jag säger sällan rakt ut hur illa ställt det är, särskilt inte då jag har det som mest ont. Istället börjar jag tala i kodspråk om någon vänlig själ undrar hur jag mår.

"Det går..."

Detta är mitt vanligaste svar. Det flyger ut ur munnen lika lätt som ett hej. "Det går." Det betyder att jag har ont men jag vill inte prata om det. Jag vill inte tänka på det. Jag önskar att jag kunde säga att det går bra men jag vill ju inte vara helt oärlig. Istället lägger jag till ett konstigt leende (kom ihåg clownen) eller någon form av axelryckning tix.

"Det börjar bli jobbigt nu..."

Vilket, översatt till ärlighet, betyder att jag nu har så ont att jag börjar få svårt att andas. Jag kan inte sitta/ligga still för smärtan början bli outhärdlig. Jag vet inte varför jag säger att det börjar bli jobbigt, då det jobbiga är i full fart genom kroppen.

"Det har varit tufft..."

Vilket betyder att jag har gått igenom ett rent helvete (på gränsen till snuskigt lortigt). Gråtit, ylat, svurit, förbannat min olycka och tillbringat mer tid ihop rullad som en kanelsnäcka än ett foster. Det har gjort jävligt ont och flera stunder höll jag på att förlora mitt förstånd. Tufft, alltså.

Det finns säkert många fler konstigheter jag slänger ur mig. Dessa är det vanligaste. Jag kan inte säga exakt varför jag inte kan erkänna hur jobbigt jag har det. Kanske för att jag inte vill ses som svag och ynklig då jag har ont. För att jag inte vill vara till besvär. För att jag inte ska bli dömd av någon idiot att jag vill ha uppmärksamhet (låter overkligt att någon skulle sjunka så lågt och tro en sån sak, men jag har tyvärr varit med om det, bara då jag hade mensvärk). Kanske är jag rädd att skrämma upp någon. Skrämma bort någon.

Och då vet jag inte ens vem denna "någon" är. Alla jag älskar och som älskar mig behöver veta hur jag mår. De vill ha det serverat på ett fat, tydligt och klart, så att de vet vad de kan göra för att hjälpa mig. Och nu kan de mina kodord också. Jag kommer inte undan med att skydda dem mot min smärta mer. (Visste låter det som en väldigt konstig mening, det är ju jag som har ont).

Jag jobbar i alla fall på att ändra mig!

För just nu har jag det helt för jävligt. Jag har betydligt mer ont. Magen krampar så att jag tappar andan, kan inte ens få ut ett ljud för att be om hjälp. Svanken strålar ut i benen och har också eskalerat i styrka. Huvudet spränger. Det gör så ont att det känns som att jag ska kräkas.
Inte hela tiden (tack Gode Gud) men alldeles för ofta. Hela dagen igår hade jag det sådär. Knappt en enda paus att andas in mer styrka. Jag har undrat flera gånger hur mycket mer av detta det är tänkt att jag ska orka egentligen.

Jag härdar, gråter, andas ut, andas in och äter så jävla mycket snask jag vill ha. Just nu gäller det att bara överleva stunderna som det känns som att min kropp har gått sönder.

Hatar Endo!

Den som vann en Endo är....

... jag vet inte!

Det är lika mellan Sanna Turunen och Emma Oscarsson som båda har fått alla rätt (smarta tjejer!) så jag får nu lotta fram vinnaren. Vilket är jätte spännande, så nu sitter jag ensam i vardagsrummet med tre lappar i en stor tekopp (har en extra lapp som är tom för att... jag vet inte riktigt varför) och nu när jag är redo att dra upp en lapp är jag riktigt exalterad. Hjärtklappning till och med. Jag måste verkligen komma ut mer.

I alla fall, jag vispar runt lapparna i koppen och drar nu upp en! Och på lappen står det.... det är den tomma lappen (varför hade jag ens med den?)! Vilket antiklimax. Jag gör ett nytt försök och nu... nu drar jag...

.... Emma! Grattis Emma, snart kommer du hålla i ditt alldeles egna Endomonster! Skriv din adress i kommentatorsfältet så skickar jag din Endo på posten inom kort!! Jätte stort grattis stumpan!

Topp fyra, efter vinnaren, i tävlingen måste också hyllas för att de är så briljanta! Så låt mig presentera:

Christoffer som fick nio rätt av nio möjliga(fast han kunde aldrig vinna, han får Mig och det får räcka).
Pether som också fick åtta rätt!
Cattis fick också åtta rätt av nio!
David som också hade åtta rätt!

Tusen tack till er alla som deltog!

Vill du veta svaren på frågorna så har jag markerat rätt svar nedan.

---

Jag vill ha monster Endon!

Quiz

Fråga Ett
Hur många procent av den kvinnliga befolkningen beräknas ha Endo?

1. ca 10 %
2. ca 15 %
3. ca 5 %
4. ca 2 %


Fråga Två
Vilket av följande påstående är INTE en myt?

1. Kvinnor med mensvärk har bara väldigt låg smärttröskel.
2. Hormonbehandlingar botar Endo.
3. Endo sägs vara det mest smärtsamma en fertil kvinna kan råka ut för.
4. Ju större härdar kvinnan har, ju mer smärta måste hon genomlida.


Fråga Tre
Jag såg ut som en pirat efter ett sjukhusbesök. Varför gjorde jag det?

1. Jag hade knäat mig i ögat av misstag då jag skulle sätta mig ner.
2. Jag fick en allergisk reaktion mot mina nya hormoner Provera och ena ögat svullnade igen.
3. Jag råkade gnugga rengöringsmedlet "Rent och Fint" i ögat.
4. Christoffer petade mig i ögat, i sömnen.


Fråga Fyra
GnRH, är någonting jag nämnt här på bloggen. Men vad är det egentligen?

1. Det är förkortningen på lagen som ger dig rätt att anmäla om du blivit behandlad illa i vården.
2. Det är en hormonell behandling som försätter kvinnan i ett kliniskt klimakterie.
3. Det är fyra arga munkar från Tibet.
4. Det är förkortning på en undersökning man kan göra för att diagnostisera Endo.


Fråga Fem
Doktor Duktig är min läkare och han är...
Denna frågan blev lite lustig, jag anser att han är en allmänläkare, eftersom jag hitta honom på vårdcentralen, men så visade det sig att vårdcentralen är privat (vilket jag inte hade en aning om!) Så jag tycker då att denna frågan helt enkelt har två svar!)

1. en allmänläkare.
2. gynekolog.
3. privat allmänläkare.
4. privat gynekolog.


Fråga Sex
Av alla kvinnor som har Endo, hur många tror du kan bli gravida naturlig väg (utan IVF)?

1. 60 %
2. 50%
3. 25 %
4. Inga, kvinnorna är infertila.


Fråga Sju
Vem var den första person som sa att jag har Endo?

1. Gynekologiska överläkaren Fitt-Barbro
2. Doktor Duktig.
3. Jag själv.
4. En yoga instruktör.


Fråga Åtta
Det är krångligt och svårt att få diagnosen Endo. Vilken annan diagnos blir många Endotjejer felaktigt diagnostiserade med?

1. HIV/ Aids
2. Irritable Bowel Syndrome eller (IBS) som det även kallas.
3. Diabetes
4. Cancer i tjocktarm och ändtarm.


Fråga Nio
Sist men inte minst! Vad hette den överviktiga Grodan (med akne) som jag blev storkär i och som besvarade min kärlek genom att kissa på mig?

1. Tolkien
2. Moberg
3. Dickens
4. Hemmingway

Oro x 66

Vissa saker ska man helt enkelt härma. Christoffer gav mig inspiration till denna lista på hans blogg med inlägger "66 Worries". Det handlar om alla de där små (och större) sakerna som man oroar sig över. De där sakerna som kan finnas i bakhuvudet och påverkar mer eller mindre.

Så jag ska också göra en sån här utlämnande lista. Det känns som att skala av sig huden, så naket är det att erkänna sin oro. Men jag berättar ju allt annat för er här på bloggen, varför inte blotta lite själ också?

1. Jag oroar mig för att jag inte ska bli av med mina symtom.
2. Jag oroar mig för att jag har gått upp i vikt och att folk ska viska bakom min rygg att jag ser ut som en stor fet valross.
3. Jag oroar mig för Christoffer, så fort jag får minsta chans att oroa mig för honom så tar jag den.
4. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer lyckas med kursen Mattematik B.
5. Jag oroar mig för att jag uppfattas som alldeles för högljudd och ego fixerad.
6. Jag oroar mig för att folk inte ska tro att jag har Endo.
7. Jag oroar mig för att sprutan inte ska hjälpa.
8. Jag oroar mig för att biverkningarna av sprutan ska vara förfärliga.
9. Jag oroar mig for att jag inte ska få några biverkningar av sprutan och att det skulle vara ett bevis på att den inte skulle fungera.
10. Jag oroar mig för att renoveringen och borrningen i vårat hus aldrig ska ta slut.
11. Jag oroar mig för ensamheten då Christoffer får ett jobb (om jag fortfarande är sjuk).
12. Jag oroar mig för att folk ska se mig då jag har riktigt ont.
13. Jag oroar mig för att bli utskämd av en kontrollant då jag åker buss utan giltig biljett.
14. Jag oroar mig för att jag aldrig ska gå ner till min "bekväm" vikt igen.
15. Jag oroar mig för att Christoffer fixar och städar hela tiden, orolig att han ska slita ut sig eller känna sig tagen för givet.
16. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer att skaffa mig ett körkort.
17. Jag oroar mig för döden.
18. Jag oroar mig för att bli deprimerad av hormonerna eller smärtan.
19. Jag oroar mig för alla jag känner och älskar, då jag får en chans att oroa mig.
20. Jag oroar mig för att mitt dumma Ex ska komma hem till oss och gråta vid vår ytterdörr igen.
21. Jag oroar mig för att bli utskälld.
22. Jag oroar mig för att såra någon, särskilt mina vänner men också vem som helst.
23. Jag oroar mig för att jag tar för mycket skit innan jag säger ifrån.
24. Jag oroar mig för läkarbesök.
25. Jag oroar mig så fort en tand säger ifrån, i skräck att det leder till tandläkaren.
26. Jag oroar mig för vår ekonomi.
27. Jag oroar mig för att få ett arbete som jag inte trivs med.
28. Jag oroar mig för att jag oroar mig över saker.
29. Jag oroar mig för att Christoffer oroar sig.
30. Jag oroar mig för att mina vänner ska känna sig åsidosatta då jag inte är frisk.
31. Jag oroar mig för att inte våga kräva förståelse för att jag är sjuk.
32. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer få klappa på ett gristryne.
33. Jag oroar mig för att jag har förlorat rösten, och aldrig kommer våga sjunga igen.
34. Jag oroar mig för att folk ska tro att jag "showar" då vi ska sjunga på skoj eller att de ska tycka att min röst är jätte ful, skrikig och hemsk.
35. Jag oroar mig för akne.
36. Jag oroar mig för att allt som betyder någonting för mig nu kommer försvinna då man dör.
37. Jag oroar mig för att jag kommer få rynkor runt ögonen.
38. Jag oroar mig för att jag kommer bli frisk ett år från Endon och sen sätter det igång igen och vi måste gå igenom hela cirkusen igen.
39. Jag oroar mig för att Christoffers 25 års dag inte kommer bli den bästa födelsedagen i hela hans liv.
40. Jag oroar mig för att de svarta tapeterna som ska sättas upp i sovrummet kommer bli alldeles för mörka.
41. Jag oroar mig för att Doktor Duktig skulle försvinna.
42. Jag oroar mig för spöken i garderoberna.
43. Jag oroar mig att de jag älskar inte är lyckliga.
44. Jag oroar mig att jag är lat.
45. Jag oroar mig att jag är gnällig.
46. Jag oroar mig att jag är tråkig.
47. Jag oroar mig för att uppfattas som dum och för att vara dum.
48. Jag oroar mig för krig.
49. Jag oroar mig för den växande främlingsfientlighet.
50. Jag oroar mig att jag och Christoffer inte kommer att kunna få barn.
51. Jag oroar mig för att se äldre ut än Christoffer är (även då jag ÄR äldre än Christoffer.)
52. Jag oroar mig att de jag älskar inte ska veta att jag älskar dem.
53. Jag oroar mig för olyckor, särskilt för att kaffekokaren ska ta eld (tack för den mamma!)
54. Jag oroar mig för att få salmonella av rå kyckling, det räcker att se på en rå kycklingfile och jag måste tvätta händerna (tack igen mamma!)
55. Jag oroar mig för att glömma att ge Christoffer en godnatt puss.
56. Jag oroar mig för att mobilen, av misstag, ska ringa den person jag skvallrar om (även då jag inte ens har personens nummer).
57. Jag oroar mig för att vara en börda.
58. Jag oroar mig för att jag aldrig ska motionera regelbundet.
59. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer våga sjunga i bandet jag är med i (men aldrig kunnat repa med för att jag har haft ont).
60. Jag oroar mig för att bli hånad, skrattat åt och dumförklarad.
61. Jag oroar mig för att uppfattas som den glada fula lilla rultiga tjejen.
62. Jag oroar mig för att personer i mitt förflutna alltid kommer göra mig upprörd.
63. Jag oroar mig för att katten Rodja ska hamna i slagsmål igen.
64. Jag oroar mig för att jag inte träffar min brorson Jonathan ofta nog.
65. Jag oroar mig för att bli beroende av mina smärtstillande.
66. Jag oroar mig för att jag är så hård mot mig själv.

Man skulle kunna tro att jag är en väldigt oroad människa, efter denna lista. Men det är jag inte. Detta är saker som bara blinkar fram någon gång ibland. Eller saker som knappt gör sig påminda. Eller de som är där mer påtagligt. Men jag låter dem aldrig bli en börda.

Jag pratar om mina rädslor. Jag och Christoffer låter dem inte komma undan utan vi dissekerar dem, vänder dem ut och in, syr ihop dem igen och använder dem som roliga partyhattar.

Så fort man ser vad som oroar kan man också göra någonting åt dem. Ibland räcker det att få ut dem ur skallen.

Och för all del, glöm inte att göra mitt Quiz om Endo och EndoElin, så kan du vinna din alldeles egna Endo!!